The Johannesburg way

Sitter ute i trädgården med laptopen i knät och skriver. T-shirt och pyjamasbrallor. Ibland är den afrikanska vintern alldeles väldigt lagom. Sådär runt en 22 -23 grader på dagen. Men på nätterna är det förstås fortfarande ganska kallt. Och nu har gasen varit slut på allvar i en vecka. Ber till Gud att Shell verkligen får en laddning idag annars kommer det bli ytterligare en vecka i sängen med dubbla duntäcken på kvällarna.    

Davve är så pass återhämtad att han är ute och åker moppe igen. Han måste få den såld innan han sticker så varje dag kan vara den sista. Det gäller att utnyttja den maximalt. Jag försöker njuta så mycket det bara går av mina sista två månader här. Och nu den sista månaden med D innan han åker hem. Förra helgen började med mode/sång/ dansuppvisning i Soweto med Gabis mentorgrupp. Tjejerna som är i nedre tonåren hade kämpat flera månader med kläder och dansnummer och det var nu äntligen dags för klimax. Gabi berättade att tjejerna var så sjukt nervösa, men jag upplevde dem som väldigt säkra på sig själva. Kanske var det bara spelad attityd. Antagligen krävs det en del sådan för att överleva där ute. Föreställningen skulle ha börjat klockan nio. Jag kom dit kvart över efter ett bryskt uppvaknande till Norge-historien. Jag blev faktiskt väldigt illa berörd och undrade om man reagerar starkare på sådana nyheter när man inte är hemma. Härifrån flyter liksom Skandinavien ihop och kontrasten mot sin egen kultur är så stor att allt norr om Tripoli känns som hemma. Jag hade iaf lite ångest för att jag var sen och såg mig själv smyga in och ta en plats längs bak. Men på parkeringen utanför stället i Soweto där uppträdandet skulle äga rum stod bara en bil. Gabis. Och inte ens hennes utan en lånad. Å nej, tänkte jag, fel dag, eller åtminstone tid. Men nej, rätt dag och rätt tid. De kommer, sa hon bara – det här är Afrika. Det serveras mat efteråt och då kommer det alltid folk. Och hon hade så rätt så – bara nån timme senare var salen fylld och showen kunde börja. Yay - väldigt upplyftande upplevelse!  

Efter det var det rugby och braai hemma hos Paul med kompisar från springklubben. Galet mycket kött, hemlagad pap, rödvin och cocktails (vi var tvungna att göra av med midsommarvodkan på något sätt). Rugbyn förlorades till allas stora olycka men resten av kvällen var väldigt lyckad. Dagen efter, som var lite dagen efter, för de flesta av oss spenderades i botaniska trädgården i Roodepoort till konsert av Prime Circle, ett av SA’s populäraste band. Det var strålande väder och det kändes som sommar där vi satt på tio utbredda picnic-filtar och åt lunch i solen. Det som var lite lustigt var att när jag kom i november blivit tillsagd att åka till Botaniska trädgården en söndag om jag inte hade något att göra. Sagt och gjort, jag drog till botaniska trädgården i JHB och hade väl visserligen ganska höga förväntningar men var ganska ordentligt besviken när jag upptäckte att parken bestod av ett stor fält med fler jyckar än människor. Efteråt tjatade folk om ngt jäkla vattenfall och jag kunde inte för mitt liv förstå var det här vattenfallet skulle ha fått plats. Jag nekade och sa att jag måste ha missat det. När det började bli tal om den här konserten blev jag lite misstänksam om att jag eventuellt åkt till fel botanisk trädgård sist och när vi började närma oss parken insåg jag att folk måste ha tyckt att jag var lätt efterbliven som sa att jag missade vattenfallet. Det var såklart mitt i parken och jag tror inte att man hade kunnat missa det hur mycket man än ansträngde sig.            

Kompenserar fantasilös blogg med sköna sommar-toner från SA's största Miriam Makeba.

Miriam Makeba – Pata Pata  

This Is Africa (T.I.A.) - tio månader senare

Ibland, och kanske till och med oftast, är livet i norra delen av Johannesburg väldigt likt det liv man lever hemma. Man jobbar på veckodagar, tränar, träffar kompisar på kvällen om man hinner och ser fram emot helgen. Ens vänner har det bra, stimulerande jobb, hög standard på sina bostäder, fritidsaktiviteter och intressen som vem som helst. Har man bara råd är det lätt att ha en hög levnadsstandard. Nu är det inte många procent som har just råd, men ser man till det man kan tänka sig vilja ha, så finns det mesta.        

Vissa saker i det här landet kan du dock inte köpa dig till. Vid sådana frustrerande tillfällen, och ja bortskämd är man kanske, får man en påminnelse om att man är i Afrika. Uttrycket T.I.A. kommer tillbaka till, kanske med en liten annan innebörd nu efter tio månader, men på det stora hela detsamma. Saker som helt enkelt borde fungera i ett samhälle, men där det helt enkelt brister. På grund av regeringens alltför stora inflytande över den privata sektorn, en kanske för stark arbetartradition eller bara allmän förvirring. Jag vet inte.

Två stora ting man behöver är gas och besin. Relativt väsentliga saker i Johannesburg i juni/juli. Gas för att kunna stå ut med att vara inomhus på kvällen (samt för den stora majoriteten att laga mat), bensin för att i över huvud taget ta sig utanför dörren.   

Låt mig börja med gasen. För någon månad sedan tog den stora gastuben som skulle ha räckt hela vintern slut. David och jag besökte ett tiotal bensinmackar på en kväll, men förstod efter ett tag att allt inte stod rätt till. Vi lyckades några dagar senare lokalisera ett lager på Builders Warehouse (där jag höll på att bli av med min väska) och kunde fylla upp en elvaliters tank. Ytterligare några dagar senare läser jag en artikel i tidningen. Gasen är inte bara slut hos återförsäljarna utan även hos den största (och eventuellt enda!?) leverentören av gas i Sydafrika, AFROX. Företaget har underskattat det stora behovet för gas och kommer nu att bli tvungna att importera gas från Europa/Amerika. Med hänsyn till den stora ordern kommer gas inte kunna levereras förrän två månader senare. I slutet av juli. Ok, men hur kommer det sig då att gasen kan ta slut? Jo Eskom, det gigantiska statliga elbolaget har inte förmåga att leverera el till samtliga hushåll under vintern och uppmanar människor till istället använda gas. Med hänsyn till det stora antalet längre elavbrott i landet är detta inte heller en överflödig uppmaning. Hur Eskom däremot fortfarande inte kan leverera el till samtliga medborgare till rimliga priser för att det råkar vara 4 grader på nätterna (liksom varje år) är fortfarande ett mysterium. Nu ska Sydafrika bygga två nya kolkraftverk. Ja, ni läste rätt. Kol.

Bensin. En livsnödvändighet här. Med obefintlig kollektivtrafik och omöjligheten i att röra sig fritt på gatorna på grund av kriminaliteten finns helt enkelt inga alternativ. För någon vecka sedan började en strejk vid de stora oljebolagen. De anställda kräver en löneförhöjning om 11 – 13 procent. Tills detta går igenom är det strejk som gäller och inga leveranser kan ske tills vidare. Hade det bara varit strejk så hade det nog ändå kanske varit ok.  Problemet börjar när folk får panik, och det får man, även jag, när man inser att någon kan ta ens fria rörlighet ifrån en. Så vad man gör är alltså att hamstra. Jag tror det är någonting man lär sig med modersmjölken här. Folk Facebookar och twittrar om vilka bensinmackar som fortfarande har bensin och sen är de långa bilköerna igång. En morgon förra veckan var det fullständigt kaos vid Shell uppe hos oss. Klockan var halv sju på morgonen, bensingubbarna hade gjort upp något smart system för hur man fick köra in och vänta på sin tur. Ingen lydde och det var fullständigt kaos. Bilar stod åt alla håll och tutade på varandra medan kön ringlade sig långt ut på vägen.

Trots brist på livsnödvändigheter tycker jag ändå att alla håller upp humöret förvånansvärt bra. Man hjälps åt med att berätta för varandra var det finns gas och/eller bensin. Ingen som klagar, men många som skrattar. Helt sjukt att det ska hända i år igen! Samma visa återigen - tar det aldrig slut? Låt dem få sina procent så att vi kan få vår frihet... Och lite nyttigt är det kanske ändå att lära sig att det inte är så självklart att alltid kunna köpa sig fri från sina problem. Men än så länge är det inte fullständig kris. Vi får se vem som fortfarande skrattar då. Inte jag iaf. 

Very najs i Najsna

Åh, vilken fantastisk långhelg det har varit. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få stanna kvar i fina Knysna några dagar till. 25 grader och sol, långa stränder och gröna skogar – alldeles alldeles underbart.  

Helgen började dock i lätt panik från Davids sida. Många sena kvällar i veckan bidrog till en tiominuterspackning på fredagsmorgonen. Upphämtning och avresa skulle ske från advokatfirmans kontor klockan 15.00 sharp. Klockan fem över sitter jag i bilen nedanför och börjar ana oråd. David sitter fortfarande och skriver på sin rapport. Men tro det eller ej, bara några minuter senare släntrar han faktiskt ner och in i bilen.

En snabb flygresa ner till George, en timmes bilfärd till Knysna, en kolhydratsrik pasta på Cornuti’s och sen landade vi äntligen i Knotzie där vi skulle bo. Huset som vi lånat av Hans kompis låg mellan en lagun och havet men mitt ute i skogen och promenaden upp till huset var beckmörk. Dessvärre slutade inte vårt beckmörka äventyr där. Elen gick inte igång och det blev till att tända ljus som vi placerade på de viktigaste ställena i huset. Och sen samma procedur när det var dags att gå upp några timmar senare, 04.45. Man lyckades glömma bort minst hälften av sina maratonrutiner i mörkret vilket resulterade i några brinnande skavsår på överkroppen men fötterna preparades noggrant och jag lyckades i och med det hålla dem helt utan skavsår. Yay! Loppet i sig var nog det finaste jag någonsin har sprungit. Men tufft. Man kördes in i skogen av diverse taxibussar, sprang sedan genom skogen på sandväg med otrolig utsikt över berg, dalar och hav. Med 11 km kvar slöt vi upp med halvmaranlöparna och världens brantaste nedförsbacke. Sen var det kört för min del. De sista 10 km av ett maraton är väl sällan njutbara men de sista 6 - 7 km sprangs/gicks med kramp i vaderna så avslutningen var sådär. Men ändå en skaplig tid med hänsyn till min undertränade fysik, 4.07. Totalt sett var jag nöjd, men den här krampen är ett stort och till synes olösligt problem.      

Efter stretching (nja), shawarma (kebab på SA vis) och pannkakor gjorde vi en ölprovning på Mitchell’s Brewery. All öl smakade sådär om jag ska vara helt ärlig. Efter ett maraton så vill man bara en sak efter att ha ätit, och det är att duscha. Redan att prova öl i sina springkläder är att testa gränser det vill jag lova. När vi kommer hem igen till huset i skogen får vi visserligen igång elektriciteten men det visar sig att det inte finns ngt varmvatten. Gasen i den jättelika tuben under huset är tom. Jag var gråtfärdig efter min väldigt snabba och iskalla dusch eftersom jag fortfarande kände mig kliig och saltig, men en suberb middag med OSTRON, champagne och skaldjur nere i hamnen gjorde att allt helt plötsligt kändes väldigt mycket bättre. Fast fräsch var man inte... Efter middagen gick vi vidare till Festen med stort F. Inga windsurfers dock. De var saknade :) Men mycket dans och roligt sällskap gjorde att jag redan dagen efter kände mig relativt återhämtad i benen.

Lagunen i Knotzie

Beachen i Knotzie

Vädret som redan under lördagen varit fantastiskt blev om möjligt ännu bättre på söndagen. Varmt å soligt och inte alls vinter som det borde. Veckan innan hade det tydligen varit tio grader och regn så får en gångs skull hade fröken Areschoug lite tur med vädret. På söndagens schema stod dock mest slappande på schemat. Tracy och Graham hade bokat sen lunch på en vingård i Plettenberg där vi satt och slöade i stort sett hela dagen. Gott närproducerat vin och supergod plockmat med en suverän utsikt över bergskedjan Tsitsikamma. Vi beställde alldeles för mycket mat men lyckades ändå slicka faten. Efteråt tog vi en efterlängtad dusch hemma hos Tracys föräldrar i Plett. Kan ha varit den skönaste duschen någonsin.  

Dagen efter var det återigen upp tidigt men den här gången till efterlängtat valsafari. Vi var rysligt nära att missa hela upplevelsen på grund av lätt IT-efterblivna organisatörer (”the e-mail lady wasn’t here last week”) och alldeles för lång frukost, men så klockan tio över nio rullade vår privata båt ut från stranden i Plettenberg Bay. Ibland är det bra att fucka up, då får man tydligen särbehandling i egenskap av egen båt :) Ute på havet var det lugnt och stilla, inte ens i närheten av hajdyksupplevelsen för två månader sedan. Redan efter 15 min kunde vi spotta den första valen, en Southern Right. Namnet kommer tydligen av att dessa valar var de ”rätta” att jaga när detta var lagligt. De är långsamma, flyter upp till ytan när de skjutits och är rika på speck och annat man kunde ta vara på. Sjukt häftigt var det absolut. Den var helt enorm. Och när den dyker kommer verkligen stjärten upp till ytan sådär National Geographic-likt. Den kvinnliga guiden i fören berättade att valen precis kalvat och hade en unge som drack 600 liter mjölk om dagen. Jag undrade varför man inte kunde se ungen och hon sa att den simmar under mamman. Den manliga guiden som körde båten (i bakre delen) berättade att samma val var en hane. Skönt att man som guider inte kan bestämma sig för EN story. Könet på mitt livs första val är således oklart, men vem bryr sig egentligen. VAL som VAL. Efter det åkte vi runt ute i bukten och fick syn på ytterligare valar. Humpback Whales. Dessa kom vi till och med riktigt nära och Paul kunde ta en del fantastiska bilder. Våra var såklart också fina (!) men inte i närheten av dessa. Paul’s bilder var så bra att jag beslöt mig för att sno alla hans. För att undvika framtida stämning för upphovsrättsintrång - fotograf till samtliga bilder är Paul Halley. Efter en mycket lång dag på vattnet avslutade vi dagen med tidig pizzamiddag på Enrique’s och landade på stranden ”hemma” i Knotzie för bad och öl på stranden.

     




 Till frukost morgonen efter hade Hans fixat nybakta croissants och kaffe. Vi satt som bäst på terassen och njöt av solen, utsikten och frullen när någonting grått dunsar ner från taket och snabbt som attan springer fram till en kartong med bullar, sliter åt sig två och kastar sig ut i grönskan igen. Två sekunder senare satt en stor apa på taket och njöt av sin fångst. Och bara någon minut senare hade han fått sällskap av sin stora familj på hela sju apor som hela tiden försökte göra attacker ner mot smulorna på balkonggolvet. Jag blev verkligen hur skraj som helst. Jag som hade tjatat på David sen vi kom att vi skulle köpa frukt och lägga fram så att vi fick se en av dem tyckte nu att de var ganska obehagliga. De slickade i princip hela balkongen med sina små rosa tungor och till slut blev det för mycket för oss och vi gav upp å gick in och kollade på dem innifrån istället. Betydligt bättre.

ok, lite söt

Efter apäventyret hann vi med ytterligare några utsiktsplatser samt långlunch innan vi blev tvungna att röra oss hemåt igen. Som sagt, jag hade kunnat stanna en vecka till. Lätt. Med varmvatten dårå. Och med risk för att låta sådär sydafrikanskt kristen, tack alla vänner som medverkade till helgen! En riktig upplevelse. Jag kommer tillbaka nästa år – var så säker.   

Andrea, Tracy, Helmut, Dave, moi, Graham, Paul, fotograf Hans

Djur i bur och klantigheter

Det här är faktiskt inte roligt längre. Mina skavsår under fötterna håller bokstavligen på att äta upp mig inifrån. Jag ska springa det här loppet om mindre än en vecka och mina fötter ser återigen ut som att en kannibal tagit ett par tuggor under fötterna. Lördagens (i övrigt fantastiska) terränglopp som gick över långa sandbanker, fick mig att inse att nu är det vila som gäller om det här i över huvud taget ska funka. Problemet är att det här afrikanska medlet jag har hittat, Mercurochrome, gör det möjligt att springa igen efter bara några dagar, vilket lurar mig till att tro att det är lugnt, och sen är det igång från början igen. Och har så gjort i två månader nu. Medlet gör även huden under foten hårdnar som en liten extra häl vilket är mycket smickrande. Det kan vara för att en flaska kostar motsvarande 7 kronor, används mest i utvecklingsländer och vad jag förstår efter lite efterforskning innehåller kvicksilver (!?). Om inte annat låter det väldigt hälsosamt :) Nåväl, nog om mina fötter. Av förklarliga skäl blir ni utan bild...

Annars var det verkligen ett fantastiskt lopp med spektakulär utsikt och med skön stämning som vanligt. Jag kom sexa av tjejerna vilket var kul men jag känner också att jag nog skulle kunna ha gjort lite bättre ifrån mig om jag inte hade glömt min klocka och hade kunnat hålla lite koll på hur långt det var kvar. Jag hade nog kunnat gjort några kilometer till i samma fart och blev helt paff när jag förstod att jag var inne på upploppet.  

Efteråt drog David och jag för att spana in den andra lejonparken i Joburg. De hade giraffer som man fick mata vilket var ganska häftigt, även om den där svartblåa tungan var lite i det läbbigaste laget. Men avseende lejonungarna var jag väldigt besviken. Parken inte var ens i närheten av lika bra som den andra. Här var kön till de små liven flera hundra meter lång och de släppte in minst 10 personer samtidigt vilket gjorde att det bara var kaos därinne. Jag ville såklart ändå ställa mig i kön men blev för en gångs skull övertalad att låta bli. Trots besvikelsen åkte vi ändå ut till parken med lejonen. De hade precis fått mat och var relativt dåsiga men ändå - det är sjukt häftigt. När David envisas med att veva ner rutan för bättre bilder blir man lika kittlig i magen som första gången man såg dem. Stora och mäktiga. Och det gäller att inte glömma bort hur farliga de faktiskt är. För någon månad sen blev en av skötarna attackerad här i närheten och dog på fläcken. För att inte tala om den där turisten i Zimbabwe som stod och dushade på sin game farm när en flock omringade honom , attackerade och inte släppte förrän vakterna sköt mot dem. Men då var det såklart redan för sent.   

Något lam klapp

Gggrrrr..

I övrigt har jag för första gången blivit utsatt för någon typ av brottslighet här i en av världens farligaste städer. Och så var det för att jag var en stor klant och för en gångs skull var distraherad och inte uppmärksam. Såklart, de är ju proffs. Först skämdes jag jättemycket över hur jag kunde vara så korkad och tänkte att det här ska jag inte berätta för någon, men vad fasen, man kan inte vara sitt allra bästa jämnt... Såhär gick det iaf till. Jag skulle ner till Builder’s Warehouse för att returna vår stora tomma gastub mot en ny. Gastuben skulle räcka hela vintern men var slut redan efter tre veckor... Hm. Jag konkar iaf ut tuben ur bakluckan, samtidigt som jag lyssnar på musik imin iphone och sätter fart mot ingången. Väl därinne går allt som planerat. Kommer ut igen och går mot min bil när det kommer fram en vakt till mig. Har du din väska? frågar han. Ja, den är i bilen säger jag. Den här menar du? frågar han och har min handväska i handen. Jag kan inte förstå hur han kan ha min väska i handen och börjar ställa tusen frågor. Tydligen måste jag ha glömt att låsa bilen där jag stod med min gigantiska tank. En man har då sett detta och tagit sig fram till bakluckan, öppnat denna, tagit ut min handväska som låg där, stängt bakluckan och sprungit. Vakten skrek och försökte springa efter men tjuven kom undan. Han hann dock slänga min väska på marken innan dess. Som tur var hade jag både telefon och plånbok på mig, i väskan låg bara lypsyl och tuggummi. En sån jäkla tur. Det konstiga är att min bil låser sig automatiskt efter 10 sekunder om nyckeln inte sitter i. Tjuven måste alltså ha hunnit fram till bilen precis efter det att jag lämnade den.

Men så länge det bara är saker och pengar så är det faktiskt lugnt med mig. Jag är beredd på det. Fattigdom driver människor till dumma saker. Och i ett land där några procent har allt och den stora massan inget förstår jag att frustrationen tar över. Däremot kan jag inte finna mig i det här våldet i samband med brottsligheten. Jag kan inte förstå hur det kan vara så brutalt här jämfört med grannländerna. Historien gör väl sitt kan jag tänka mig men problemet kvarstår och lösningen känns inte nära.       

Ok, önska mig lycka till inför lördag – återkommer med redogörelse från resan och ostronfestivalen.