Yebo yes, time's up...

Jeez like, vad tiden går fort när man har roligt. Ett av de snabbaste åren i mitt liv lider mot sitt slut. Idag är sista dagen på jobbet. Jag har lovat min chef att inte gråta. Och för själva jobbet kommer det kanske inte bli så många tårar. Värre är det med resten. Man har ju byggt upp ett helt liv som man nu ska säga hej då till. Tur att D redan väntar därhemma. Nu är fokus på två långa veckors semester med lillasyster. Yihaa!  

Vad annat har hänt sen sist? Jag har medverkat i ett tiotal farvälmiddagar och andra tillställningar. Det har varit hektiskt med andra ord. Jag har fyllt år. Och det jämnt. Och så farligt var det faktiskt inte. Har man haft panik för att man är i stort sett trettio varje födelsedag sedan tjugofem har man haft god tid att förbereda sig. Sen var det ju såklart tråkigt att inte kunna fira med David, familj och vänner därhemma men det tar vi igen senare. Hade faktiskt sammantaget en superbra dag. Jag tog ledigt från jobbet – något som till min stora förvåning är mer regel än undantag här – spenderade förmiddagen på ett spa. Det finns en första gång för allt. Lyxigt kändes det iaf. Efteråt tog jag ett dopp i poolen och började prata med två andra som hängde runt där. En schweizisk tjej som var med sin man på affärsresa och en sydafrikansk kille som ägde en lodge i norra Krugerparken men vars bil hade krashat efter en konferens. Vi hade så trevligt att vi bestämde oss för att äta lunch och blev liksom kvar där hela eftermiddagen av bara farten. Badade, solade och snackade skit. Mycket trevligt sätt att spendera sin födelsedag med främlingar. På kvällen var det ”hi-jackad” födelsedagsmiddag med alla vänner. Jag hade nämligen planerat för en liten tillställning men mina vänner tänkte inte låta mig komma undan så enkelt och hade gjort andra planer :)       

Har lite papper att slänga och annat å fixa så måste sticka typ nu. Återkommer med en sista rapport och bilder från Blyde River Canyon, Krugerparken och Wild Coast med Susy Q.

Vic Falls, wiiiii.......

Det här är utan tvekan det galnaste jag har gjort i hela mitt liv tänker jag när jag sitter på en liten stenavsats precis på kanten av världens största vattenfall - Victoriafallen i Zambia. Mor och far – ni kan sluta läsa nu – ni kommer inte att gilla det här. Jag skakar som ett asplöv och försöker för mig själv skylla på det kalla vattnet men vet att det helt och hållet beror på att mitt hjärta tickar som på en fågelunge och att adrenalinnivåerna är på all time high. Vattnet strömmar mot benen och det känns hela tiden som om strömmarna vill ta en med sig över kanten. Det är så läskigt. 108 meter längre ner träffar vattenmassorna berget och bidrar till den vägg av vattenånga som bildats ovanför fallet. Plötsligt är det någon som skriker till – kolla på guiden. Vår guide har ställt sig upp på kanten och tar nu bilder med våra kameror utför stupet. Jeeez, jag kan inte kolla. Det är bara för mycket.

Victoria Falls - gränsen Zambia och Zimbabwe

Hela situationen är bisarr och de omständigheter som leder upp till denna höjdpunkt bidrar med mycket kittlande i magen. Det hela börjar med att jag ser en power point presentation någon har gjort om fallet. Folk badar och plaskar omkring på kanten av fallet. Det är bara under ett begränsat antal månader varje år som man kan göra detta. Det ser helt surrealistiskt ut och min första tanke är att aldrig i h-vete jag kommer att göra det där. Men desto mer jag kan tänker på det desto mer vet jag att tanken har satt sig i huvudet på mig och jag kan bara inte få bort den – jag måste dit. Jag bokar en resa. Själv. Det ska mycket till för mig att åka på semester ensam men suget är för stort. Jag måste ha sett Victoriafallen innan jag åker hem.

Jag landar i 37 gradig hetta i Livingstone i Zambia. Redan från flygplanet kan man se det moln av rök som rör sig ovanför fallet. Fallet ”Mosi-oa-Tunya” gör skäl för sitt namn, ”The Smoke That Thunders” som fallet heter i Zambia. Flygplatsen är byggd i plywood, i stil med Ryan Airs Skavsta i slutet av nittiotalet innan lågprisflygsboomen. Boardingkorten skrivs för hand och köerna för visum in till Zambia ringlar i något obegripligt system. Men trots att allt tar en evinnerlig tid verkar allt till slut lösa sig och jag kan transporteras till mitt hotell.

Med på båttrippen ut till Livingstone Island som ligger en bra bit ut i Zambezifloden är en amerikansk familj från Texas boende i Zambia. De har fyra barn med sig och jag tänker att det här kanske inte är så farligt ändå. De två yngsta döttrarna är inte mer än 4 – 5 år. De ska inte med ner i poolen men de ska med på simturen ut dit. Strömmarna är kraftigare än vad de ser ut och vi tvingas simma uppströms för att inte riskera att svepas med. Småtjejerna sitter på guidernas axlar. En av guiderna simmar med en hand ovanför vattenytan med våra kameror i en plastpåse. Redan nu är spänningen hög för det är ganska läskigt att simma mot en ström på det sättet när man vet vad som befinner sig bara några tiotals meter bort. Men simturen ut går i vart fall bra och tjejerna är lite skärrade men inte mer än någon annan. När vi kommer ut till poolen får vi nya instruktioner. Man kan försöka klättra ner i poolen men guiderna avråder, det är besvärligt. Det absolut bästa är att hoppa. Dessutom vill de att man ska le mot sin kamera. Jag har inte en tanke på att bli bra på bild – det är bara överlevnad som gäller. Men hoppar ner i poolen gör jag och sen befinner jag mig alltså på stenkanten, overkligt nära stupet och med andan i halsen. Hade det inte varit för vattnet som pressar en mot berget hade det nog inte varit värre än att sitta nära kanten till vilket stup som helst. Men det är det där med kraften i vattnet som gör en så nervös. Ett ögonblick har man läget under kontroll men så fort man börjar tänka på var man befinner sig är paniken nära.

På vägen tillbaka till Livingstone Island och coctails är det galet bra stämning. Alla är i extas – det var verkligen den absolut sjukaste upplevelsen. Bara i Afrika kan man få göra något liknande – så det gäller att ta chansen. Jag, de kristna fyrbarnsföräldrarna och deras barnflicka från Texas sveper tre Pimm’s var innan det är dags att sätta sig i båten tillbaka.

Japp - hoppet!



Wiiiiii...

 

Det här är en utanför fallet bild tagen av guiden...


Resten av långhelgen spenderas på lite mer betryggande avstånd från fallet. Mitt hotell ligger precis vid nationalparken där fallen börjar och jag tar flera turer dit morgon, middag och kväll. Dessutom bokar jag in mig på ziplining i ravinen något som jämfört med badandet förefaller som väldigt lamt. Coolt att hänga fritt i supermanställning så högt upp i luften men betydligt mindre nervkittlande än jag trott. På vägen dit träffade jag många locals och de försökte såklart sälja på en allt möjligt skräp. Jag ville ha ett halsband med den berämda flodguden, något som på marknaden här i Johannesburg skulle gå på runt 30 spänn men som den tandlösa mannen i skjulet ville ha minst 42 amerikanska dollar för. Han hävdade nämligen att det var gjort av en speciell ädelsten vilket förvisso var BS men jag tyckte ändå synd om honom och gav honom ungefär något motsvarande tre gånger värdet av halsbandet.

Morgonpromenad och möte med skum kines

Mitt på dagen var det så hett att det enda stället man kunde vara bekväm var i hotellpoolen. När klockan började närma sig eftermiddag tog jag en solnedgångssafari på floden. På turen såg vi en massa flodhästar och elefanter som gick fria på de små öarna i floden. Flodhästarna gjorde verkligen skäl för sitt aggressiva rykte. En av dem försökte till och med attackera båten när vi kom för nära. Man vill så gärna se hela djuret och blir lite besviken när de gömmer sig i vattnet. Framförallt för att alla kort blir sådär bra. En näsborre här och ett öra där.... Guiden berättade att de har jättekänslig hy och att de skyddar sig från solen genom att vara under vattenytan. Efter ett tag stannade vi till på en ö på den Zimbabwiska sidan för GT, snacks och en helt fantastisk solnedgång. Som en stor blodröd apelsin som går ner i vattnet utgjorde den verkligen nidbilden av det ”riktiga” Afrika. I övrigt kändes Zambia verkligen som den äkta varan och inte den ”light” version av Afrika som jag bor i. Torrt som sjutton och väldigt fattigt. Även om de som livnär sig på turismen vid Victoriafallen säkert tjänar hyfsade pengar kändes det ändå annorlunda från det jag är van vid. Om man vill uppleva Afrika kan jag dock verkligen rekommendera ett besök i Vic Falls – och om man letar efter adrenalin vet ni var man kan hitta det.  

River safari

Okej solnedgångar är inte lätta att fota

Inverkansdag med jobbet

Jag kan inte ens beskriva hur många gånger jag har hört partners och directors inom Deloitte, i tal på julfester, vid stora ”wins” av klienter eller bara en vanlig dag utbrista att idag, eller då, eller här och där var jag stolt att vara en del av Deloitte. Jag kan inte säga att jag normalt känner som dem. Deloitte är ett bra företag fullt med duktigt folk och jag tycker nog ovanligt mycket om mitt jobb, men det är inte så att jag går runt och är stolt. Igår var dock en sådan dag.

Deloitte Skatt i Johannesburg bjöd 1 000 barn i åldrarna 5 till 12 från Olievenhoutboosh Primary School, som ligger i en av kåkstäderna en bit ifrån där vi jobbar, till Urban Life Church för en dag av enbart kul. Där fanns hoppborgar i alla storlekar, fotbollsplaner, dans, lekar och allt annat man kan tänka sig vilja ha när man är 9 år och sällan lämnar den kåkstad där man bor. Vi hade delats upp i två grupper och medan den ena halvan underhöll barnen, jobbade den andra halvan med att bygga ett förråd och diverse andra utrymmen till själva skolan, styra upp deras trädgård och diverse annat underhållsarbete. Vi lyckades även med hjälp av olika donationer från vår personal ge barnen stolar och bord i klassrummen, något de, tro det eller ej, inte hade haft tidigare.

Vi som underhöll barnen vid skolan delades in i olika team och varje team ansvarade för en aktivitet. Dessa aktiviteter avbröts av besök från hundpatrullen hos polisen och en livs levande gepard som vi vuxna fick klappa. Barn och personal utfordrades dessutom med frukost, lunch och förfriskningar under dagen. Dessutom kunde vi med hjälp av sponsorer låta varje barn ta med sig ett stort matpaket hem till sina familjer.

Jag tillhörde den icke helt könsneutrala gruppen ”ansiktsmålning” och vi ansvarade för att måla de barn som ville. Det visade sig till vår stora förfäran att alla barn ville bli målade till tigrar, pirater, fjärilar och Spindelmannen. De små barnen pratade inte alls bra engelska vilket gjorde att det väldigt svårt att kommunicera med dem. Även om man vet att de flesta svarta inte har engelska som modersmål trodde jag nog att man började tidigare med engelskan. Speciellt eftersom alla vuxna pratar så bra. Förutom Spindelmannen ville det stora flertalet bli målade till ”South Africa” vilket var ganska gulligt. Det de menade var att du ville ha den Sydafrikanska flaggan målad över hela ansiktet. Jag gjorde säkerligen uppemot ett trettiotal av dessa och fick till sist en rätt bra snits på att få alla färger rätt. Det här var nog den första.

South African

Team members

Något man som svensk ofta reagerar över är hur nära de har till sång och dans. När jag som bäst satt och kämpade med mina flaggor brast de små sexåringarna ut i nationalsången. Sen frågade jag dem om de inte kunde lära mig men då blev de blyga. Anledningen att den är så svår för mig att lära mig är att den innehåller fem av Sydafrikas vanligaste språk, Xhosa, Zulu, Sesotho, Afrikaans och de två sista raderna är på engelska. De är också vad jag förstår en blandning av den gamla nationalsången och en afrikansk traditionell melodi vilket gör att den inte går i samma tonart. Alltså, svår för mig att lära och tydligen inte bara för mig. Häromveckan skulle en av SA:s mest kända musiker sjunga den i samband med någon form av idrottsgala, sjöng fel text, började fnittra men hämtade sig efter några sekunder och återvände till sången. Mina kompisar påstår att artisten sannolikt var hög som ett hus men ingen vet säkert. Detta är en känslig sak här och rugbyspelarna tränas till exempel i nationalsången för att inte sjunga fel. Kanske är det extra känsligt då sångaren av nationalsången i världsmästerskapen i Frankrike 2007 också sjöng fel. Jag kan faktiskt hålla med om att det inte riktigt är ok. Men tillbaka till musiken. Det man förundras över är hur det så snart det blir en stund över så sätter lärarna igång en melodi och ungarna tar vid och sjunger, klappar och svänger sina kroppar på studs. Ingen frivillig kör eller ilsken lärarblick behövs. Det är så inbakat i deras tradition att det bara går av farten. När de väntar med bussarna på att åka hem står hela skolan spontant och sjunger samma sång till oss.

Och ja, jag var väldigt stolt över att tillhöra Deloitte, när alla är tillsagda att vara där klockan 7 en fredagsmorgon och jag kommer dit vid 6.25 efter en tidsestimering som var rysligt väl tilltagen och upptäcker att det redan är uppemot 20 personer där som helt på eget initiativ har bestämt sig för att åka dit lite tidigare för att sätta upp partytält och ta emot folk så att ingen åker fel. Då fick jag nästan en liten tår i ögat. 

Men hua, varmt var det, runt 28 grader på dagen och idag när jag ligger på en filt i trädgården uppemot 29. Jag vet att jag har sagt det förut men sommaren är här och skönt är det med hänsyn till att det nu endast är runt fem veckor tills jag åker hem till ytterligare en vinter. Redan på fredag flyger jag till Victoriafallen i Zambia, wiiiii, vad spännande det ska bli!

That was then and now is now

Ganska exakt två dagar var det vår. Sen blev det sommar. 26 – 27 grader i helgen och mycket utomhushäng har det blivit. Mycket löpning och ett par ganska brända axlar. Så kan det gå.

Dessutom har medlemmar av ANC efter att ha läst min blogg för några veckor sedan beslutat sig för att ställa Julius Malema ”inför rätta” för en rad olämpligheter varav korruption tydligen inte är en av dem (!). Några mindre lämpliga uttalanden handlar om att Botswanas demokratiska regering är imperialister som bör avsättas med militärt våld, att den förre presidenten Mbeki har lämnat efter sig ett politiskt vakuum i Afrika, såväl som att vita sydafrikaner är kriminella eftersom de har tagit de svartas land.  Malema riskerar nu att uteslutas ur partiet om jag har förstått saken rätt. Risken finns dock att det egentligen handlar om en maktkamp inom ANC, där Malema, som är kritisk mot Zuma, kan komma att äventyra förnyat förtroende för Zuma vid nästa val. Det som har väckt mest uppmärksamhet är dock inte själva utredningen mot Malema utan de kravaller och kaos som Malemas supportrar har orsakat i down town Johannesburg. Människor som har rest hit för att visa sitt stöd är upprörda och bränner ANC flaggor och bilder på presidenten. Varje dag i veckan som gått har man fått ett mail på jobbet om att man bör undvika stadskärnan på grund av oroligheterna. Jag diskuterar med Vincent på jobbet (Sowetobon som har finansierat hela sin utbildning själv och nu betalar hela familjens räkningar på sin knappa lön) och vi skrattar åt olikheterna mellan Sydafrika och Sverige. Det är svårt att få upp en bild i huvudet där MUF orsakar kravaller och bränner bilder på Fredrik Reinfeldt på gatorna för att deras ordförande frågas ut efter att gjort rasistiska uttalanden. Men folk är uppriktigt arga. Vincent säger att han vet precis vilka personer det rör sig om. Folk utan jobb, utan någon inkomst, som inte har något att förlora på att hylla en sån person som Malema. Vad bryr de sig om att det här landet går åt helvete, säger han. Deras vardag kommer inte att bli sämre än den är idag.

Samtidigt pågår debatten om en vit ”straffskatt” för de fördelar som vita sydafrikaner pådrog sig under apartheidtiden. Tänker man på principen som sådan så är det kanske inte mer än rätt att vita sydafrikaner delar med sig lite av de rikedomar som de faktiskt har idag. Pengar och prylar som de eventuellt inte skulle ha haft om det inte hade varit för apartheid. Eller? Frågan är inte enkel, speciellt inte med hänsyn till att det endast är runt 12 procent av befolkningen som redan idag betalar skatt. Det stora flertalet av dem är vita. Jag träffar också hela tiden vita sydafrikaner vars föräldrar inte har haft det gott ställt och som helt på egen hand har fått ta sig till dit de är idag. Långt ifrån alla vita sydafrikaner gynnades ekonomiskt av apartheid. Tror man att frågan är så enkel som att påföra en straffskatt så tror jag att man gör det väldigt enkelt för sig. Dessutom kommer skatten tas ut på en generation sydafrikaner som har växt upp under 90 och 00-talet då det inte varit någon skillnad på svart och vit. Man förundras dagligen över att klyftorna inte har blivit mindre sen apartheidregimen föll. Men som utlänning är det lätt att tycka att det är skevt som det är idag. Varför ska alla som sitter i kassan på PicknPay vara svarta medan alla som är sekreterare på Deloitte är vita, alla parkeringsvakter svarta medan restaurangchefen alltid är en vit medelålders man. Och varför ska alla vita ha en svart maid som hjälper till hemma? Lite överdrivet såklart, men fortfarande till 98 procent sant. Frågan som regeringen bör ställa sig är vad man har lyckats åstadkomma på dessa sjutton år vid makten och framförallt vad man ska göra för att vända det. Om klyftorna är lika stora idag som för sjutton år sedan är det iaf i min värld inte särskilt övertygande att skylla på den förra makthavaren. Jag håller med Vincent – “that was then and now is now”. Blicka framåt och titta inte tillbaka. Men vad mycket enklare för mig att tycka det än för den som historiskt sett har blivit förfördelad. Därför blir jag så glad av att träffa sådana som han. Alla odds emot sig och ändå storheten själv.  

Oj, vad långt det blev. Jag som hade tänkt skriva lite kort om att Avis har bytt ut min snabba Jazz mot en babyblå tjejbil. Inte ok.

Tjejbil

ensam är stark eller bara uttråkad?

Nu är jag lämnad ensam i lägenheten efter det att Davve åkt på värsta grymma semestern till Kruger, Mozambique Wild Coast och Sun City med sina vänner och jag har nu lite sådär skönt småtråkigt. Inte farligt, men just bara sådär så att man hinner med att göra det som man inte hinner i vanliga fall. Typ laga nyttig mat och skruva i nya skruvar i dörrposten och gå på gymmet bara för att stretcha. Japp, ni hörde rätt. Efter att sjukgymnasten informerat om att jag för att vara tjej var sjukligt stel och att det kan vara harphamstringsen som orsakar krampen har jag börjat strecha. Tydligen ska långdistanslöpare ha åtminstone en vinkel om 90 grader, liggandes på rygg och ena benet i ”uppåt sträck-läge” för att det ska vara okej. Och då snackar vi de där gamla stela sengubbarna. Efter många om och men tog jag mig iaf till gymmet och mätte min vinkel. Sextio grader. Jag trodde faktiskt inte att det var sant. Sextio. Typ inte ens två tredjedelar av minsta möjliga okej. Och jag är för övrigt inte alls avundsjuk på deras semester. Jag föredrar att stretcha.  

Annars var förra helgen en riktig toppenhelg. En lång mountainbikecykeltur med Tracy och hennes klubb på lördagen. Lite väl mycket sopor var det iofs där vi cyklade men det får man räkna med om man inte åker utanför stan. Oavsett var det en skön förmiddag ute i solen – upp emot 25 grader på dagen. Våren är på väg! På eftermiddagen åkte vi till Wanderers sportklubb och kollade på rugby, SA mot Australien. The Springboks led ett hårt nederlag mot ärkefienderna och nu återstår att vänta på världsmästerskapen på Nya Zealand i september. Sydafrika har för övrigt kört en liten fuling och lämnat några av sina bästa spelare hemma från cupen Tri Nations som spelas nu mellan SA-NZ-AU. Inte poppis - men strategiskt. Jag har verkligen blivit ett rugbyfan. Det händer mycket hela tiden och jag kan inte sluta förundras över storleken på dessa jättar. En match kan vändas på nolltid. Dessvärre verkar alla lag jag bestämmer mig för att heja på konstant förlora. Men förhoppningsvis kan SA undvika fullständig förnedring i VM.

Söndagen fortsatte med en halvmara runt Houghton, det kanske finaste området i JHB där självaste landsfadern Nelson Mandela bor. Jag sprang på 1.38 och är nu nästan nere på mina svenska tider igen. Det var på tiden kan man tycka men höjdskillnaden gör faktiskt en stor skillnad. Liksom mängden löpning. Man blir inte snabb av långa distanser direkt. Efter loppet drog vi hem till Deon och Lauren på en perfekt söndagshängbraai med massa grill och vin.

Veckan efter toppade jag med en rätt vidrig influensa. Jag som hade satt prestige i att överleva hela min avdelnings influensaperioder två gånger om blev till slut tvungen att erkänna mig besegrad. Dessvärre var jag fortfarande inte helt återhämtad till helgen. Ett litet besök på lejonparken hanns med, liksom en ganska snabb visit på Arts on Main men i övrigt var det vila och mellan det underhållande av Davids kompisar (som var hemma och böts av) som gällde. Hoppas innerligt att den här veckan blir lite trevligare.       

Sakna, sakna inte, sakna....

Saker att sakna

• Den allmänna välviljan. Kassörskan i matvaruaffären som småsnackar om ditt och datt och nyfiket frågar var man kommer ifrån. De stora leendena och de många skratten, åt allt och inget. Den enorma gästfriheten och den öppna dialogen. Det trevliga i att fastna i Pretoria-trafiken med en kollega man knappt känner och kunna prata öppet om sina vardagsdilemman och framtidsplaner om karriär vs fritid och andra högst privata saker. Något stadie det i Sverige kan ta månader att komma till i en vänskap. Och så givetvis alla kompisar vi har fått här. Er kommer jag att sakna ungefär hur mycket som helst. 
• Durban Curry. Ja, på en andra plats kommer mat. Jag ÄLSKAR den SA typiska Bunny Chow. Den starka men lena indiska curryn från Durban som äts i ett stort vitt bröd med händerna.   

• Naturen och aktiviteterna. Kanske är det för att man har haft ett år på sig att vara turist, men spektakulärt är det. Och hur schysst är det inte att varje helg få se något nytt? För ingenstans ser det likadant ut, och varje terränglopp eller mountain bike-utflykt går till ett nytt ställe, med nya vattenfall, coola bergsformationer och urgamla stentrappor. Och så lejonungarna dårå – som man aldrig kan tröttna på. 
• Vädret. Ja, för visst är vädret ruttet hemma i jämförelse med det här... Årstider i all bemärkelse men nu är det vinter och det är 22 grader och sol. Sämre kan det bli.   
• Tolerens och det faktum att allt går att skämta om. Ok, lite måste jag bita mig i tungan när den svarta parkeringsvakten ropar efter mig, "hey, mama". Jag är ta mig tusan ingen mamma och hur gammal ser jag ut egentligen? Men så kommer man på sig själv. De säger så där till alla i en viss ålder. Och helt osannolikt att jag skulle vara en mamma är det väl inte. Men visst gillar jag "hey sister" bättre... I ett land med så otroligt många olika kulturer blir olikheter och kulturskillnader mer självklara. Fördomar blir mer ok att skämta om på ett sätt som jag tycker är väldigt befriande. Du Vinor, frågar jag den buttra indiern bakom mig, hur kommer det sig att du kallar dig indier, när du aldrig ens har satt din fot i Indien..? Och inte dina föräldrar, eller mor- och farföräldrar heller. Det är ju helt sjukt. Och han bara ler. Mm, hon har en poäng, "Sweden", som jag kallas på jobbet. Man kommer till och med undan med en fråga om huruvida hans fru hade träffat honom innan de förlovade sig och spelar på fördomar om arrangerade äktenskap och Vinors oförtjänt, men helt självförvållade rykte om att vara en sur och tråkig ensamvarg. Och då garvar han faktiskt högt. Och ger tillbaka såklart. Men svider gör det inte direkt. De har lite för dålig koll på Sverige och svenskarna. I Sverige kan man ibland känna att det är så jäkla allvarligt allting. Man är livrädd för att trampa någon på tårna. Jag kom speciellt att tänka på det igår kväll. Vi satt på en avskedsdrink på David's jobb och Cathy, Davids kompis, var sjukt nöjd för att det bara var tre vid hennes bord som åt av den stora tallriken med kött-, kyckling-, bläckfisk- och korvspett som ställdes fram. Varför är det bara tre av åtta som äter frågar jag och Cathy börjar rabbla anledningar. "Han är inte säker på att det är kosher, hon (nickar åt pinnsmal tjej) äter absolut inget som är friterat och hon där är typ Hare Krishna eller nåt sånt". I Sverige skulle man nog ha knipit igen om åtminstone två av de tre anledningarna bara för säkerhets skull, men här är det världens mest naturliga sak. Hon är Hare Krishna eller nåt, hehe, inget jag skulle klämt ur mig på min arbetsplats direkt.       
• Åtta timmars arbetsdag. Jag vet numera hur det känns att ha ett liv. Det är ganska trevligt faktiskt.
• Biltong. Mat igen. Yes. Det här det bästa snackset alla kategorier. Torkat rått kött. Rikt på protein och salt och perfekt för en hike, efter träningen eller bara till öl.
• Städerskan. Okej bäst i världen är hon inte, men tillräckligt för att man ska ha blivit ordentligt bortskämd. Hon stryker varje vecka David samtliga skjortor, viker all tvätt och städar hela huset. Och det för en fjärdedel av priset hemma, efter RUT. Det ni. Vi kompenserar vårt dåliga samvete av det billiga priset med matkassar någon gång i månaden.


• Engagemang och entreprenörskap. Bilderna nedan är tagna utanför byggvaruhuset här nedanför. är står de varje dag och raggar jobb. En bild säger mer än tusen ord.

Saker man kommer att komma leva utan

•  Grumligt och gulbeige kranvatten efter vattenuppehåll. Motivering saknas.
• Julius Malema. Kan han verkligen komma undan med det här? frågar jag Paul, vår kompis här. Det är bara det senaste i raden av anklagelser om korruption. Nu är det en hemlig trust som Malema förfogar över och som företag i den norra provisen Limpopo (där även Malemas hemby ligger) betalat in pengar till i utbyte mot uppdrag i offentliga upphandlingar. Malema nekar såklart mot anklagelserna. I övrigt är det många andra saker som gör att nackhåret reser sig när man pratar om Malema. Inte nog med att Malema är en regelrätt rasist som sjunger sånger om att man ska skjuta alla boer eller offentligt förnedrar objektiva journalister, han är även av åsikten att samtliga Sydafrikas gruvor ska nationaliseras. Och nationalisering betyder i det gällande politiska läget – ges till ANC. Och med hänsyn till effektiviteten inom statsapparaten idag kan man ju bara föreställa sig hur det kommer att sluta. Inte undra på att välutbildade skeptiska vita flyr landet i rädsla för ett nytt Zimbabwe. Men man kan ändå inte låta bli att undra om inte hela Malema-spektaklet egentligen är en ren skenmanöver. I jämförelse med den här galningen framstår Sydafrikas president Jacob Zuma som en helt normal person, som ”bara” sjunger om sitt maskingevär. Något jag starkt betvivlar att han är. Oavsett - jag kommer inte att sakna rapporter om Julius Malema. Varje gång det är något nytt får man ont i magen. Mest med hänsyn till det stora stöd han har hos allmänheten. Tidningen Mail & Guardian citerar några av Sydafrikas största tweetrare om skandalen. Lämna honom i fred säger de. Alla som kritiserat Malema är rasister. Å andra sidan vet jag inte om det är bättre att inte få rapporterna om Julius Malema. Mannen bör nog hållas under noggrann uppsikt framöver.    

          http://www.youtube.com/watch?v=EpIcwctC7nQ





Japp, Julius Malema


• SA Post - ett brev på 12 månader. Något måste vara allvarligt fel.
• Trafiken. Och då har jag ändå varit förskonad genom att bo ca 12 minuter från jobbet. Men bilköer och icke-existerande tålamod är ingen vidare kombo. Jag blir så arg att jag kokar över. Tänk vad jag hade kunnat göra istället för att sitta här! Nej, det har gått ett år och jag kan fortfarande inte hantera det. Bilköer har ingen plats i mitt liv.    
• Snigellik myndighetsutövning. På Trafikregistreringsmyndigheten spenderade vi två timmar för att erhålla ett nummer för att kunna äga ett fordon. Och då var vi rejält nöjda, bara två timmar! Eller ja, även på privata större företag kan snigelbeteendet identifieras. Jag var på min bank häromdagen för att försäkra mig om att jag kan göra utlandsbetalningar (SA har restriktioner för sina medborgare hur mycket pengar man för föra över utomlands). Det var 4 handläggare och två före i kön. Sweet, tänkte jag – det här kommer att gå fort. 45 minuter senare var det min tur. Ytterligare 50 minuter senare hade jag registrerat min utlandsöverföring. Och då hade jag själv ända gjort den faktiska överföringen via interbanken på mindre än fem minuter. Dessutom informerades jag om att FNB tar ut en avgift om R 125 för att föra över R 100. Skandiabanken – du är saknad.     
• Ögon i nacken.
• Davids frisyrer. Som sagt det är väldigt tur att min skönhet klär i allt för tålamodet för rugbyfrisyrerna är slut. Långt i nacken, kort på sidorna. Tänk utväxt mohikan. Det räcker nu.

The Johannesburg way

Sitter ute i trädgården med laptopen i knät och skriver. T-shirt och pyjamasbrallor. Ibland är den afrikanska vintern alldeles väldigt lagom. Sådär runt en 22 -23 grader på dagen. Men på nätterna är det förstås fortfarande ganska kallt. Och nu har gasen varit slut på allvar i en vecka. Ber till Gud att Shell verkligen får en laddning idag annars kommer det bli ytterligare en vecka i sängen med dubbla duntäcken på kvällarna.    

Davve är så pass återhämtad att han är ute och åker moppe igen. Han måste få den såld innan han sticker så varje dag kan vara den sista. Det gäller att utnyttja den maximalt. Jag försöker njuta så mycket det bara går av mina sista två månader här. Och nu den sista månaden med D innan han åker hem. Förra helgen började med mode/sång/ dansuppvisning i Soweto med Gabis mentorgrupp. Tjejerna som är i nedre tonåren hade kämpat flera månader med kläder och dansnummer och det var nu äntligen dags för klimax. Gabi berättade att tjejerna var så sjukt nervösa, men jag upplevde dem som väldigt säkra på sig själva. Kanske var det bara spelad attityd. Antagligen krävs det en del sådan för att överleva där ute. Föreställningen skulle ha börjat klockan nio. Jag kom dit kvart över efter ett bryskt uppvaknande till Norge-historien. Jag blev faktiskt väldigt illa berörd och undrade om man reagerar starkare på sådana nyheter när man inte är hemma. Härifrån flyter liksom Skandinavien ihop och kontrasten mot sin egen kultur är så stor att allt norr om Tripoli känns som hemma. Jag hade iaf lite ångest för att jag var sen och såg mig själv smyga in och ta en plats längs bak. Men på parkeringen utanför stället i Soweto där uppträdandet skulle äga rum stod bara en bil. Gabis. Och inte ens hennes utan en lånad. Å nej, tänkte jag, fel dag, eller åtminstone tid. Men nej, rätt dag och rätt tid. De kommer, sa hon bara – det här är Afrika. Det serveras mat efteråt och då kommer det alltid folk. Och hon hade så rätt så – bara nån timme senare var salen fylld och showen kunde börja. Yay - väldigt upplyftande upplevelse!  

Efter det var det rugby och braai hemma hos Paul med kompisar från springklubben. Galet mycket kött, hemlagad pap, rödvin och cocktails (vi var tvungna att göra av med midsommarvodkan på något sätt). Rugbyn förlorades till allas stora olycka men resten av kvällen var väldigt lyckad. Dagen efter, som var lite dagen efter, för de flesta av oss spenderades i botaniska trädgården i Roodepoort till konsert av Prime Circle, ett av SA’s populäraste band. Det var strålande väder och det kändes som sommar där vi satt på tio utbredda picnic-filtar och åt lunch i solen. Det som var lite lustigt var att när jag kom i november blivit tillsagd att åka till Botaniska trädgården en söndag om jag inte hade något att göra. Sagt och gjort, jag drog till botaniska trädgården i JHB och hade väl visserligen ganska höga förväntningar men var ganska ordentligt besviken när jag upptäckte att parken bestod av ett stor fält med fler jyckar än människor. Efteråt tjatade folk om ngt jäkla vattenfall och jag kunde inte för mitt liv förstå var det här vattenfallet skulle ha fått plats. Jag nekade och sa att jag måste ha missat det. När det började bli tal om den här konserten blev jag lite misstänksam om att jag eventuellt åkt till fel botanisk trädgård sist och när vi började närma oss parken insåg jag att folk måste ha tyckt att jag var lätt efterbliven som sa att jag missade vattenfallet. Det var såklart mitt i parken och jag tror inte att man hade kunnat missa det hur mycket man än ansträngde sig.            

Kompenserar fantasilös blogg med sköna sommar-toner från SA's största Miriam Makeba.

Miriam Makeba – Pata Pata