nedräkning till Sverigevisit

5 arbetsdagar, 1 helgdag och 1 helg kvar! Sen återvänder jag till Stockholm och till kyla, jul, snö, glögg, familj, vänner och Davve. Hade jag vetat hur man gör ett sånt där hjärta så hade jag gjort ett..! Kontoret stänger imorgon så efter det är det jag, big boss och indiern bakom mig kvar. Ser verkligen fram emot att sitta av en vecka i ett tomt kontor med muntra Vinor, medan alla andra andra är ute vid kusten och badar... Idag ville han inte gå hem tidigare för att han då skulle bli tvungen att ta hand om sin ettåriga bebis. Jag upphör aldrig att förvånas. Kanske kan man få jobba hemifrån nästa vecka. Hoppas.

Julkänsla här innebär sommar, alkohol och fest. Med andra ord har jag lite svårt att förstå att det bara är dagar kvar till jul. Jag försöker fortfarande återhämta mig från helgens julfest, Christmas Chaos, som på Sydafrikansk manér började redan klockan 1 på dan med fria drinkar. Tyvärr med lite för lite middag. Provade även en ny Sydafrikansk specialitet - Klipper’s & Coke – dvs. cola med inhemsk konjak, med den underbara inofficiella sloganen ’a fight in every bottle’. Inget slagsmål, men efter bara några timmar i kaoset kunde jag definitivt känna av att jag sprungit mer än jag druckit vin de här senaste månaderna. Det kommer att bli en billig vistelse i Brasilien om jag upprätthåller det här hälsolivet.       

Annars flyr som sagt folk stan och jag försöker underhålla mig själv så bra det går genom att besöka varuhus och gå på marknader med afrikanska hantverk. Man blir ju blind efter tag på de här maknaderna. Man vill ju gärna stödköpa någonting av försäljarna och det är ju nästintill gratis. Jag försöker så hårt att tycka att vissa grejer är åtminstone ok så att jag efter ett tag faktiskt lyckas lura mig själv. ’Men var inte den här snidade elefanten rätt schysst? Om det bara var den i rummet? Och rummet var helt vitt?’ Men nej, än så länge har jag lyckats vakna upp i tid innan jag kommit hem med några skumma prylar. Men om någon är sugen på en afrikansk trumma, en sån där krigsmask man kan hänga väggen eller bara några monkeyhands så hojta till - I fix!

Planerna för helgen är således inte många, springa lopp i Pretoria på lördagen med chef plus fru och förhoppningsvis besöka en diamantgruva på söndag. Och sen måste jag ju hinna med ett till besök på lejonfarmen innan jag åker hem. Enligt rykten har de släppt ut nya små odjur för klappning. 

Har ett tight schema hemma men om nån är sugen på att prata eller ses en snabbis får ni gärna höra av er. Jag har kvar mitt gamla svenska nummer...

Puss och kram och god jul om jag inte skriver nåt mer innan dess!

foods...

Och så det utlovade utlåtandet om maten. Fantastisk och billig. All frukt och grönt smakar så mycket mer. Apelsinerna är gudomliga. Jag antar att det är så enkelt som att allt som inte har färdats i lastbil i tre veckor smakar mer. Att äta ute kostar ingenting. En middag med något glas vin för 150 kronor. Och det är i den rika förorten Sandton. Men även om man åker utanför stan så är jag mycket imponerad över hur hög standard det är på maten. Joburg kom till på grund av guldet och gruvnäringen är det en av de få storstäder i världen som varken ligger vid havet eller vid en större flod. Det finns en hel del fisk och skaldjur, men det är framförallt kött som gäller.

• Braai - Att Sydafrikanerna gör en braai nästan varje lördag är det väl ingen följare av bloggen som har missat. Standard är att alltid grilla åtminstone dubbelt så mycket mat än man kan äta upp. Till braai äter man nästan bara sallad med dressing och bröd. Ibland för man potatis eller någon gratäng men det är ganska uppenbart att köttet är fokus.

• Biltong - Min absoluta favoritsnacks och en Sydafrikansk specialitet. Det kan låta vidrigt men biltong är i princip rått torkat kött. Man köper det antingen hos slaktaren eller i speciella biltongbutiker. Där kan man få alla smaker och former. Min personliga favorit är moist biltong som inte torkad lika länge som vanlig biltong, köttet är fortfarande rött och fuktigt i mitten. Love it.
• Boerwors - Något annat de älskar är borewors (afrikaans för typ bondkorv – eftersom holländarna som kom hit ofta var bönder - och pratade afrikaans), kryddig korv med hög köttmängd. Äts vanligen i samband med braai eller som snabbmat i ett vitt bröd - boerwors roll. Också mycket gott.
• ”Bunny chow” - Min andra personliga favorit är ”bunny chow”. En afrikaniserad indisk rätt med mycket stark lammcurry serverad i ett vitt bröd. All indisk mat är fantastisk här. Anledningen till att just den indiska maten står ut så mycket beror på Sydafrikas stora indiska befolkning. De flesta bor visserligen i Durban på östkusten men även indierna kommer till Joburg för jobben så det finns ett stort utbud även här. Tyvärr saknar jag en bild på denna underbara skapelse som man äter med händerna. Tydligen var indierna inte tillåtna att äta sin curry med bestick när de kom till Sydafrika, varför de helt enkelt stoppade ner den i ett bröd och åt med fingrarna. De bästa dagarna på jobbet är när indierna på kontoret tar med mig för att äta ”bunny chow”. Alla svettas i samförstånd.     

Allt bra börjar på B idag verkar det som. Nu är det tvätt och ta det lugnt på soffan som gäller. Har varit en lång vecka på jobbet, chefen är i Mexico på klimatkonferens och skickar arbetsuppgifter per sms… Imorgon terränglopp. Bra träning och oftast med fantastisk utsikt, men konceptet ”eco friendly” (dvs. vatten serveras ej) tillhör inte mina favoriter. 15 km i 30 gradig värme utan vattenkontroller får till och med Sydafrikanerna att blekna. Men så länge man enbart kör med kolkraft och inte har några kommunala transportmedel så måste man väl göra något för att känna sig bättre till mods antar jag. Även om det innebär att bleka svenskor vill lägga sig ner och dö redan efter 5 km.

Ciao for now…

Vilda livsfarliga djur och betongstränder

Jag har börjat bli lite lat med att skriva blogg, märker ni det? Ligger numera en vecka efter. Men här kommer iaf en lång uppdatering om allt från vilda djur till god mat (nästa inlägg). Håll till godo...

Okej, förra veckan gjorde vi ett långt besök i Pilanesberg för min första riktiga game drive. Med oss hade vi Lorenzos kusin, Anthony, som är ett naturfreak och håller på att utbilda sig till vakt i parken. Ett mycket strategiskt beslut ska det visa sig. Turen började lugnt. Vi stirrade på två flodhästar gömda i en sjö (mest näsborrarna syntes) över medhavd frukost och fortsatte sedan runt i parken för att titta på både zebror, impalor och vildsvinsliknande mycket söta små kultingar. Vi höll även ögonen öppna efter ”Steroid” den omtalade aggressiva elefanten som totalspårat på området och som enligt ryktet haft ihjäl en del turister. Anthony förklarade att det funnits ont om elefanter i området på 80-talet när man gjorde om området till naturreservat varpå man importerade elefanter från Krugerparken. Problemet var bara att man inte kunde frakta de fullvuxna elefanterna utan endast småttingarna, dvs. ungdjuren. Så Pilanesberg blev snart ett föräldrafritt party för elefanterna som helt missade det uppfostrande elementet av sin uppväxt och därmed utvecklade en hel del aggressivitet. Nu är antalet elefanter i reservatet för stort och de förstör stora delar av parken varför man har påbörjat avskjutning, vilket leder till stor stress för elefanterna. Nåväl, tillbaka till historien. Anthony får syn på en elefant en bit bort. Jag är framme med min kamera, men elefanten är fortfarande bara en prick långt borta. Däremot så låter den. Inte trumpetar utan mer morrar. Anthony tycker att det är märkligt men vi får syn på en impala som står lite för nära och det är tydligen den som elefanten stör sig på. Inget konstigt med det. Elefanten börjar röra på sig och Anthony vill att vi kör fram och genskjuter den på vägen en bit bort för att kunna se den bättre. Sagt och gjort, Lorenzo trampar på gasen och vi försöker hinna ifatt elefanten som är snabb som tusan. Vi svänger runt ett krön och där står den plötsligt. Blixtstilla och stirrar på oss. Anthony är till en början lugn och säger några lugnande ord till Lorenzo. ”It’s ok, take it easy, but reverse a bit”. Plötsligt gör elefanten ett utfall och börjar springa snabbt emot oss. Anthony som inte är lika lugn längre ber Lorenzo att backa, backa, backa. Problemet är bara att vi har en bil bakom oss som inte backar lika fort som vi. Det är då Anthony’s fru freakar ur. Tanken på att hon är van vid afrikanska djur och game drives och nu sitter i baksätet och skriker att hon inte vill dö börjar göra mig lite nervös. Men fortfarande är jag påtagligt lugn. Lyckligt ovetandes exakt hur farliga elefanter faktiskt är. Men Anthony vet och skriker till Lorenzo att stå på gasen. Elefanten gör en paus och stannar. Lorenzo försöker vända bilen på den supersmala vägen, ett av hjulen fastnar i diket och det är knäpptyst i bilen. Allt som hörs är hans andhämtning vilket äntligen får mig att förstå allvaret i situationen. Men Lorenzo lyckas få bilen åt rätt håll igen och kör till sist gasen i botten. Vi möter 7-8 bilar på rad som har börjat backa i alldeles för hög fart. Jag såg det inte själv, men Lorenzo sa att ansiktsuttrycken på människorna i de bilarna vi mötte var ett minne för livet. Ingen av chaufförerna förstår till en början varför de backar. När de sekunder senare ser elefanten svänga runt krönet på vägen längre fram går det upp för dem varför. Adrenalinet pumpar i kroppen i säkert en timme efteråt. Wow, vilken upplevelse. Vi har fått se en av de aggressiva elefanterna i parken på nära håll. Lite för nära håll. Men det var inte Steroid… Han är större. Kanske hans kusin.

Efter det såg vi två lejoninnor som latade sig under ett träd 500 meter bort. Till och med i kikaren såg de små ut. Inga noshärningar och inga andra direkt märkvärdiga djur syntes efter det. Allt liksom bleknande i skuggan av kusinen. På vägen tillbaka hade flodhästarna iaf tagit sig upp ur vattnet vilket var häftigt att se.

Hectic stuff

Efteråt gjorde vi ett stopp i det berömda Sun City. Sydafrikas kanske mest berömda sommarresort med lyxhotell, golfbanor och vattenland. Det var stekhett och ”Valley of the waves” gjorde sitt namn rättvisa med en gigantisk fejkstrand med importerad sand och en enorm vågmaskin. Stället var mycket välbesökt och man fick stanna på en plats om man ville känna på vågorna – det var så mycket folk att inte ens gick att simma. Jag såg minst tre mammor i femtonårsåldern. Vad är det med vattenland och tonårsföräldrar? Eller för den delen par i trettioårsåldern som måsta använda försvunna fejkbarn som ursäkt för att åka till Leksands sommarland på somrarna :). Men det var väldigt skönt att ligga lite på stranden, något man definitivt saknar i Joburg när det är 35 grader varmt och man inte har en pool…