lördag 4 december 2010

Vilda livsfarliga djur och betongstränder

Jag har börjat bli lite lat med att skriva blogg, märker ni det? Ligger numera en vecka efter. Men här kommer iaf en lång uppdatering om allt från vilda djur till god mat (nästa inlägg). Håll till godo...

Okej, förra veckan gjorde vi ett långt besök i Pilanesberg för min första riktiga game drive. Med oss hade vi Lorenzos kusin, Anthony, som är ett naturfreak och håller på att utbilda sig till vakt i parken. Ett mycket strategiskt beslut ska det visa sig. Turen började lugnt. Vi stirrade på två flodhästar gömda i en sjö (mest näsborrarna syntes) över medhavd frukost och fortsatte sedan runt i parken för att titta på både zebror, impalor och vildsvinsliknande mycket söta små kultingar. Vi höll även ögonen öppna efter ”Steroid” den omtalade aggressiva elefanten som totalspårat på området och som enligt ryktet haft ihjäl en del turister. Anthony förklarade att det funnits ont om elefanter i området på 80-talet när man gjorde om området till naturreservat varpå man importerade elefanter från Krugerparken. Problemet var bara att man inte kunde frakta de fullvuxna elefanterna utan endast småttingarna, dvs. ungdjuren. Så Pilanesberg blev snart ett föräldrafritt party för elefanterna som helt missade det uppfostrande elementet av sin uppväxt och därmed utvecklade en hel del aggressivitet. Nu är antalet elefanter i reservatet för stort och de förstör stora delar av parken varför man har påbörjat avskjutning, vilket leder till stor stress för elefanterna. Nåväl, tillbaka till historien. Anthony får syn på en elefant en bit bort. Jag är framme med min kamera, men elefanten är fortfarande bara en prick långt borta. Däremot så låter den. Inte trumpetar utan mer morrar. Anthony tycker att det är märkligt men vi får syn på en impala som står lite för nära och det är tydligen den som elefanten stör sig på. Inget konstigt med det. Elefanten börjar röra på sig och Anthony vill att vi kör fram och genskjuter den på vägen en bit bort för att kunna se den bättre. Sagt och gjort, Lorenzo trampar på gasen och vi försöker hinna ifatt elefanten som är snabb som tusan. Vi svänger runt ett krön och där står den plötsligt. Blixtstilla och stirrar på oss. Anthony är till en början lugn och säger några lugnande ord till Lorenzo. ”It’s ok, take it easy, but reverse a bit”. Plötsligt gör elefanten ett utfall och börjar springa snabbt emot oss. Anthony som inte är lika lugn längre ber Lorenzo att backa, backa, backa. Problemet är bara att vi har en bil bakom oss som inte backar lika fort som vi. Det är då Anthony’s fru freakar ur. Tanken på att hon är van vid afrikanska djur och game drives och nu sitter i baksätet och skriker att hon inte vill dö börjar göra mig lite nervös. Men fortfarande är jag påtagligt lugn. Lyckligt ovetandes exakt hur farliga elefanter faktiskt är. Men Anthony vet och skriker till Lorenzo att stå på gasen. Elefanten gör en paus och stannar. Lorenzo försöker vända bilen på den supersmala vägen, ett av hjulen fastnar i diket och det är knäpptyst i bilen. Allt som hörs är hans andhämtning vilket äntligen får mig att förstå allvaret i situationen. Men Lorenzo lyckas få bilen åt rätt håll igen och kör till sist gasen i botten. Vi möter 7-8 bilar på rad som har börjat backa i alldeles för hög fart. Jag såg det inte själv, men Lorenzo sa att ansiktsuttrycken på människorna i de bilarna vi mötte var ett minne för livet. Ingen av chaufförerna förstår till en början varför de backar. När de sekunder senare ser elefanten svänga runt krönet på vägen längre fram går det upp för dem varför. Adrenalinet pumpar i kroppen i säkert en timme efteråt. Wow, vilken upplevelse. Vi har fått se en av de aggressiva elefanterna i parken på nära håll. Lite för nära håll. Men det var inte Steroid… Han är större. Kanske hans kusin.
Efter det såg vi två lejoninnor som latade sig under ett träd 500 meter bort. Till och med i kikaren såg de små ut. Inga noshärningar och inga andra direkt märkvärdiga djur syntes efter det. Allt liksom bleknande i skuggan av kusinen. På vägen tillbaka hade flodhästarna iaf tagit sig upp ur vattnet vilket var häftigt att se.

Hectic stuff

Efteråt gjorde vi ett stopp i det berömda Sun City. Sydafrikas kanske mest berömda sommarresort med lyxhotell, golfbanor och vattenland. Det var stekhett och ”Valley of the waves” gjorde sitt namn rättvisa med en gigantisk fejkstrand med importerad sand och en enorm vågmaskin. Stället var mycket välbesökt och man fick stanna på en plats om man ville känna på vågorna – det var så mycket folk att inte ens gick att simma. Jag såg minst tre mammor i femtonårsåldern. Vad är det med vattenland och tonårsföräldrar? Eller för den delen par i trettioårsåldern som måsta använda försvunna fejkbarn som ursäkt för att åka till Leksands sommarland på somrarna :). Men det var väldigt skönt att ligga lite på stranden, något man definitivt saknar i Joburg när det är 35 grader varmt och man inte har en pool…    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar