Yebo yes, time's up...

Jeez like, vad tiden går fort när man har roligt. Ett av de snabbaste åren i mitt liv lider mot sitt slut. Idag är sista dagen på jobbet. Jag har lovat min chef att inte gråta. Och för själva jobbet kommer det kanske inte bli så många tårar. Värre är det med resten. Man har ju byggt upp ett helt liv som man nu ska säga hej då till. Tur att D redan väntar därhemma. Nu är fokus på två långa veckors semester med lillasyster. Yihaa!  

Vad annat har hänt sen sist? Jag har medverkat i ett tiotal farvälmiddagar och andra tillställningar. Det har varit hektiskt med andra ord. Jag har fyllt år. Och det jämnt. Och så farligt var det faktiskt inte. Har man haft panik för att man är i stort sett trettio varje födelsedag sedan tjugofem har man haft god tid att förbereda sig. Sen var det ju såklart tråkigt att inte kunna fira med David, familj och vänner därhemma men det tar vi igen senare. Hade faktiskt sammantaget en superbra dag. Jag tog ledigt från jobbet – något som till min stora förvåning är mer regel än undantag här – spenderade förmiddagen på ett spa. Det finns en första gång för allt. Lyxigt kändes det iaf. Efteråt tog jag ett dopp i poolen och började prata med två andra som hängde runt där. En schweizisk tjej som var med sin man på affärsresa och en sydafrikansk kille som ägde en lodge i norra Krugerparken men vars bil hade krashat efter en konferens. Vi hade så trevligt att vi bestämde oss för att äta lunch och blev liksom kvar där hela eftermiddagen av bara farten. Badade, solade och snackade skit. Mycket trevligt sätt att spendera sin födelsedag med främlingar. På kvällen var det ”hi-jackad” födelsedagsmiddag med alla vänner. Jag hade nämligen planerat för en liten tillställning men mina vänner tänkte inte låta mig komma undan så enkelt och hade gjort andra planer :)       

Har lite papper att slänga och annat å fixa så måste sticka typ nu. Återkommer med en sista rapport och bilder från Blyde River Canyon, Krugerparken och Wild Coast med Susy Q.

Vic Falls, wiiiii.......

Det här är utan tvekan det galnaste jag har gjort i hela mitt liv tänker jag när jag sitter på en liten stenavsats precis på kanten av världens största vattenfall - Victoriafallen i Zambia. Mor och far – ni kan sluta läsa nu – ni kommer inte att gilla det här. Jag skakar som ett asplöv och försöker för mig själv skylla på det kalla vattnet men vet att det helt och hållet beror på att mitt hjärta tickar som på en fågelunge och att adrenalinnivåerna är på all time high. Vattnet strömmar mot benen och det känns hela tiden som om strömmarna vill ta en med sig över kanten. Det är så läskigt. 108 meter längre ner träffar vattenmassorna berget och bidrar till den vägg av vattenånga som bildats ovanför fallet. Plötsligt är det någon som skriker till – kolla på guiden. Vår guide har ställt sig upp på kanten och tar nu bilder med våra kameror utför stupet. Jeeez, jag kan inte kolla. Det är bara för mycket.

Victoria Falls - gränsen Zambia och Zimbabwe

Hela situationen är bisarr och de omständigheter som leder upp till denna höjdpunkt bidrar med mycket kittlande i magen. Det hela börjar med att jag ser en power point presentation någon har gjort om fallet. Folk badar och plaskar omkring på kanten av fallet. Det är bara under ett begränsat antal månader varje år som man kan göra detta. Det ser helt surrealistiskt ut och min första tanke är att aldrig i h-vete jag kommer att göra det där. Men desto mer jag kan tänker på det desto mer vet jag att tanken har satt sig i huvudet på mig och jag kan bara inte få bort den – jag måste dit. Jag bokar en resa. Själv. Det ska mycket till för mig att åka på semester ensam men suget är för stort. Jag måste ha sett Victoriafallen innan jag åker hem.

Jag landar i 37 gradig hetta i Livingstone i Zambia. Redan från flygplanet kan man se det moln av rök som rör sig ovanför fallet. Fallet ”Mosi-oa-Tunya” gör skäl för sitt namn, ”The Smoke That Thunders” som fallet heter i Zambia. Flygplatsen är byggd i plywood, i stil med Ryan Airs Skavsta i slutet av nittiotalet innan lågprisflygsboomen. Boardingkorten skrivs för hand och köerna för visum in till Zambia ringlar i något obegripligt system. Men trots att allt tar en evinnerlig tid verkar allt till slut lösa sig och jag kan transporteras till mitt hotell.

Med på båttrippen ut till Livingstone Island som ligger en bra bit ut i Zambezifloden är en amerikansk familj från Texas boende i Zambia. De har fyra barn med sig och jag tänker att det här kanske inte är så farligt ändå. De två yngsta döttrarna är inte mer än 4 – 5 år. De ska inte med ner i poolen men de ska med på simturen ut dit. Strömmarna är kraftigare än vad de ser ut och vi tvingas simma uppströms för att inte riskera att svepas med. Småtjejerna sitter på guidernas axlar. En av guiderna simmar med en hand ovanför vattenytan med våra kameror i en plastpåse. Redan nu är spänningen hög för det är ganska läskigt att simma mot en ström på det sättet när man vet vad som befinner sig bara några tiotals meter bort. Men simturen ut går i vart fall bra och tjejerna är lite skärrade men inte mer än någon annan. När vi kommer ut till poolen får vi nya instruktioner. Man kan försöka klättra ner i poolen men guiderna avråder, det är besvärligt. Det absolut bästa är att hoppa. Dessutom vill de att man ska le mot sin kamera. Jag har inte en tanke på att bli bra på bild – det är bara överlevnad som gäller. Men hoppar ner i poolen gör jag och sen befinner jag mig alltså på stenkanten, overkligt nära stupet och med andan i halsen. Hade det inte varit för vattnet som pressar en mot berget hade det nog inte varit värre än att sitta nära kanten till vilket stup som helst. Men det är det där med kraften i vattnet som gör en så nervös. Ett ögonblick har man läget under kontroll men så fort man börjar tänka på var man befinner sig är paniken nära.

På vägen tillbaka till Livingstone Island och coctails är det galet bra stämning. Alla är i extas – det var verkligen den absolut sjukaste upplevelsen. Bara i Afrika kan man få göra något liknande – så det gäller att ta chansen. Jag, de kristna fyrbarnsföräldrarna och deras barnflicka från Texas sveper tre Pimm’s var innan det är dags att sätta sig i båten tillbaka.

Japp - hoppet!



Wiiiiii...

 

Det här är en utanför fallet bild tagen av guiden...


Resten av långhelgen spenderas på lite mer betryggande avstånd från fallet. Mitt hotell ligger precis vid nationalparken där fallen börjar och jag tar flera turer dit morgon, middag och kväll. Dessutom bokar jag in mig på ziplining i ravinen något som jämfört med badandet förefaller som väldigt lamt. Coolt att hänga fritt i supermanställning så högt upp i luften men betydligt mindre nervkittlande än jag trott. På vägen dit träffade jag många locals och de försökte såklart sälja på en allt möjligt skräp. Jag ville ha ett halsband med den berämda flodguden, något som på marknaden här i Johannesburg skulle gå på runt 30 spänn men som den tandlösa mannen i skjulet ville ha minst 42 amerikanska dollar för. Han hävdade nämligen att det var gjort av en speciell ädelsten vilket förvisso var BS men jag tyckte ändå synd om honom och gav honom ungefär något motsvarande tre gånger värdet av halsbandet.

Morgonpromenad och möte med skum kines

Mitt på dagen var det så hett att det enda stället man kunde vara bekväm var i hotellpoolen. När klockan började närma sig eftermiddag tog jag en solnedgångssafari på floden. På turen såg vi en massa flodhästar och elefanter som gick fria på de små öarna i floden. Flodhästarna gjorde verkligen skäl för sitt aggressiva rykte. En av dem försökte till och med attackera båten när vi kom för nära. Man vill så gärna se hela djuret och blir lite besviken när de gömmer sig i vattnet. Framförallt för att alla kort blir sådär bra. En näsborre här och ett öra där.... Guiden berättade att de har jättekänslig hy och att de skyddar sig från solen genom att vara under vattenytan. Efter ett tag stannade vi till på en ö på den Zimbabwiska sidan för GT, snacks och en helt fantastisk solnedgång. Som en stor blodröd apelsin som går ner i vattnet utgjorde den verkligen nidbilden av det ”riktiga” Afrika. I övrigt kändes Zambia verkligen som den äkta varan och inte den ”light” version av Afrika som jag bor i. Torrt som sjutton och väldigt fattigt. Även om de som livnär sig på turismen vid Victoriafallen säkert tjänar hyfsade pengar kändes det ändå annorlunda från det jag är van vid. Om man vill uppleva Afrika kan jag dock verkligen rekommendera ett besök i Vic Falls – och om man letar efter adrenalin vet ni var man kan hitta det.  

River safari

Okej solnedgångar är inte lätta att fota

Inverkansdag med jobbet

Jag kan inte ens beskriva hur många gånger jag har hört partners och directors inom Deloitte, i tal på julfester, vid stora ”wins” av klienter eller bara en vanlig dag utbrista att idag, eller då, eller här och där var jag stolt att vara en del av Deloitte. Jag kan inte säga att jag normalt känner som dem. Deloitte är ett bra företag fullt med duktigt folk och jag tycker nog ovanligt mycket om mitt jobb, men det är inte så att jag går runt och är stolt. Igår var dock en sådan dag.

Deloitte Skatt i Johannesburg bjöd 1 000 barn i åldrarna 5 till 12 från Olievenhoutboosh Primary School, som ligger i en av kåkstäderna en bit ifrån där vi jobbar, till Urban Life Church för en dag av enbart kul. Där fanns hoppborgar i alla storlekar, fotbollsplaner, dans, lekar och allt annat man kan tänka sig vilja ha när man är 9 år och sällan lämnar den kåkstad där man bor. Vi hade delats upp i två grupper och medan den ena halvan underhöll barnen, jobbade den andra halvan med att bygga ett förråd och diverse andra utrymmen till själva skolan, styra upp deras trädgård och diverse annat underhållsarbete. Vi lyckades även med hjälp av olika donationer från vår personal ge barnen stolar och bord i klassrummen, något de, tro det eller ej, inte hade haft tidigare.

Vi som underhöll barnen vid skolan delades in i olika team och varje team ansvarade för en aktivitet. Dessa aktiviteter avbröts av besök från hundpatrullen hos polisen och en livs levande gepard som vi vuxna fick klappa. Barn och personal utfordrades dessutom med frukost, lunch och förfriskningar under dagen. Dessutom kunde vi med hjälp av sponsorer låta varje barn ta med sig ett stort matpaket hem till sina familjer.

Jag tillhörde den icke helt könsneutrala gruppen ”ansiktsmålning” och vi ansvarade för att måla de barn som ville. Det visade sig till vår stora förfäran att alla barn ville bli målade till tigrar, pirater, fjärilar och Spindelmannen. De små barnen pratade inte alls bra engelska vilket gjorde att det väldigt svårt att kommunicera med dem. Även om man vet att de flesta svarta inte har engelska som modersmål trodde jag nog att man började tidigare med engelskan. Speciellt eftersom alla vuxna pratar så bra. Förutom Spindelmannen ville det stora flertalet bli målade till ”South Africa” vilket var ganska gulligt. Det de menade var att du ville ha den Sydafrikanska flaggan målad över hela ansiktet. Jag gjorde säkerligen uppemot ett trettiotal av dessa och fick till sist en rätt bra snits på att få alla färger rätt. Det här var nog den första.

South African

Team members

Något man som svensk ofta reagerar över är hur nära de har till sång och dans. När jag som bäst satt och kämpade med mina flaggor brast de små sexåringarna ut i nationalsången. Sen frågade jag dem om de inte kunde lära mig men då blev de blyga. Anledningen att den är så svår för mig att lära mig är att den innehåller fem av Sydafrikas vanligaste språk, Xhosa, Zulu, Sesotho, Afrikaans och de två sista raderna är på engelska. De är också vad jag förstår en blandning av den gamla nationalsången och en afrikansk traditionell melodi vilket gör att den inte går i samma tonart. Alltså, svår för mig att lära och tydligen inte bara för mig. Häromveckan skulle en av SA:s mest kända musiker sjunga den i samband med någon form av idrottsgala, sjöng fel text, började fnittra men hämtade sig efter några sekunder och återvände till sången. Mina kompisar påstår att artisten sannolikt var hög som ett hus men ingen vet säkert. Detta är en känslig sak här och rugbyspelarna tränas till exempel i nationalsången för att inte sjunga fel. Kanske är det extra känsligt då sångaren av nationalsången i världsmästerskapen i Frankrike 2007 också sjöng fel. Jag kan faktiskt hålla med om att det inte riktigt är ok. Men tillbaka till musiken. Det man förundras över är hur det så snart det blir en stund över så sätter lärarna igång en melodi och ungarna tar vid och sjunger, klappar och svänger sina kroppar på studs. Ingen frivillig kör eller ilsken lärarblick behövs. Det är så inbakat i deras tradition att det bara går av farten. När de väntar med bussarna på att åka hem står hela skolan spontant och sjunger samma sång till oss.

Och ja, jag var väldigt stolt över att tillhöra Deloitte, när alla är tillsagda att vara där klockan 7 en fredagsmorgon och jag kommer dit vid 6.25 efter en tidsestimering som var rysligt väl tilltagen och upptäcker att det redan är uppemot 20 personer där som helt på eget initiativ har bestämt sig för att åka dit lite tidigare för att sätta upp partytält och ta emot folk så att ingen åker fel. Då fick jag nästan en liten tår i ögat. 

Men hua, varmt var det, runt 28 grader på dagen och idag när jag ligger på en filt i trädgården uppemot 29. Jag vet att jag har sagt det förut men sommaren är här och skönt är det med hänsyn till att det nu endast är runt fem veckor tills jag åker hem till ytterligare en vinter. Redan på fredag flyger jag till Victoriafallen i Zambia, wiiiii, vad spännande det ska bli!

That was then and now is now

Ganska exakt två dagar var det vår. Sen blev det sommar. 26 – 27 grader i helgen och mycket utomhushäng har det blivit. Mycket löpning och ett par ganska brända axlar. Så kan det gå.

Dessutom har medlemmar av ANC efter att ha läst min blogg för några veckor sedan beslutat sig för att ställa Julius Malema ”inför rätta” för en rad olämpligheter varav korruption tydligen inte är en av dem (!). Några mindre lämpliga uttalanden handlar om att Botswanas demokratiska regering är imperialister som bör avsättas med militärt våld, att den förre presidenten Mbeki har lämnat efter sig ett politiskt vakuum i Afrika, såväl som att vita sydafrikaner är kriminella eftersom de har tagit de svartas land.  Malema riskerar nu att uteslutas ur partiet om jag har förstått saken rätt. Risken finns dock att det egentligen handlar om en maktkamp inom ANC, där Malema, som är kritisk mot Zuma, kan komma att äventyra förnyat förtroende för Zuma vid nästa val. Det som har väckt mest uppmärksamhet är dock inte själva utredningen mot Malema utan de kravaller och kaos som Malemas supportrar har orsakat i down town Johannesburg. Människor som har rest hit för att visa sitt stöd är upprörda och bränner ANC flaggor och bilder på presidenten. Varje dag i veckan som gått har man fått ett mail på jobbet om att man bör undvika stadskärnan på grund av oroligheterna. Jag diskuterar med Vincent på jobbet (Sowetobon som har finansierat hela sin utbildning själv och nu betalar hela familjens räkningar på sin knappa lön) och vi skrattar åt olikheterna mellan Sydafrika och Sverige. Det är svårt att få upp en bild i huvudet där MUF orsakar kravaller och bränner bilder på Fredrik Reinfeldt på gatorna för att deras ordförande frågas ut efter att gjort rasistiska uttalanden. Men folk är uppriktigt arga. Vincent säger att han vet precis vilka personer det rör sig om. Folk utan jobb, utan någon inkomst, som inte har något att förlora på att hylla en sån person som Malema. Vad bryr de sig om att det här landet går åt helvete, säger han. Deras vardag kommer inte att bli sämre än den är idag.

Samtidigt pågår debatten om en vit ”straffskatt” för de fördelar som vita sydafrikaner pådrog sig under apartheidtiden. Tänker man på principen som sådan så är det kanske inte mer än rätt att vita sydafrikaner delar med sig lite av de rikedomar som de faktiskt har idag. Pengar och prylar som de eventuellt inte skulle ha haft om det inte hade varit för apartheid. Eller? Frågan är inte enkel, speciellt inte med hänsyn till att det endast är runt 12 procent av befolkningen som redan idag betalar skatt. Det stora flertalet av dem är vita. Jag träffar också hela tiden vita sydafrikaner vars föräldrar inte har haft det gott ställt och som helt på egen hand har fått ta sig till dit de är idag. Långt ifrån alla vita sydafrikaner gynnades ekonomiskt av apartheid. Tror man att frågan är så enkel som att påföra en straffskatt så tror jag att man gör det väldigt enkelt för sig. Dessutom kommer skatten tas ut på en generation sydafrikaner som har växt upp under 90 och 00-talet då det inte varit någon skillnad på svart och vit. Man förundras dagligen över att klyftorna inte har blivit mindre sen apartheidregimen föll. Men som utlänning är det lätt att tycka att det är skevt som det är idag. Varför ska alla som sitter i kassan på PicknPay vara svarta medan alla som är sekreterare på Deloitte är vita, alla parkeringsvakter svarta medan restaurangchefen alltid är en vit medelålders man. Och varför ska alla vita ha en svart maid som hjälper till hemma? Lite överdrivet såklart, men fortfarande till 98 procent sant. Frågan som regeringen bör ställa sig är vad man har lyckats åstadkomma på dessa sjutton år vid makten och framförallt vad man ska göra för att vända det. Om klyftorna är lika stora idag som för sjutton år sedan är det iaf i min värld inte särskilt övertygande att skylla på den förra makthavaren. Jag håller med Vincent – “that was then and now is now”. Blicka framåt och titta inte tillbaka. Men vad mycket enklare för mig att tycka det än för den som historiskt sett har blivit förfördelad. Därför blir jag så glad av att träffa sådana som han. Alla odds emot sig och ändå storheten själv.  

Oj, vad långt det blev. Jag som hade tänkt skriva lite kort om att Avis har bytt ut min snabba Jazz mot en babyblå tjejbil. Inte ok.

Tjejbil