When in Rome..

…do as the Romans. Som man ju säger. Så efter beslutsångest på hög nivå kom jag i torsdags fram till att jag ändå skulle ta å springa det där loppet jag anmält mig till för så väldigt länge sen och som alltid, fram tills nu, hade känts som så väldigt långt bort. Min första och enda Ultra, 50 km. För faktiskt är det så att Sydafrikanerna är absolut galna i distanser. Det spelar ingen roll hur snabbt du gör milen, 21 km och 42 km. Dessa lopp är endast till för att bygga upp kroppen och för att få en bra seeding till det största och enda loppet i deras löparhuvuden, COMRADES. 89 km från Durban till Pietermaritzburg. Fullkomligt galet - men också jäkligt imponerande, det måste jag erkänna. Det krävs så otroligt mycket motivation och träning för att genomföra ett sådant lopp. Sen att färskingarna behöver 2 – 3 månader på sig för att komma tillbaka till träningen bara för att de är fullständigt slutkörda är en annan sak. Jag kan personligen inte förstå hur man kan tycka att det är värt det. Men som sagt, när frågan är ’hur många Comrades har du gjort’ istället för ’vad gör du för tid på milen’ så kan man förstå hetsen att gå från nybörjare till ultradistansare på nolltid. Du är ingen riktig löpare här förrän du har tagit dig igenom dina 9 mil. Anledningen till varför man springer Comrades är ju iofs lite cool. Många Sydafrikaner deltog i första världskriget varav ett stort antal av dem stupade. De överlevande ville göra något för att hedra sina kamrater, något som var en prestation utöver det vanliga, och startade loppet Comrades som fortfarande alltså springs av ett stort antal galningar varje år.        

Jag ska försöka och minska ner känslan av att det här är min löpardagbok så jag ska inte leverera några detaljer om det här längsta loppet jag någonsin kommer att göra, men det var faktiskt lite av en upplevelse. Det är så sjuuukt långt. Jag var mest glad för att jag slapp kramp och hade huvud nog att kämpa mig igenom det. Men det krävdes också en hel del medicinsk förberedelse.

Frukost på kontoret

Men för att summera upplevelsen är de här långa distanserna ingenting för mig. Nu är det helt och hållet terränglopp och andra små kortisar som gäller. Dessutom börjar loppen en timme senare på vintern, jiipee, sovmorgon till 6 minst..! 

Hm, som sagt mycket aktiviteter för tillfället. Förra helgen hade vi ytterligare en helg borta. I samma by som jag varit tidigare, Kaapse Hoop - fantastiskt vackert. Och den här gången var jag inte rörelsehindrad på samma sätt som sist och kan nu visa er exakt hur fint det är här. Bilderna gör ju såklart inte stället rättvisa men ändå...



Davvve stoppar stora hästar



Vildhästarna posade perfekt



Escarpment



WTF

Anyways, nedräkningen har börjat. Om några dagar åker vi ner till Kapstaden och Garden Route. Äntligen! Det ska bli grymt. Dessutom fyller D hela 30 år och måste firas med hajdyk i bur, vinprovningar och pingvinsafari. Det kommer med andra ord finnas goda skäl till ett uppehåll i bloggandet nästkommande två veckor.

Annars börjar det ju hända lite spännande saker även i härnere när det kommer till demokrati och sådana där inte alltför självklara saker. Människor i det lilla kungadömet Swaziland har sedan i tisdags börjat göra uppror mot kung Mswati den tredje. Tydligen en person som varje år till sin födelsedag tar sig en ny fru för att fira sig själv. Demonstrationerna har slagits ner och någon minister hotar om att alla som demonstrerar gör så på egen risk. Hela 70 procent Swazilands befolkning lever på under en US dollar om dagen. Kungen uppskattas ha en förmögenhet om ca 100 miljoner US dollar och är enligt Forbe’s på plats nummer 15 för rika monarker. Heja medborgare av Swaziland!

Utöver det händer det inte alltför softa grejer här i SA. Polisen sköt i veckan ihjäl en aktivist i den lilla hålan Ficksburg (se mitt tidigare inlägg om körsbärsfestivalen) framför ögonen på hans fru och massa andra förbipasserande. Och Julius Malema, ledare för ANC Youth League, är i domstol för att försvara sin rätt att sjunga kampsången ”awudubhule ibhunu" eller ”skjut boerna”. För att visa sitt stöd för Malema har ett gäng samlats utanför och sjunger exakt den sång Malema är inför rätta för att ha sjungit. Ibland blir man mycket trött.

One Hundred Trilion Dollars

     

Och så har jag fått min sedel från Zim…

Det lider mot höst

Hrm, allt tjat om mer jobb har börjat löna sig. Jag har inte haft tid att skriva på bloggen på flera veckor... Jobbet var väldigt lugnt när jag kom tillbaka i januari, så för någon månad sen gick jag från att fråga efter mer jobb till att tjata efter mer jobb. Fenomenet att gå från att ha absolut ingenting att göra till att få en shitload dumpad över sig verkar vara universellt. Men de nya uppdragen är väldigt roliga och ligger kanske lite närmare det jag iaf tror att jag kommer att vilja jobba med i framtiden, så klaga ska jag inte göra. Tvärtom! IP strategier is the shit. Men lite sneglar man ju tillbaka till dagarna när man hann fika både en och två gånger per dag och sen ändå kunde gå i tid för att hinna till träningen...

Det har såklart hänt en del sedan jag skrev sist (och då gills inte mitt lilla gästspel från förra veckan när all frustration över fattigdomen bara rann över). Vi har i vart fall hunnit med allt från zip-lining i Magaliesburg, rugby på Loftus stadium i Pretoria och nu senast en helg i Drakensberg med Lorenzo plus Muz, golf och alkohol. Och trots att vår aktivitetsorganizer numero uno, Hans, har flyttat till Harare för att jobba i tre veckor verkar det inte direkt lugna ner sig på den fronten heller. Fram till påsk är det helt galet. Det känns som om alla börjar förbereda sig mot höst och vill boka in så mycket som möjligt innan höstvindarna kommer. Än så länge är det iallafall fortfarande väldigt varmt, mellan 23 och 30 grader, men man känner på morgnarna att årstiderna håller på att skifta. För att ytterligare bättra på aktivitetsutbudet ville jag ju såklart väldigt gärna att vi skulle komma och hälsa på Hans i Harare. Zim, hur mycket mer exotiskt kan det bli? Framröstad till världens sämsta stad att bo i 2010 enligt någon global undersökning. Och Bobby Mugabe som är lika galen som vanligt. Men från att ha varit väldigt glad för att någon ville göra sig besvär att komma och hälsa på, mailade Hans efter bara några dar och sa att nej, Harare var absolut ingen stad man ville besöka. Inte ens lite sådär afrikanskt exotiskt farligt försökte jag, men nej, tydligen inte ens. Attans. Men mamma blir väl glad iallafall. Men hoppas han håller sitt löfte och kirrar en sån där cool trillion dollarsedel bara...

Synd och skam var det att man inte fick ta med sig kameran på zip-line-turen. Eller fick, fick man väl, men det fanns en överhängande risk för att den skulle trilla ur fickan. 40 meter upp i luften och i en hastighet jag inte ens tänker försöka uppskatta flög man fram genom ravinen med en fantastisk utsikt över Magaliesburg. Lite turistigt var det väl, åtminstone priset som för att vara Afrika var ett mindre rån, men det var det helt klart värt. Eftersom det här är den enda bilden därifrån får den komma med även om den är sådär.



Vasaru!? Nej, den sitter inte för tight.



Det är också sista bilden på Davve innan han fick en rugbyfrilla, en sån där som är kortare på sidorna. Tur att en skönhet klär i allt. Annars skulle jag kunna skriva ett helt blogginlägg om Davids klippförsök på de här sex veckorna men det ska jag bespara er. Veckans citat är iaf; ”Hm, do you, I don’t know, do white people’s hair?” i kombination med en pekrörelse mot huvudet. Så söt så att man dör. Det sjuka var att det gjorde de inte. Vita personers hår klipptes tvärsöver gatan. Jaha, tack då.     

För två veckor sedan var det dags för rugby igen. Nu på the Bulls hemmarena Loftus stadium i Pretoria. Stället fullkomligt vimlade av blå tjursupporters. Men skön stämning med dansmusik på afrikaans och par som dansade ’the windsurfer’, som Hans kallar det, en stel variant av pardans. Lions förlorade i alla fall. Igen. Det kommer att bli en lång rugbysäsong om de inte lyckas vända det här... Missa inte näsringarna på de här snubbarna nedan.

Hot guy 1, Paul, Dave, hot guy 2

Mmm, tubsockar och badtofflor, den kombon var det länge sen man såg ens i Sverige. Undrar när intersporttofflan ska göra retro come back? Nån som bor nära Grimstaskolan och kan hålla lite koll?

Helgens minitrip gick till det vackra Drakensberg. Lorenzo och Muz had packat bilen till bristningsgränsen med golfbagar, mat och orimliga mängder sprit, och bjudit med oss till Lorenzo’s föräldrars hus. D och jag kom iväg sent och anlände till resorten vid midnatt på fredagen efter att David lekt rally hela vägen ner. Med ljud. Kvällen slutade sent (eller tidigt) men vi var iaf uppe i hyfsad tid på lördagen för golf. Även om det visade sig på söndagen att David hade stora minnesluckor av rundan. Minnesluckor från dagen efter. Tror det tar priset till och med för honom. Här är lite golf och golfbanebilder.

Jag tröttnade på att titta på golf efter hål 3. Det enda roliga på rundan var när vi fick träffa ’the river boys’. Lorenzo hade dragit nån story kvällen innan om att man fick hålla utkik efter sina bollar på näst sista hålet. Han hävdade nämligen att ’the rural kids’ kommer upp från floden, snor dina bollar och försöker få dig att köpa tillbaka dem. Vi trodde såklart att det var ett skämt tills helt plötsligt kommer det upp två huvuden ur gräset på flodbanken en bit bort, lite äldre än kids men ändå, med bollar i händerna. Och gissa vad, man kan få köpa dem. För två rand. Inte våra, men ändå.         

På söndagen blev det äntligen lite hike - till ett badvänligt vattenfall som låg en bit därifrån. Min sega förkylning som har hållt i sig en hel vecka och vägrar släppa taget blev inte direkt bättre av ett iskallt bad, men det var ett riktigt coolt ställe med nästan turkost vatten.