Yebo yes, time's up...

Jeez like, vad tiden går fort när man har roligt. Ett av de snabbaste åren i mitt liv lider mot sitt slut. Idag är sista dagen på jobbet. Jag har lovat min chef att inte gråta. Och för själva jobbet kommer det kanske inte bli så många tårar. Värre är det med resten. Man har ju byggt upp ett helt liv som man nu ska säga hej då till. Tur att D redan väntar därhemma. Nu är fokus på två långa veckors semester med lillasyster. Yihaa!  

Vad annat har hänt sen sist? Jag har medverkat i ett tiotal farvälmiddagar och andra tillställningar. Det har varit hektiskt med andra ord. Jag har fyllt år. Och det jämnt. Och så farligt var det faktiskt inte. Har man haft panik för att man är i stort sett trettio varje födelsedag sedan tjugofem har man haft god tid att förbereda sig. Sen var det ju såklart tråkigt att inte kunna fira med David, familj och vänner därhemma men det tar vi igen senare. Hade faktiskt sammantaget en superbra dag. Jag tog ledigt från jobbet – något som till min stora förvåning är mer regel än undantag här – spenderade förmiddagen på ett spa. Det finns en första gång för allt. Lyxigt kändes det iaf. Efteråt tog jag ett dopp i poolen och började prata med två andra som hängde runt där. En schweizisk tjej som var med sin man på affärsresa och en sydafrikansk kille som ägde en lodge i norra Krugerparken men vars bil hade krashat efter en konferens. Vi hade så trevligt att vi bestämde oss för att äta lunch och blev liksom kvar där hela eftermiddagen av bara farten. Badade, solade och snackade skit. Mycket trevligt sätt att spendera sin födelsedag med främlingar. På kvällen var det ”hi-jackad” födelsedagsmiddag med alla vänner. Jag hade nämligen planerat för en liten tillställning men mina vänner tänkte inte låta mig komma undan så enkelt och hade gjort andra planer :)       

Har lite papper att slänga och annat å fixa så måste sticka typ nu. Återkommer med en sista rapport och bilder från Blyde River Canyon, Krugerparken och Wild Coast med Susy Q.

Vic Falls, wiiiii.......

Det här är utan tvekan det galnaste jag har gjort i hela mitt liv tänker jag när jag sitter på en liten stenavsats precis på kanten av världens största vattenfall - Victoriafallen i Zambia. Mor och far – ni kan sluta läsa nu – ni kommer inte att gilla det här. Jag skakar som ett asplöv och försöker för mig själv skylla på det kalla vattnet men vet att det helt och hållet beror på att mitt hjärta tickar som på en fågelunge och att adrenalinnivåerna är på all time high. Vattnet strömmar mot benen och det känns hela tiden som om strömmarna vill ta en med sig över kanten. Det är så läskigt. 108 meter längre ner träffar vattenmassorna berget och bidrar till den vägg av vattenånga som bildats ovanför fallet. Plötsligt är det någon som skriker till – kolla på guiden. Vår guide har ställt sig upp på kanten och tar nu bilder med våra kameror utför stupet. Jeeez, jag kan inte kolla. Det är bara för mycket.

Victoria Falls - gränsen Zambia och Zimbabwe

Hela situationen är bisarr och de omständigheter som leder upp till denna höjdpunkt bidrar med mycket kittlande i magen. Det hela börjar med att jag ser en power point presentation någon har gjort om fallet. Folk badar och plaskar omkring på kanten av fallet. Det är bara under ett begränsat antal månader varje år som man kan göra detta. Det ser helt surrealistiskt ut och min första tanke är att aldrig i h-vete jag kommer att göra det där. Men desto mer jag kan tänker på det desto mer vet jag att tanken har satt sig i huvudet på mig och jag kan bara inte få bort den – jag måste dit. Jag bokar en resa. Själv. Det ska mycket till för mig att åka på semester ensam men suget är för stort. Jag måste ha sett Victoriafallen innan jag åker hem.

Jag landar i 37 gradig hetta i Livingstone i Zambia. Redan från flygplanet kan man se det moln av rök som rör sig ovanför fallet. Fallet ”Mosi-oa-Tunya” gör skäl för sitt namn, ”The Smoke That Thunders” som fallet heter i Zambia. Flygplatsen är byggd i plywood, i stil med Ryan Airs Skavsta i slutet av nittiotalet innan lågprisflygsboomen. Boardingkorten skrivs för hand och köerna för visum in till Zambia ringlar i något obegripligt system. Men trots att allt tar en evinnerlig tid verkar allt till slut lösa sig och jag kan transporteras till mitt hotell.

Med på båttrippen ut till Livingstone Island som ligger en bra bit ut i Zambezifloden är en amerikansk familj från Texas boende i Zambia. De har fyra barn med sig och jag tänker att det här kanske inte är så farligt ändå. De två yngsta döttrarna är inte mer än 4 – 5 år. De ska inte med ner i poolen men de ska med på simturen ut dit. Strömmarna är kraftigare än vad de ser ut och vi tvingas simma uppströms för att inte riskera att svepas med. Småtjejerna sitter på guidernas axlar. En av guiderna simmar med en hand ovanför vattenytan med våra kameror i en plastpåse. Redan nu är spänningen hög för det är ganska läskigt att simma mot en ström på det sättet när man vet vad som befinner sig bara några tiotals meter bort. Men simturen ut går i vart fall bra och tjejerna är lite skärrade men inte mer än någon annan. När vi kommer ut till poolen får vi nya instruktioner. Man kan försöka klättra ner i poolen men guiderna avråder, det är besvärligt. Det absolut bästa är att hoppa. Dessutom vill de att man ska le mot sin kamera. Jag har inte en tanke på att bli bra på bild – det är bara överlevnad som gäller. Men hoppar ner i poolen gör jag och sen befinner jag mig alltså på stenkanten, overkligt nära stupet och med andan i halsen. Hade det inte varit för vattnet som pressar en mot berget hade det nog inte varit värre än att sitta nära kanten till vilket stup som helst. Men det är det där med kraften i vattnet som gör en så nervös. Ett ögonblick har man läget under kontroll men så fort man börjar tänka på var man befinner sig är paniken nära.

På vägen tillbaka till Livingstone Island och coctails är det galet bra stämning. Alla är i extas – det var verkligen den absolut sjukaste upplevelsen. Bara i Afrika kan man få göra något liknande – så det gäller att ta chansen. Jag, de kristna fyrbarnsföräldrarna och deras barnflicka från Texas sveper tre Pimm’s var innan det är dags att sätta sig i båten tillbaka.

Japp - hoppet!



Wiiiiii...

 

Det här är en utanför fallet bild tagen av guiden...


Resten av långhelgen spenderas på lite mer betryggande avstånd från fallet. Mitt hotell ligger precis vid nationalparken där fallen börjar och jag tar flera turer dit morgon, middag och kväll. Dessutom bokar jag in mig på ziplining i ravinen något som jämfört med badandet förefaller som väldigt lamt. Coolt att hänga fritt i supermanställning så högt upp i luften men betydligt mindre nervkittlande än jag trott. På vägen dit träffade jag många locals och de försökte såklart sälja på en allt möjligt skräp. Jag ville ha ett halsband med den berämda flodguden, något som på marknaden här i Johannesburg skulle gå på runt 30 spänn men som den tandlösa mannen i skjulet ville ha minst 42 amerikanska dollar för. Han hävdade nämligen att det var gjort av en speciell ädelsten vilket förvisso var BS men jag tyckte ändå synd om honom och gav honom ungefär något motsvarande tre gånger värdet av halsbandet.

Morgonpromenad och möte med skum kines

Mitt på dagen var det så hett att det enda stället man kunde vara bekväm var i hotellpoolen. När klockan började närma sig eftermiddag tog jag en solnedgångssafari på floden. På turen såg vi en massa flodhästar och elefanter som gick fria på de små öarna i floden. Flodhästarna gjorde verkligen skäl för sitt aggressiva rykte. En av dem försökte till och med attackera båten när vi kom för nära. Man vill så gärna se hela djuret och blir lite besviken när de gömmer sig i vattnet. Framförallt för att alla kort blir sådär bra. En näsborre här och ett öra där.... Guiden berättade att de har jättekänslig hy och att de skyddar sig från solen genom att vara under vattenytan. Efter ett tag stannade vi till på en ö på den Zimbabwiska sidan för GT, snacks och en helt fantastisk solnedgång. Som en stor blodröd apelsin som går ner i vattnet utgjorde den verkligen nidbilden av det ”riktiga” Afrika. I övrigt kändes Zambia verkligen som den äkta varan och inte den ”light” version av Afrika som jag bor i. Torrt som sjutton och väldigt fattigt. Även om de som livnär sig på turismen vid Victoriafallen säkert tjänar hyfsade pengar kändes det ändå annorlunda från det jag är van vid. Om man vill uppleva Afrika kan jag dock verkligen rekommendera ett besök i Vic Falls – och om man letar efter adrenalin vet ni var man kan hitta det.  

River safari

Okej solnedgångar är inte lätta att fota

Inverkansdag med jobbet

Jag kan inte ens beskriva hur många gånger jag har hört partners och directors inom Deloitte, i tal på julfester, vid stora ”wins” av klienter eller bara en vanlig dag utbrista att idag, eller då, eller här och där var jag stolt att vara en del av Deloitte. Jag kan inte säga att jag normalt känner som dem. Deloitte är ett bra företag fullt med duktigt folk och jag tycker nog ovanligt mycket om mitt jobb, men det är inte så att jag går runt och är stolt. Igår var dock en sådan dag.

Deloitte Skatt i Johannesburg bjöd 1 000 barn i åldrarna 5 till 12 från Olievenhoutboosh Primary School, som ligger i en av kåkstäderna en bit ifrån där vi jobbar, till Urban Life Church för en dag av enbart kul. Där fanns hoppborgar i alla storlekar, fotbollsplaner, dans, lekar och allt annat man kan tänka sig vilja ha när man är 9 år och sällan lämnar den kåkstad där man bor. Vi hade delats upp i två grupper och medan den ena halvan underhöll barnen, jobbade den andra halvan med att bygga ett förråd och diverse andra utrymmen till själva skolan, styra upp deras trädgård och diverse annat underhållsarbete. Vi lyckades även med hjälp av olika donationer från vår personal ge barnen stolar och bord i klassrummen, något de, tro det eller ej, inte hade haft tidigare.

Vi som underhöll barnen vid skolan delades in i olika team och varje team ansvarade för en aktivitet. Dessa aktiviteter avbröts av besök från hundpatrullen hos polisen och en livs levande gepard som vi vuxna fick klappa. Barn och personal utfordrades dessutom med frukost, lunch och förfriskningar under dagen. Dessutom kunde vi med hjälp av sponsorer låta varje barn ta med sig ett stort matpaket hem till sina familjer.

Jag tillhörde den icke helt könsneutrala gruppen ”ansiktsmålning” och vi ansvarade för att måla de barn som ville. Det visade sig till vår stora förfäran att alla barn ville bli målade till tigrar, pirater, fjärilar och Spindelmannen. De små barnen pratade inte alls bra engelska vilket gjorde att det väldigt svårt att kommunicera med dem. Även om man vet att de flesta svarta inte har engelska som modersmål trodde jag nog att man började tidigare med engelskan. Speciellt eftersom alla vuxna pratar så bra. Förutom Spindelmannen ville det stora flertalet bli målade till ”South Africa” vilket var ganska gulligt. Det de menade var att du ville ha den Sydafrikanska flaggan målad över hela ansiktet. Jag gjorde säkerligen uppemot ett trettiotal av dessa och fick till sist en rätt bra snits på att få alla färger rätt. Det här var nog den första.

South African

Team members

Något man som svensk ofta reagerar över är hur nära de har till sång och dans. När jag som bäst satt och kämpade med mina flaggor brast de små sexåringarna ut i nationalsången. Sen frågade jag dem om de inte kunde lära mig men då blev de blyga. Anledningen att den är så svår för mig att lära mig är att den innehåller fem av Sydafrikas vanligaste språk, Xhosa, Zulu, Sesotho, Afrikaans och de två sista raderna är på engelska. De är också vad jag förstår en blandning av den gamla nationalsången och en afrikansk traditionell melodi vilket gör att den inte går i samma tonart. Alltså, svår för mig att lära och tydligen inte bara för mig. Häromveckan skulle en av SA:s mest kända musiker sjunga den i samband med någon form av idrottsgala, sjöng fel text, började fnittra men hämtade sig efter några sekunder och återvände till sången. Mina kompisar påstår att artisten sannolikt var hög som ett hus men ingen vet säkert. Detta är en känslig sak här och rugbyspelarna tränas till exempel i nationalsången för att inte sjunga fel. Kanske är det extra känsligt då sångaren av nationalsången i världsmästerskapen i Frankrike 2007 också sjöng fel. Jag kan faktiskt hålla med om att det inte riktigt är ok. Men tillbaka till musiken. Det man förundras över är hur det så snart det blir en stund över så sätter lärarna igång en melodi och ungarna tar vid och sjunger, klappar och svänger sina kroppar på studs. Ingen frivillig kör eller ilsken lärarblick behövs. Det är så inbakat i deras tradition att det bara går av farten. När de väntar med bussarna på att åka hem står hela skolan spontant och sjunger samma sång till oss.

Och ja, jag var väldigt stolt över att tillhöra Deloitte, när alla är tillsagda att vara där klockan 7 en fredagsmorgon och jag kommer dit vid 6.25 efter en tidsestimering som var rysligt väl tilltagen och upptäcker att det redan är uppemot 20 personer där som helt på eget initiativ har bestämt sig för att åka dit lite tidigare för att sätta upp partytält och ta emot folk så att ingen åker fel. Då fick jag nästan en liten tår i ögat. 

Men hua, varmt var det, runt 28 grader på dagen och idag när jag ligger på en filt i trädgården uppemot 29. Jag vet att jag har sagt det förut men sommaren är här och skönt är det med hänsyn till att det nu endast är runt fem veckor tills jag åker hem till ytterligare en vinter. Redan på fredag flyger jag till Victoriafallen i Zambia, wiiiii, vad spännande det ska bli!

That was then and now is now

Ganska exakt två dagar var det vår. Sen blev det sommar. 26 – 27 grader i helgen och mycket utomhushäng har det blivit. Mycket löpning och ett par ganska brända axlar. Så kan det gå.

Dessutom har medlemmar av ANC efter att ha läst min blogg för några veckor sedan beslutat sig för att ställa Julius Malema ”inför rätta” för en rad olämpligheter varav korruption tydligen inte är en av dem (!). Några mindre lämpliga uttalanden handlar om att Botswanas demokratiska regering är imperialister som bör avsättas med militärt våld, att den förre presidenten Mbeki har lämnat efter sig ett politiskt vakuum i Afrika, såväl som att vita sydafrikaner är kriminella eftersom de har tagit de svartas land.  Malema riskerar nu att uteslutas ur partiet om jag har förstått saken rätt. Risken finns dock att det egentligen handlar om en maktkamp inom ANC, där Malema, som är kritisk mot Zuma, kan komma att äventyra förnyat förtroende för Zuma vid nästa val. Det som har väckt mest uppmärksamhet är dock inte själva utredningen mot Malema utan de kravaller och kaos som Malemas supportrar har orsakat i down town Johannesburg. Människor som har rest hit för att visa sitt stöd är upprörda och bränner ANC flaggor och bilder på presidenten. Varje dag i veckan som gått har man fått ett mail på jobbet om att man bör undvika stadskärnan på grund av oroligheterna. Jag diskuterar med Vincent på jobbet (Sowetobon som har finansierat hela sin utbildning själv och nu betalar hela familjens räkningar på sin knappa lön) och vi skrattar åt olikheterna mellan Sydafrika och Sverige. Det är svårt att få upp en bild i huvudet där MUF orsakar kravaller och bränner bilder på Fredrik Reinfeldt på gatorna för att deras ordförande frågas ut efter att gjort rasistiska uttalanden. Men folk är uppriktigt arga. Vincent säger att han vet precis vilka personer det rör sig om. Folk utan jobb, utan någon inkomst, som inte har något att förlora på att hylla en sån person som Malema. Vad bryr de sig om att det här landet går åt helvete, säger han. Deras vardag kommer inte att bli sämre än den är idag.

Samtidigt pågår debatten om en vit ”straffskatt” för de fördelar som vita sydafrikaner pådrog sig under apartheidtiden. Tänker man på principen som sådan så är det kanske inte mer än rätt att vita sydafrikaner delar med sig lite av de rikedomar som de faktiskt har idag. Pengar och prylar som de eventuellt inte skulle ha haft om det inte hade varit för apartheid. Eller? Frågan är inte enkel, speciellt inte med hänsyn till att det endast är runt 12 procent av befolkningen som redan idag betalar skatt. Det stora flertalet av dem är vita. Jag träffar också hela tiden vita sydafrikaner vars föräldrar inte har haft det gott ställt och som helt på egen hand har fått ta sig till dit de är idag. Långt ifrån alla vita sydafrikaner gynnades ekonomiskt av apartheid. Tror man att frågan är så enkel som att påföra en straffskatt så tror jag att man gör det väldigt enkelt för sig. Dessutom kommer skatten tas ut på en generation sydafrikaner som har växt upp under 90 och 00-talet då det inte varit någon skillnad på svart och vit. Man förundras dagligen över att klyftorna inte har blivit mindre sen apartheidregimen föll. Men som utlänning är det lätt att tycka att det är skevt som det är idag. Varför ska alla som sitter i kassan på PicknPay vara svarta medan alla som är sekreterare på Deloitte är vita, alla parkeringsvakter svarta medan restaurangchefen alltid är en vit medelålders man. Och varför ska alla vita ha en svart maid som hjälper till hemma? Lite överdrivet såklart, men fortfarande till 98 procent sant. Frågan som regeringen bör ställa sig är vad man har lyckats åstadkomma på dessa sjutton år vid makten och framförallt vad man ska göra för att vända det. Om klyftorna är lika stora idag som för sjutton år sedan är det iaf i min värld inte särskilt övertygande att skylla på den förra makthavaren. Jag håller med Vincent – “that was then and now is now”. Blicka framåt och titta inte tillbaka. Men vad mycket enklare för mig att tycka det än för den som historiskt sett har blivit förfördelad. Därför blir jag så glad av att träffa sådana som han. Alla odds emot sig och ändå storheten själv.  

Oj, vad långt det blev. Jag som hade tänkt skriva lite kort om att Avis har bytt ut min snabba Jazz mot en babyblå tjejbil. Inte ok.

Tjejbil

ensam är stark eller bara uttråkad?

Nu är jag lämnad ensam i lägenheten efter det att Davve åkt på värsta grymma semestern till Kruger, Mozambique Wild Coast och Sun City med sina vänner och jag har nu lite sådär skönt småtråkigt. Inte farligt, men just bara sådär så att man hinner med att göra det som man inte hinner i vanliga fall. Typ laga nyttig mat och skruva i nya skruvar i dörrposten och gå på gymmet bara för att stretcha. Japp, ni hörde rätt. Efter att sjukgymnasten informerat om att jag för att vara tjej var sjukligt stel och att det kan vara harphamstringsen som orsakar krampen har jag börjat strecha. Tydligen ska långdistanslöpare ha åtminstone en vinkel om 90 grader, liggandes på rygg och ena benet i ”uppåt sträck-läge” för att det ska vara okej. Och då snackar vi de där gamla stela sengubbarna. Efter många om och men tog jag mig iaf till gymmet och mätte min vinkel. Sextio grader. Jag trodde faktiskt inte att det var sant. Sextio. Typ inte ens två tredjedelar av minsta möjliga okej. Och jag är för övrigt inte alls avundsjuk på deras semester. Jag föredrar att stretcha.  

Annars var förra helgen en riktig toppenhelg. En lång mountainbikecykeltur med Tracy och hennes klubb på lördagen. Lite väl mycket sopor var det iofs där vi cyklade men det får man räkna med om man inte åker utanför stan. Oavsett var det en skön förmiddag ute i solen – upp emot 25 grader på dagen. Våren är på väg! På eftermiddagen åkte vi till Wanderers sportklubb och kollade på rugby, SA mot Australien. The Springboks led ett hårt nederlag mot ärkefienderna och nu återstår att vänta på världsmästerskapen på Nya Zealand i september. Sydafrika har för övrigt kört en liten fuling och lämnat några av sina bästa spelare hemma från cupen Tri Nations som spelas nu mellan SA-NZ-AU. Inte poppis - men strategiskt. Jag har verkligen blivit ett rugbyfan. Det händer mycket hela tiden och jag kan inte sluta förundras över storleken på dessa jättar. En match kan vändas på nolltid. Dessvärre verkar alla lag jag bestämmer mig för att heja på konstant förlora. Men förhoppningsvis kan SA undvika fullständig förnedring i VM.

Söndagen fortsatte med en halvmara runt Houghton, det kanske finaste området i JHB där självaste landsfadern Nelson Mandela bor. Jag sprang på 1.38 och är nu nästan nere på mina svenska tider igen. Det var på tiden kan man tycka men höjdskillnaden gör faktiskt en stor skillnad. Liksom mängden löpning. Man blir inte snabb av långa distanser direkt. Efter loppet drog vi hem till Deon och Lauren på en perfekt söndagshängbraai med massa grill och vin.

Veckan efter toppade jag med en rätt vidrig influensa. Jag som hade satt prestige i att överleva hela min avdelnings influensaperioder två gånger om blev till slut tvungen att erkänna mig besegrad. Dessvärre var jag fortfarande inte helt återhämtad till helgen. Ett litet besök på lejonparken hanns med, liksom en ganska snabb visit på Arts on Main men i övrigt var det vila och mellan det underhållande av Davids kompisar (som var hemma och böts av) som gällde. Hoppas innerligt att den här veckan blir lite trevligare.       

Sakna, sakna inte, sakna....

Saker att sakna

• Den allmänna välviljan. Kassörskan i matvaruaffären som småsnackar om ditt och datt och nyfiket frågar var man kommer ifrån. De stora leendena och de många skratten, åt allt och inget. Den enorma gästfriheten och den öppna dialogen. Det trevliga i att fastna i Pretoria-trafiken med en kollega man knappt känner och kunna prata öppet om sina vardagsdilemman och framtidsplaner om karriär vs fritid och andra högst privata saker. Något stadie det i Sverige kan ta månader att komma till i en vänskap. Och så givetvis alla kompisar vi har fått här. Er kommer jag att sakna ungefär hur mycket som helst. 
• Durban Curry. Ja, på en andra plats kommer mat. Jag ÄLSKAR den SA typiska Bunny Chow. Den starka men lena indiska curryn från Durban som äts i ett stort vitt bröd med händerna.   

• Naturen och aktiviteterna. Kanske är det för att man har haft ett år på sig att vara turist, men spektakulärt är det. Och hur schysst är det inte att varje helg få se något nytt? För ingenstans ser det likadant ut, och varje terränglopp eller mountain bike-utflykt går till ett nytt ställe, med nya vattenfall, coola bergsformationer och urgamla stentrappor. Och så lejonungarna dårå – som man aldrig kan tröttna på. 
• Vädret. Ja, för visst är vädret ruttet hemma i jämförelse med det här... Årstider i all bemärkelse men nu är det vinter och det är 22 grader och sol. Sämre kan det bli.   
• Tolerens och det faktum att allt går att skämta om. Ok, lite måste jag bita mig i tungan när den svarta parkeringsvakten ropar efter mig, "hey, mama". Jag är ta mig tusan ingen mamma och hur gammal ser jag ut egentligen? Men så kommer man på sig själv. De säger så där till alla i en viss ålder. Och helt osannolikt att jag skulle vara en mamma är det väl inte. Men visst gillar jag "hey sister" bättre... I ett land med så otroligt många olika kulturer blir olikheter och kulturskillnader mer självklara. Fördomar blir mer ok att skämta om på ett sätt som jag tycker är väldigt befriande. Du Vinor, frågar jag den buttra indiern bakom mig, hur kommer det sig att du kallar dig indier, när du aldrig ens har satt din fot i Indien..? Och inte dina föräldrar, eller mor- och farföräldrar heller. Det är ju helt sjukt. Och han bara ler. Mm, hon har en poäng, "Sweden", som jag kallas på jobbet. Man kommer till och med undan med en fråga om huruvida hans fru hade träffat honom innan de förlovade sig och spelar på fördomar om arrangerade äktenskap och Vinors oförtjänt, men helt självförvållade rykte om att vara en sur och tråkig ensamvarg. Och då garvar han faktiskt högt. Och ger tillbaka såklart. Men svider gör det inte direkt. De har lite för dålig koll på Sverige och svenskarna. I Sverige kan man ibland känna att det är så jäkla allvarligt allting. Man är livrädd för att trampa någon på tårna. Jag kom speciellt att tänka på det igår kväll. Vi satt på en avskedsdrink på David's jobb och Cathy, Davids kompis, var sjukt nöjd för att det bara var tre vid hennes bord som åt av den stora tallriken med kött-, kyckling-, bläckfisk- och korvspett som ställdes fram. Varför är det bara tre av åtta som äter frågar jag och Cathy börjar rabbla anledningar. "Han är inte säker på att det är kosher, hon (nickar åt pinnsmal tjej) äter absolut inget som är friterat och hon där är typ Hare Krishna eller nåt sånt". I Sverige skulle man nog ha knipit igen om åtminstone två av de tre anledningarna bara för säkerhets skull, men här är det världens mest naturliga sak. Hon är Hare Krishna eller nåt, hehe, inget jag skulle klämt ur mig på min arbetsplats direkt.       
• Åtta timmars arbetsdag. Jag vet numera hur det känns att ha ett liv. Det är ganska trevligt faktiskt.
• Biltong. Mat igen. Yes. Det här det bästa snackset alla kategorier. Torkat rått kött. Rikt på protein och salt och perfekt för en hike, efter träningen eller bara till öl.
• Städerskan. Okej bäst i världen är hon inte, men tillräckligt för att man ska ha blivit ordentligt bortskämd. Hon stryker varje vecka David samtliga skjortor, viker all tvätt och städar hela huset. Och det för en fjärdedel av priset hemma, efter RUT. Det ni. Vi kompenserar vårt dåliga samvete av det billiga priset med matkassar någon gång i månaden.


• Engagemang och entreprenörskap. Bilderna nedan är tagna utanför byggvaruhuset här nedanför. är står de varje dag och raggar jobb. En bild säger mer än tusen ord.

Saker man kommer att komma leva utan

•  Grumligt och gulbeige kranvatten efter vattenuppehåll. Motivering saknas.
• Julius Malema. Kan han verkligen komma undan med det här? frågar jag Paul, vår kompis här. Det är bara det senaste i raden av anklagelser om korruption. Nu är det en hemlig trust som Malema förfogar över och som företag i den norra provisen Limpopo (där även Malemas hemby ligger) betalat in pengar till i utbyte mot uppdrag i offentliga upphandlingar. Malema nekar såklart mot anklagelserna. I övrigt är det många andra saker som gör att nackhåret reser sig när man pratar om Malema. Inte nog med att Malema är en regelrätt rasist som sjunger sånger om att man ska skjuta alla boer eller offentligt förnedrar objektiva journalister, han är även av åsikten att samtliga Sydafrikas gruvor ska nationaliseras. Och nationalisering betyder i det gällande politiska läget – ges till ANC. Och med hänsyn till effektiviteten inom statsapparaten idag kan man ju bara föreställa sig hur det kommer att sluta. Inte undra på att välutbildade skeptiska vita flyr landet i rädsla för ett nytt Zimbabwe. Men man kan ändå inte låta bli att undra om inte hela Malema-spektaklet egentligen är en ren skenmanöver. I jämförelse med den här galningen framstår Sydafrikas president Jacob Zuma som en helt normal person, som ”bara” sjunger om sitt maskingevär. Något jag starkt betvivlar att han är. Oavsett - jag kommer inte att sakna rapporter om Julius Malema. Varje gång det är något nytt får man ont i magen. Mest med hänsyn till det stora stöd han har hos allmänheten. Tidningen Mail & Guardian citerar några av Sydafrikas största tweetrare om skandalen. Lämna honom i fred säger de. Alla som kritiserat Malema är rasister. Å andra sidan vet jag inte om det är bättre att inte få rapporterna om Julius Malema. Mannen bör nog hållas under noggrann uppsikt framöver.    

          http://www.youtube.com/watch?v=EpIcwctC7nQ





Japp, Julius Malema


• SA Post - ett brev på 12 månader. Något måste vara allvarligt fel.
• Trafiken. Och då har jag ändå varit förskonad genom att bo ca 12 minuter från jobbet. Men bilköer och icke-existerande tålamod är ingen vidare kombo. Jag blir så arg att jag kokar över. Tänk vad jag hade kunnat göra istället för att sitta här! Nej, det har gått ett år och jag kan fortfarande inte hantera det. Bilköer har ingen plats i mitt liv.    
• Snigellik myndighetsutövning. På Trafikregistreringsmyndigheten spenderade vi två timmar för att erhålla ett nummer för att kunna äga ett fordon. Och då var vi rejält nöjda, bara två timmar! Eller ja, även på privata större företag kan snigelbeteendet identifieras. Jag var på min bank häromdagen för att försäkra mig om att jag kan göra utlandsbetalningar (SA har restriktioner för sina medborgare hur mycket pengar man för föra över utomlands). Det var 4 handläggare och två före i kön. Sweet, tänkte jag – det här kommer att gå fort. 45 minuter senare var det min tur. Ytterligare 50 minuter senare hade jag registrerat min utlandsöverföring. Och då hade jag själv ända gjort den faktiska överföringen via interbanken på mindre än fem minuter. Dessutom informerades jag om att FNB tar ut en avgift om R 125 för att föra över R 100. Skandiabanken – du är saknad.     
• Ögon i nacken.
• Davids frisyrer. Som sagt det är väldigt tur att min skönhet klär i allt för tålamodet för rugbyfrisyrerna är slut. Långt i nacken, kort på sidorna. Tänk utväxt mohikan. Det räcker nu.

The Johannesburg way

Sitter ute i trädgården med laptopen i knät och skriver. T-shirt och pyjamasbrallor. Ibland är den afrikanska vintern alldeles väldigt lagom. Sådär runt en 22 -23 grader på dagen. Men på nätterna är det förstås fortfarande ganska kallt. Och nu har gasen varit slut på allvar i en vecka. Ber till Gud att Shell verkligen får en laddning idag annars kommer det bli ytterligare en vecka i sängen med dubbla duntäcken på kvällarna.    

Davve är så pass återhämtad att han är ute och åker moppe igen. Han måste få den såld innan han sticker så varje dag kan vara den sista. Det gäller att utnyttja den maximalt. Jag försöker njuta så mycket det bara går av mina sista två månader här. Och nu den sista månaden med D innan han åker hem. Förra helgen började med mode/sång/ dansuppvisning i Soweto med Gabis mentorgrupp. Tjejerna som är i nedre tonåren hade kämpat flera månader med kläder och dansnummer och det var nu äntligen dags för klimax. Gabi berättade att tjejerna var så sjukt nervösa, men jag upplevde dem som väldigt säkra på sig själva. Kanske var det bara spelad attityd. Antagligen krävs det en del sådan för att överleva där ute. Föreställningen skulle ha börjat klockan nio. Jag kom dit kvart över efter ett bryskt uppvaknande till Norge-historien. Jag blev faktiskt väldigt illa berörd och undrade om man reagerar starkare på sådana nyheter när man inte är hemma. Härifrån flyter liksom Skandinavien ihop och kontrasten mot sin egen kultur är så stor att allt norr om Tripoli känns som hemma. Jag hade iaf lite ångest för att jag var sen och såg mig själv smyga in och ta en plats längs bak. Men på parkeringen utanför stället i Soweto där uppträdandet skulle äga rum stod bara en bil. Gabis. Och inte ens hennes utan en lånad. Å nej, tänkte jag, fel dag, eller åtminstone tid. Men nej, rätt dag och rätt tid. De kommer, sa hon bara – det här är Afrika. Det serveras mat efteråt och då kommer det alltid folk. Och hon hade så rätt så – bara nån timme senare var salen fylld och showen kunde börja. Yay - väldigt upplyftande upplevelse!  

Efter det var det rugby och braai hemma hos Paul med kompisar från springklubben. Galet mycket kött, hemlagad pap, rödvin och cocktails (vi var tvungna att göra av med midsommarvodkan på något sätt). Rugbyn förlorades till allas stora olycka men resten av kvällen var väldigt lyckad. Dagen efter, som var lite dagen efter, för de flesta av oss spenderades i botaniska trädgården i Roodepoort till konsert av Prime Circle, ett av SA’s populäraste band. Det var strålande väder och det kändes som sommar där vi satt på tio utbredda picnic-filtar och åt lunch i solen. Det som var lite lustigt var att när jag kom i november blivit tillsagd att åka till Botaniska trädgården en söndag om jag inte hade något att göra. Sagt och gjort, jag drog till botaniska trädgården i JHB och hade väl visserligen ganska höga förväntningar men var ganska ordentligt besviken när jag upptäckte att parken bestod av ett stor fält med fler jyckar än människor. Efteråt tjatade folk om ngt jäkla vattenfall och jag kunde inte för mitt liv förstå var det här vattenfallet skulle ha fått plats. Jag nekade och sa att jag måste ha missat det. När det började bli tal om den här konserten blev jag lite misstänksam om att jag eventuellt åkt till fel botanisk trädgård sist och när vi började närma oss parken insåg jag att folk måste ha tyckt att jag var lätt efterbliven som sa att jag missade vattenfallet. Det var såklart mitt i parken och jag tror inte att man hade kunnat missa det hur mycket man än ansträngde sig.            

Kompenserar fantasilös blogg med sköna sommar-toner från SA's största Miriam Makeba.

Miriam Makeba – Pata Pata  

This Is Africa (T.I.A.) - tio månader senare

Ibland, och kanske till och med oftast, är livet i norra delen av Johannesburg väldigt likt det liv man lever hemma. Man jobbar på veckodagar, tränar, träffar kompisar på kvällen om man hinner och ser fram emot helgen. Ens vänner har det bra, stimulerande jobb, hög standard på sina bostäder, fritidsaktiviteter och intressen som vem som helst. Har man bara råd är det lätt att ha en hög levnadsstandard. Nu är det inte många procent som har just råd, men ser man till det man kan tänka sig vilja ha, så finns det mesta.        

Vissa saker i det här landet kan du dock inte köpa dig till. Vid sådana frustrerande tillfällen, och ja bortskämd är man kanske, får man en påminnelse om att man är i Afrika. Uttrycket T.I.A. kommer tillbaka till, kanske med en liten annan innebörd nu efter tio månader, men på det stora hela detsamma. Saker som helt enkelt borde fungera i ett samhälle, men där det helt enkelt brister. På grund av regeringens alltför stora inflytande över den privata sektorn, en kanske för stark arbetartradition eller bara allmän förvirring. Jag vet inte.

Två stora ting man behöver är gas och besin. Relativt väsentliga saker i Johannesburg i juni/juli. Gas för att kunna stå ut med att vara inomhus på kvällen (samt för den stora majoriteten att laga mat), bensin för att i över huvud taget ta sig utanför dörren.   

Låt mig börja med gasen. För någon månad sedan tog den stora gastuben som skulle ha räckt hela vintern slut. David och jag besökte ett tiotal bensinmackar på en kväll, men förstod efter ett tag att allt inte stod rätt till. Vi lyckades några dagar senare lokalisera ett lager på Builders Warehouse (där jag höll på att bli av med min väska) och kunde fylla upp en elvaliters tank. Ytterligare några dagar senare läser jag en artikel i tidningen. Gasen är inte bara slut hos återförsäljarna utan även hos den största (och eventuellt enda!?) leverentören av gas i Sydafrika, AFROX. Företaget har underskattat det stora behovet för gas och kommer nu att bli tvungna att importera gas från Europa/Amerika. Med hänsyn till den stora ordern kommer gas inte kunna levereras förrän två månader senare. I slutet av juli. Ok, men hur kommer det sig då att gasen kan ta slut? Jo Eskom, det gigantiska statliga elbolaget har inte förmåga att leverera el till samtliga hushåll under vintern och uppmanar människor till istället använda gas. Med hänsyn till det stora antalet längre elavbrott i landet är detta inte heller en överflödig uppmaning. Hur Eskom däremot fortfarande inte kan leverera el till samtliga medborgare till rimliga priser för att det råkar vara 4 grader på nätterna (liksom varje år) är fortfarande ett mysterium. Nu ska Sydafrika bygga två nya kolkraftverk. Ja, ni läste rätt. Kol.

Bensin. En livsnödvändighet här. Med obefintlig kollektivtrafik och omöjligheten i att röra sig fritt på gatorna på grund av kriminaliteten finns helt enkelt inga alternativ. För någon vecka sedan började en strejk vid de stora oljebolagen. De anställda kräver en löneförhöjning om 11 – 13 procent. Tills detta går igenom är det strejk som gäller och inga leveranser kan ske tills vidare. Hade det bara varit strejk så hade det nog ändå kanske varit ok.  Problemet börjar när folk får panik, och det får man, även jag, när man inser att någon kan ta ens fria rörlighet ifrån en. Så vad man gör är alltså att hamstra. Jag tror det är någonting man lär sig med modersmjölken här. Folk Facebookar och twittrar om vilka bensinmackar som fortfarande har bensin och sen är de långa bilköerna igång. En morgon förra veckan var det fullständigt kaos vid Shell uppe hos oss. Klockan var halv sju på morgonen, bensingubbarna hade gjort upp något smart system för hur man fick köra in och vänta på sin tur. Ingen lydde och det var fullständigt kaos. Bilar stod åt alla håll och tutade på varandra medan kön ringlade sig långt ut på vägen.

Trots brist på livsnödvändigheter tycker jag ändå att alla håller upp humöret förvånansvärt bra. Man hjälps åt med att berätta för varandra var det finns gas och/eller bensin. Ingen som klagar, men många som skrattar. Helt sjukt att det ska hända i år igen! Samma visa återigen - tar det aldrig slut? Låt dem få sina procent så att vi kan få vår frihet... Och lite nyttigt är det kanske ändå att lära sig att det inte är så självklart att alltid kunna köpa sig fri från sina problem. Men än så länge är det inte fullständig kris. Vi får se vem som fortfarande skrattar då. Inte jag iaf. 

Very najs i Najsna

Åh, vilken fantastisk långhelg det har varit. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få stanna kvar i fina Knysna några dagar till. 25 grader och sol, långa stränder och gröna skogar – alldeles alldeles underbart.  

Helgen började dock i lätt panik från Davids sida. Många sena kvällar i veckan bidrog till en tiominuterspackning på fredagsmorgonen. Upphämtning och avresa skulle ske från advokatfirmans kontor klockan 15.00 sharp. Klockan fem över sitter jag i bilen nedanför och börjar ana oråd. David sitter fortfarande och skriver på sin rapport. Men tro det eller ej, bara några minuter senare släntrar han faktiskt ner och in i bilen.

En snabb flygresa ner till George, en timmes bilfärd till Knysna, en kolhydratsrik pasta på Cornuti’s och sen landade vi äntligen i Knotzie där vi skulle bo. Huset som vi lånat av Hans kompis låg mellan en lagun och havet men mitt ute i skogen och promenaden upp till huset var beckmörk. Dessvärre slutade inte vårt beckmörka äventyr där. Elen gick inte igång och det blev till att tända ljus som vi placerade på de viktigaste ställena i huset. Och sen samma procedur när det var dags att gå upp några timmar senare, 04.45. Man lyckades glömma bort minst hälften av sina maratonrutiner i mörkret vilket resulterade i några brinnande skavsår på överkroppen men fötterna preparades noggrant och jag lyckades i och med det hålla dem helt utan skavsår. Yay! Loppet i sig var nog det finaste jag någonsin har sprungit. Men tufft. Man kördes in i skogen av diverse taxibussar, sprang sedan genom skogen på sandväg med otrolig utsikt över berg, dalar och hav. Med 11 km kvar slöt vi upp med halvmaranlöparna och världens brantaste nedförsbacke. Sen var det kört för min del. De sista 10 km av ett maraton är väl sällan njutbara men de sista 6 - 7 km sprangs/gicks med kramp i vaderna så avslutningen var sådär. Men ändå en skaplig tid med hänsyn till min undertränade fysik, 4.07. Totalt sett var jag nöjd, men den här krampen är ett stort och till synes olösligt problem.      

Efter stretching (nja), shawarma (kebab på SA vis) och pannkakor gjorde vi en ölprovning på Mitchell’s Brewery. All öl smakade sådär om jag ska vara helt ärlig. Efter ett maraton så vill man bara en sak efter att ha ätit, och det är att duscha. Redan att prova öl i sina springkläder är att testa gränser det vill jag lova. När vi kommer hem igen till huset i skogen får vi visserligen igång elektriciteten men det visar sig att det inte finns ngt varmvatten. Gasen i den jättelika tuben under huset är tom. Jag var gråtfärdig efter min väldigt snabba och iskalla dusch eftersom jag fortfarande kände mig kliig och saltig, men en suberb middag med OSTRON, champagne och skaldjur nere i hamnen gjorde att allt helt plötsligt kändes väldigt mycket bättre. Fast fräsch var man inte... Efter middagen gick vi vidare till Festen med stort F. Inga windsurfers dock. De var saknade :) Men mycket dans och roligt sällskap gjorde att jag redan dagen efter kände mig relativt återhämtad i benen.

Lagunen i Knotzie

Beachen i Knotzie

Vädret som redan under lördagen varit fantastiskt blev om möjligt ännu bättre på söndagen. Varmt å soligt och inte alls vinter som det borde. Veckan innan hade det tydligen varit tio grader och regn så får en gångs skull hade fröken Areschoug lite tur med vädret. På söndagens schema stod dock mest slappande på schemat. Tracy och Graham hade bokat sen lunch på en vingård i Plettenberg där vi satt och slöade i stort sett hela dagen. Gott närproducerat vin och supergod plockmat med en suverän utsikt över bergskedjan Tsitsikamma. Vi beställde alldeles för mycket mat men lyckades ändå slicka faten. Efteråt tog vi en efterlängtad dusch hemma hos Tracys föräldrar i Plett. Kan ha varit den skönaste duschen någonsin.  

Dagen efter var det återigen upp tidigt men den här gången till efterlängtat valsafari. Vi var rysligt nära att missa hela upplevelsen på grund av lätt IT-efterblivna organisatörer (”the e-mail lady wasn’t here last week”) och alldeles för lång frukost, men så klockan tio över nio rullade vår privata båt ut från stranden i Plettenberg Bay. Ibland är det bra att fucka up, då får man tydligen särbehandling i egenskap av egen båt :) Ute på havet var det lugnt och stilla, inte ens i närheten av hajdyksupplevelsen för två månader sedan. Redan efter 15 min kunde vi spotta den första valen, en Southern Right. Namnet kommer tydligen av att dessa valar var de ”rätta” att jaga när detta var lagligt. De är långsamma, flyter upp till ytan när de skjutits och är rika på speck och annat man kunde ta vara på. Sjukt häftigt var det absolut. Den var helt enorm. Och när den dyker kommer verkligen stjärten upp till ytan sådär National Geographic-likt. Den kvinnliga guiden i fören berättade att valen precis kalvat och hade en unge som drack 600 liter mjölk om dagen. Jag undrade varför man inte kunde se ungen och hon sa att den simmar under mamman. Den manliga guiden som körde båten (i bakre delen) berättade att samma val var en hane. Skönt att man som guider inte kan bestämma sig för EN story. Könet på mitt livs första val är således oklart, men vem bryr sig egentligen. VAL som VAL. Efter det åkte vi runt ute i bukten och fick syn på ytterligare valar. Humpback Whales. Dessa kom vi till och med riktigt nära och Paul kunde ta en del fantastiska bilder. Våra var såklart också fina (!) men inte i närheten av dessa. Paul’s bilder var så bra att jag beslöt mig för att sno alla hans. För att undvika framtida stämning för upphovsrättsintrång - fotograf till samtliga bilder är Paul Halley. Efter en mycket lång dag på vattnet avslutade vi dagen med tidig pizzamiddag på Enrique’s och landade på stranden ”hemma” i Knotzie för bad och öl på stranden.

     




 Till frukost morgonen efter hade Hans fixat nybakta croissants och kaffe. Vi satt som bäst på terassen och njöt av solen, utsikten och frullen när någonting grått dunsar ner från taket och snabbt som attan springer fram till en kartong med bullar, sliter åt sig två och kastar sig ut i grönskan igen. Två sekunder senare satt en stor apa på taket och njöt av sin fångst. Och bara någon minut senare hade han fått sällskap av sin stora familj på hela sju apor som hela tiden försökte göra attacker ner mot smulorna på balkonggolvet. Jag blev verkligen hur skraj som helst. Jag som hade tjatat på David sen vi kom att vi skulle köpa frukt och lägga fram så att vi fick se en av dem tyckte nu att de var ganska obehagliga. De slickade i princip hela balkongen med sina små rosa tungor och till slut blev det för mycket för oss och vi gav upp å gick in och kollade på dem innifrån istället. Betydligt bättre.

ok, lite söt

Efter apäventyret hann vi med ytterligare några utsiktsplatser samt långlunch innan vi blev tvungna att röra oss hemåt igen. Som sagt, jag hade kunnat stanna en vecka till. Lätt. Med varmvatten dårå. Och med risk för att låta sådär sydafrikanskt kristen, tack alla vänner som medverkade till helgen! En riktig upplevelse. Jag kommer tillbaka nästa år – var så säker.   

Andrea, Tracy, Helmut, Dave, moi, Graham, Paul, fotograf Hans

Djur i bur och klantigheter

Det här är faktiskt inte roligt längre. Mina skavsår under fötterna håller bokstavligen på att äta upp mig inifrån. Jag ska springa det här loppet om mindre än en vecka och mina fötter ser återigen ut som att en kannibal tagit ett par tuggor under fötterna. Lördagens (i övrigt fantastiska) terränglopp som gick över långa sandbanker, fick mig att inse att nu är det vila som gäller om det här i över huvud taget ska funka. Problemet är att det här afrikanska medlet jag har hittat, Mercurochrome, gör det möjligt att springa igen efter bara några dagar, vilket lurar mig till att tro att det är lugnt, och sen är det igång från början igen. Och har så gjort i två månader nu. Medlet gör även huden under foten hårdnar som en liten extra häl vilket är mycket smickrande. Det kan vara för att en flaska kostar motsvarande 7 kronor, används mest i utvecklingsländer och vad jag förstår efter lite efterforskning innehåller kvicksilver (!?). Om inte annat låter det väldigt hälsosamt :) Nåväl, nog om mina fötter. Av förklarliga skäl blir ni utan bild...

Annars var det verkligen ett fantastiskt lopp med spektakulär utsikt och med skön stämning som vanligt. Jag kom sexa av tjejerna vilket var kul men jag känner också att jag nog skulle kunna ha gjort lite bättre ifrån mig om jag inte hade glömt min klocka och hade kunnat hålla lite koll på hur långt det var kvar. Jag hade nog kunnat gjort några kilometer till i samma fart och blev helt paff när jag förstod att jag var inne på upploppet.  

Efteråt drog David och jag för att spana in den andra lejonparken i Joburg. De hade giraffer som man fick mata vilket var ganska häftigt, även om den där svartblåa tungan var lite i det läbbigaste laget. Men avseende lejonungarna var jag väldigt besviken. Parken inte var ens i närheten av lika bra som den andra. Här var kön till de små liven flera hundra meter lång och de släppte in minst 10 personer samtidigt vilket gjorde att det bara var kaos därinne. Jag ville såklart ändå ställa mig i kön men blev för en gångs skull övertalad att låta bli. Trots besvikelsen åkte vi ändå ut till parken med lejonen. De hade precis fått mat och var relativt dåsiga men ändå - det är sjukt häftigt. När David envisas med att veva ner rutan för bättre bilder blir man lika kittlig i magen som första gången man såg dem. Stora och mäktiga. Och det gäller att inte glömma bort hur farliga de faktiskt är. För någon månad sen blev en av skötarna attackerad här i närheten och dog på fläcken. För att inte tala om den där turisten i Zimbabwe som stod och dushade på sin game farm när en flock omringade honom , attackerade och inte släppte förrän vakterna sköt mot dem. Men då var det såklart redan för sent.   

Något lam klapp

Gggrrrr..

I övrigt har jag för första gången blivit utsatt för någon typ av brottslighet här i en av världens farligaste städer. Och så var det för att jag var en stor klant och för en gångs skull var distraherad och inte uppmärksam. Såklart, de är ju proffs. Först skämdes jag jättemycket över hur jag kunde vara så korkad och tänkte att det här ska jag inte berätta för någon, men vad fasen, man kan inte vara sitt allra bästa jämnt... Såhär gick det iaf till. Jag skulle ner till Builder’s Warehouse för att returna vår stora tomma gastub mot en ny. Gastuben skulle räcka hela vintern men var slut redan efter tre veckor... Hm. Jag konkar iaf ut tuben ur bakluckan, samtidigt som jag lyssnar på musik imin iphone och sätter fart mot ingången. Väl därinne går allt som planerat. Kommer ut igen och går mot min bil när det kommer fram en vakt till mig. Har du din väska? frågar han. Ja, den är i bilen säger jag. Den här menar du? frågar han och har min handväska i handen. Jag kan inte förstå hur han kan ha min väska i handen och börjar ställa tusen frågor. Tydligen måste jag ha glömt att låsa bilen där jag stod med min gigantiska tank. En man har då sett detta och tagit sig fram till bakluckan, öppnat denna, tagit ut min handväska som låg där, stängt bakluckan och sprungit. Vakten skrek och försökte springa efter men tjuven kom undan. Han hann dock slänga min väska på marken innan dess. Som tur var hade jag både telefon och plånbok på mig, i väskan låg bara lypsyl och tuggummi. En sån jäkla tur. Det konstiga är att min bil låser sig automatiskt efter 10 sekunder om nyckeln inte sitter i. Tjuven måste alltså ha hunnit fram till bilen precis efter det att jag lämnade den.

Men så länge det bara är saker och pengar så är det faktiskt lugnt med mig. Jag är beredd på det. Fattigdom driver människor till dumma saker. Och i ett land där några procent har allt och den stora massan inget förstår jag att frustrationen tar över. Däremot kan jag inte finna mig i det här våldet i samband med brottsligheten. Jag kan inte förstå hur det kan vara så brutalt här jämfört med grannländerna. Historien gör väl sitt kan jag tänka mig men problemet kvarstår och lösningen känns inte nära.       

Ok, önska mig lycka till inför lördag – återkommer med redogörelse från resan och ostronfestivalen.

Midsommar i Afrika

Jajamän, tror ni inte att det var den kallaste dagen på hela året..? Absolut, vad annars! 13 grader på dagen och ner mot bara någon enstaka grad på natten. Men är det någonting man bara måste göra på midsommar så är det ju att klaga på vädret så allt var i sin ordning.

Varje gång jag har fest tänker jag att aldrig mer. Så mycket jobb och fixa... Men sen så blir det ju kul när det väl händer. Men helt seriöst, svenskt tema i Afrika, kommer inte att hända igen. Inte nog med att det tog flera veckor att lokalisera strömming/sill på kosherhyllan på PicknPay i Gallo Manor, sen skulle den läggas in också. Senapsill och vanlig. Premiär för det. Och inte vet jag om det blev speciellt bra heller. Men åt gick den iaf, till min stora förvåning. Tillsammans med Jansson Frestelse, hemmagjorda köttbullar, lite för stora prinskorvar, färskpotatis (mitt i vintern), importerad västerbottenost, hårt bröd och jordgubbstårta. Puh.

Festen inleddes iaf med majning och resning av midsommarstång. David hade på morgonen snickrat ihop den fagra stången. I brist på björk länsades uteplatsen på bångstyrig klängväxt och med hjälp av Davves skumma klips till moppen kunde stången bli grön även om det kanske inte var den mest sprudlande stången jag har sett. Snygg va!?

Lunch intogs, snapsvisor sjöngs och partyt fortsatte, med hänsyn till vädret, inomhus som sig bör. Svenskarna som är vana vid diverse snapspartyn tog det lite lugnt i början medan våra glada syadfrikanska vänner bokstavligen gick lös. Kvällen fortsatte med jungfru skär och små grodorna runt midsommarstången och hela havet stormar i största allmänhet. Min kamera försvann i virrvarret och dessvärre har jag inga bilder från senare delen av kvällen. Eller kanske dessbättre, vad vet jag. Sjukt lyckat var det iaf.

Själv försöker jag motivera mig själv till att träna till det skogsmaraton jag har signat upp mig på för nästa helg. Usch. Jag är så undertränad så det finns inte. Det är svårt att motivera sig till att gå upp 4.30 på morgnarna nu för att springa. Kallt och mörkt är det. Men, men, jag får jogga runt. Anledningen till att jag anmälde mig från början var att alla säger att det är ett fantastiskt vackert lopp. Och så sammanfaller loppet med Ostronfestivalen nere i Knysna längs med Garden Route. Något som tydligen inte får missas om man är här nere för ett år. Jag får ta med mig kameran så får de andra hämta mig när det börjar bli mörkt helt enkelt.

Stackars David som också skulle ha sprungit i Knysna har precis varit hos ortopeden och fått reda på att ett ledband i foten är av och att nyckelbenet mot axeln är ruggat i kanten. Troligtvis efter år av hockeytacklingar, tennisspelande å gymmande och inte nödvändigtvis av olyckan, men ändå. Surt värre. Sex veckor i viloläge är det ingen av oss som ser fram emot. Men han är fast besluten om att det ska fortare än så, så vi gör vad vi kan och håller tummarna för att det går vägen...

Till helgen ser jag fram emot lugna aktiviteter med mountainbiking på lördagen ute i Northern Farms, ett cykelparadis hyfsat nära stan. Sist vi var där hade de vakter på fyrhjulingar som körde omkring för att vakta området. Anledningen, fick vi veta, var att de har förekommit en hel del hijackings av cyklar därinne på det inhängnade området. Lätta att ta (till skillnad från bilar) och värda en hel del pengar. Antagligen är förekommandet av kapningar kopplat till den i närheten belägna och mindre paradisliknande kåkstaden Diepsloot. Och visst känns det sjukt att man skulle kunna bli rånad på sin cykel när man är ute och åker, men det är helt enkelt en risk som man får leva med. Tacka vet jag löpning, inte ens den mest desperata personen skulle vilja ta mina New Balance. 

Ciao for now...