Sitter ute i trädgården med laptopen i knät och skriver. T-shirt och pyjamasbrallor. Ibland är den afrikanska vintern alldeles väldigt lagom. Sådär runt en 22 -23 grader på dagen. Men på nätterna är det förstås fortfarande ganska kallt. Och nu har gasen varit slut på allvar i en vecka. Ber till Gud att Shell verkligen får en laddning idag annars kommer det bli ytterligare en vecka i sängen med dubbla duntäcken på kvällarna.
Davve är så pass återhämtad att han är ute och åker moppe igen. Han måste få den såld innan han sticker så varje dag kan vara den sista. Det gäller att utnyttja den maximalt. Jag försöker njuta så mycket det bara går av mina sista två månader här. Och nu den sista månaden med D innan han åker hem. Förra helgen började med mode/sång/ dansuppvisning i Soweto med Gabis mentorgrupp. Tjejerna som är i nedre tonåren hade kämpat flera månader med kläder och dansnummer och det var nu äntligen dags för klimax. Gabi berättade att tjejerna var så sjukt nervösa, men jag upplevde dem som väldigt säkra på sig själva. Kanske var det bara spelad attityd. Antagligen krävs det en del sådan för att överleva där ute. Föreställningen skulle ha börjat klockan nio. Jag kom dit kvart över efter ett bryskt uppvaknande till Norge-historien. Jag blev faktiskt väldigt illa berörd och undrade om man reagerar starkare på sådana nyheter när man inte är hemma. Härifrån flyter liksom Skandinavien ihop och kontrasten mot sin egen kultur är så stor att allt norr om Tripoli känns som hemma. Jag hade iaf lite ångest för att jag var sen och såg mig själv smyga in och ta en plats längs bak. Men på parkeringen utanför stället i Soweto där uppträdandet skulle äga rum stod bara en bil. Gabis. Och inte ens hennes utan en lånad. Å nej, tänkte jag, fel dag, eller åtminstone tid. Men nej, rätt dag och rätt tid. De kommer, sa hon bara – det här är Afrika. Det serveras mat efteråt och då kommer det alltid folk. Och hon hade så rätt så – bara nån timme senare var salen fylld och showen kunde börja. Yay - väldigt upplyftande upplevelse!
Efter det var det rugby och braai hemma hos Paul med kompisar från springklubben. Galet mycket kött, hemlagad pap, rödvin och cocktails (vi var tvungna att göra av med midsommarvodkan på något sätt). Rugbyn förlorades till allas stora olycka men resten av kvällen var väldigt lyckad. Dagen efter, som var lite dagen efter, för de flesta av oss spenderades i botaniska trädgården i Roodepoort till konsert av Prime Circle, ett av SA’s populäraste band. Det var strålande väder och det kändes som sommar där vi satt på tio utbredda picnic-filtar och åt lunch i solen. Det som var lite lustigt var att när jag kom i november blivit tillsagd att åka till Botaniska trädgården en söndag om jag inte hade något att göra. Sagt och gjort, jag drog till botaniska trädgården i JHB och hade väl visserligen ganska höga förväntningar men var ganska ordentligt besviken när jag upptäckte att parken bestod av ett stor fält med fler jyckar än människor. Efteråt tjatade folk om ngt jäkla vattenfall och jag kunde inte för mitt liv förstå var det här vattenfallet skulle ha fått plats. Jag nekade och sa att jag måste ha missat det. När det började bli tal om den här konserten blev jag lite misstänksam om att jag eventuellt åkt till fel botanisk trädgård sist och när vi började närma oss parken insåg jag att folk måste ha tyckt att jag var lätt efterbliven som sa att jag missade vattenfallet. Det var såklart mitt i parken och jag tror inte att man hade kunnat missa det hur mycket man än ansträngde sig.
Kompenserar fantasilös blogg med sköna sommar-toner från SA's största Miriam Makeba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar