Lejonen i Dodgeville

Det är nåt speciellt med att titta på sport utomlands. Särskilt sporter man aldrig har sett live förut. Allt är så mycket större och mer spännande. Till och med jag var på tå under lördagens derby även fast Zlatan inte ens var i närheten av plan. Och så får man äta utländska snacks, som biltong och droerwors. Lite roligare. I USA känns det ibland som om just snackmomentet nästan tar över hela sportevenemanget. Men inte här. Däremot är det ju alltid någon stackars själ som känner sig tvungen att förklara reglerna för utlänningarna och sedan får stå ut med de efterföljande tusen frågorna. Vad hände nu? Varför gjorde han så? Hur kan domaren i över huvud taget se vad som händer inne i den där klumpen av kroppsdelar?



Ellis Park - The Lions vs the Bulls



Inte riktigt så rörigt som man först tror

Rugby är min nya sport och the Lions har fått sin hemmastads två första fans.

Den förlorade sambon, THE war cry och min holländska kompis Eefje

Eller ok kanske inte de allra första. Men det är lite konstigt att ingen från Johannesburg håller på sina lejon. Alla är garderobsfan av Pretorias lag, the Bulls. Mycket märkligt. Som att en Bajare skulle börja hålla på AIK bara för att Hammarby aldrig vann. En annan omständighet som kanske inte är lika svår att förstå efter lördagens upplevelse är att ingen vill komma till lejonens hemmaarena Ellis Park. Stället ligger ett stenkast från Hillbrow och det diskuterades till och med om vi inte skulle ta min (hyr)bil dit eftersom ingen annan verkade vara sugen på att parkera i området. Hade jag varit själv hade jag nog varit ganska rädd - mycket folk som slöt upp väldigt nära bilen och skulle sälja illegala parkeringsplatser.

Utöver middagar med alla som vill träffa David (och som nog eventuellt trodde att han var hittepå) har det inte hänt så jättemycket. Vi har letat bil. Han mer än jag. Usch, det är verkligen jättetråkigt. Han har också ändrat sig om vilken bil han ska ha typ tusen gånger. Tur att han aldrig läser min blogg, då kan man skriva vad man vill... I lördags åkte vi ända till Springs i stans östra utkanter för att kolla på bilar. En liten stad med ett lite annat klientel än Johannesburg. Jag såg minst tre morsor på hockeyfrillor på stan medan jag väntade i bilen när David kollade på ytterligare en bil. Jag försökte förklara frisyren för Lorenzo, när jag kom tillbaka och han visste direkt vad jag menade. En “mullet” sa han bara “business in the front – party at the back”. Haha, kärt barn har många namn.     

På Deloitte upplever man dock lite mer utan bil. Även om man känner sig lätt efterbliven när man går de två kilometerna genom parken för att komma till sitt möte hos Consulting är det iaf en naturupplevelse. Sen att jag gick i nåt geggigt brunt och kom tillbaka till mitt skrivbord med det på skorna är en annan femma.   

Ett gäng springboks på grönbete

God bless.

Nu e han här!

Efter fyra månader av väntan har han äntligen anlänt. Davve. Aningens försenad, men det är snabbt glömt och förlåtet :) För shit vad skönt det är att ha honom här. Inte bara för att jag har saknat honom sjukt mycket men även för att jag de senaste veckorna har levt med en övertygelse att en sådan här vidrig varelse har krupit in nånstans i sovrummet – en parktown prawn - fråga mig inte hur, jag har aldrig öppnat fönstret just för att det ska vara omöjligt för något sånt här monster att ta sig in. Oavsett vad, har något i vart fall hållit mig vaken på nätterna med ett klickande, gurglande ljud. Av en händelse har ljudet försvunnit nu. Den var såklart bara ute efter mig.  

Självklart tycker Davve inte att det är nån stor sak att köra på fel sida vägen. Vill helst försöka radera ut mitt första blogginlägg om hur jag har ägnat hela helgen åt att övningsköra för att våga ta mig till jobbet på måndagen. Men det skulle motverka hela syftet med bloggen (att jag gör framsteg på den afrikanska kontinenten) så jag håller mig så länge.

På lördag ska vi i alla fall åka och köpa en ny bil. Förutom de vanliga sakerna att tänka på vid bilköp som märke, tillverkningsmodell, år och milage, finns här även andra saker att ta hänsyn till;

·         Omständighet 1; Den officiella (nåväl) ”car hijack listan” - vilka bilar som har störst risk att bli hijackade? Merca och WV (?) i topp, och Volvo, som betraktas som den ocoolaste bilen man kan ha här, är inte ens med på listan. Men med en statistik på i genomsnitt 39 hijackings per dag (i hela landet) och det faktum att vi bor i den provins där de flesta av dessa sker, kanske det inte är en helt irrelevant omständighet att ta hänsyn till vid bilköp.

·         Omständighet 2; Färg – och då inte av estetiska skäl. Vid en rundringning till försäkringsbolagen verkar det som om man kan vara tvungen att betala upp till 1 000 R extra i månaden för en svart bil jämfört med en vit av samma märke. Varför har ingen riktigt kunnat berätta. Gissar att även det kan ha att göra med sannolikheten för stöld eller rån.

Med andra ord letar vi i helgen efter en begagnad vit Volvo som vilken svennebananfamilj som helst. Gärna med takbox.

Under veckan som gått har jag även haft mitt första möte med sydafikanska myndigheter. Inser att jag faktiskt varit väldigt förskonad under mina fyra första månader här. Om man inte räknar projektet att installera bredbandet då. Men nu var det alltså min tur. Efter hemkomst från Brasilien/Argentina skickade jag ett stort paket vinterkläder hit från Sverige. Eftersom jag fortfarande inte har mottagit ett enda brev, paket eller ens någon reklam till min bostad tänkte jag ta det säkra före det osäkra och skicka mitt paket direkt till jobbet. Förutom att det tog postkontoret tre veckor att skicka ut en avi på att paketet anlänt, ville staten även att jag skulle betala 4 571 R i tull samt moms. Ca fem gånger så mycket som det kostat att skicka paketet från början. Och om det inte hade varit för mina julklappscashmeretröja mer än värdet på innehållet. Kassörskan var orubblig. Betala eller inget paket. Jag förklarade och förklarade att det här var mina personliga tillhörigheter och ingenting som jag rimligen skulle behöva betala varken tull eller moms på - det var ju inte fråga om någon import. Hon kunde gärna öppna lådan och kolla på mina gamla underställ och fodrade löpartights. Inget som skulle gå att sälja – ens här. Men nej, en timme senare stod jag fortfarande i fraktrummet på postkontoret och författade en skriftlig överklagan av beslutet att betala tull och moms. Vi får se hur det går. Mina kollegor skrattade lite, även om de bekräftade att jag hade rätt, och önskade mig lycka till. Det bådar inte gott. Fortsättning följer.    

I övrigt har jag och några tappra själar i springklubben startat en intervall- och backträningsgrupp. Jag har nämligen upptäckt att jag springer mer och längre än någonsin, men jag blir bara långsammare och långsammare. Inte bra. Andra träningen är ikväll. Än så länge har vi lyckats få med oss 3 pers på en grupp om 300. Tror vi måste jobba lite mer på marknadsföringen! Alternativt får jag börja försöka göra underverkstider på loppen och hänvisa till vår lyckade nysatsning. Det låter som en plan. Problemet är bara att mina veckor nu endast innehåller en vilodag. Fredag. Kommer att komma hem som ett vrak. Davve har iofs sagt att nu när han har kommit är det slut på att gå upp klockan 4 på morgonen lördag och söndag varje helg. Min räddare i nöden. Och redan på lördag är det dags för andra aktiviteter. Premiärmatchen i rugbyn, Johannesburg (lejonen - som tydligen är riktigt usla) mot Pretoria (tjurarna) med en massa folk från och omkring springklubben. Derby på Ellis park. Återkommer med rapport :)  

 

Den okända huvudstaden eller bakom korvridån

Just hemkommen efter en fantastisk terrängrunda om 30 km i Groenkloof naturreservat. Att springa bland zebror, giraffer och strutsar fick mig till och med att glömma mina köttsår till skavsår under fötterna efter de nya terrängdojjorna. Grymt kul! Om nu skorna kan betraktas som så nya längre, i morgonsolen på Shellmacken glänste dem ikapp i grönt, rosa å granit. Nu, nja, not so much.

blä

Fint var det i alla fall – borde ha sprungit med kameran men det får bli nästa gång.  

Groenkloof [Schrönklof] ligger halvvägs till Sydafrikas huvudstad Pretoria. Lite renare, finare och allmänt säkrare än Jozi men med en automatisk bilkö på två timmar i vardera riktningen för de som jobbar där allt händer, dvs. i Johannesburg. Området mellan de två städerna kallas ”the Boerewors Curtain”. För översättning av Boerewors, se tidigare inlägg om mat :) – vi kan säga korv som ätes av alla men som nog får anses vara afrikaansbefolkningens uppfinning och absoluta favoriträtt. Pretoria är mao på andra sidan korvridån – på afrikaanernas mark. Lite förutfattade meningar om afrikaanerna är att de är konservativa, traditionella, kristna och väldigt snälla. Och för den delen har stora mustascher och khakikläder, något jag fick lära mig på lördagens tour.

Min guide utgjordes av väldigt historieintresserade Deon och hans flickvän Lauren från springklubben som visade mig runt på gamla monument, regeringsbyggnader, gamla kyrkogårdar, domstolar och fort runtom Pretoria.

Voortrekker Monument

Inuti - fint

Utsikt

Mandela dömdes till livstids fängelse här

Union Buildings

Vi väntade i evigheters evighet på att Mr JZ himself skulle komma ut på nån balkong vid Union Building och monarkivinka till massorna men han verkade vara ledig (!) till vår stora besvikelse. Lauren och jag veknade efter ett tag i värmen, men Deon flängde runt mellan anglo/boerkrigsgravar, räddade fågelungar och var i sitt esse till sent på eftermiddagen när det bar tillbaka till Johannesburg igen.               

I övrigt har det varit en riktig skitvecka. På kurs i uppskjuten skatt med revisorer och gamla rävar på skatteavdelningen. Har aldrig känt mig så korkad i hela mitt liv. RoR-konton hit och uppskjuten skatt på finansiell leasing och tänk på momsproblematiken dit. Det positiva är att uppskjuten skatt verkar så ofantligt mycket enklare i Sverige så att jag nästan blir motiverad till att bli bra på det. Inte ngt ont som inte för ngt gott med sig, som man brukar säga. Men kom ihåg att jag sa nästan.

Just ja, förra veckan besökte vi också Pretoria, eller iaf körde någon timme norr om huvudstaden till Culinan Diamond Mine. Några av världens absoluta största diamanter har hittats i den här gruvan. Om jag inte minns fel så sa guiden att ca 25 % av världens 400 största diamanter kommer från Culinan, och en tredjedel av världens 100 största. Vi tog en underjordstur på en sisådär 4,5 timme och sparkade med våra stålhättaskor på varenda liten jordhög och letade efter nåt som glimmade tills guiden kläckte ur sig att han jobbat där i 20 år och aldrig sett en diamant. Diamantgrävare verkar inte heller vara något vidare lukrativt yrke. Smutsigt, tungt och skitigt och en månadslön på R 15 000 i månaden. Om du inte hittar en knytnävesdiamant det vill säga. Vilket du faktiskt verkar ha en chans att göra i Culinan. Då kan du få 20 % av värdet. Eller så stoppar du den i fickan. Vem vet. När turen var slut såg vi iaf vår första diamant, i shopen. Jag var lite besviken för allt var så väldigt tillrättalagt. På de flesta ställen såg det ut som om man var i en sjukhuskällare. En lång vitmålad korridor med lysrör. Tacka vet jag Falu Koppargruva med stora mörka schakt, dripp droppande och spökhistorier.

Något babblig blogg idag… Gör allt annat än det jag borde. Laga lunch, eller vänta middag.

Ciao!