Howzit?

Imorgon firar jag sex månader i Johannesburg, Sydafrika. Det känns som om jag har varit här en hel evighet. Så mycket har förändrats i mina tankar på det här halvåret. Föreställningar om hur jag trodde saker skulle vara, förändrades efter ett tag till hur jag visste att det var, till att jag nog inte så säker på någonting längre. Ingenting är enkelt, ingenting har en enkel lösning i ett land med en sådan komplicerad historia. Skillnaden i livsåskådning, politik och värderingar mellan den som lever i i-landet Sydafrika och den som lever i u-landet Sydafrika är som dag och natt. Samtidigt har de någonting som alltid kommer att göra dem till ett enat folk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske är det den här fantastiska glädjen hos människor som fortfarande kan överrumpla mig. Få mig att bara vilja le – stort och länge. Eller så är det storheten i att vara tacksam för det man har. Min kollega och vän som finansierade hela sin universitetsutbildning själv. Jobbade ett halvår för att ha råd att kunna plugga ett halvår. Som åker taxibuss i två timmar till jobbet varje dag från Soweto, fyra timmar totalt per dag. Som är 27 år och bor med sina föräldrar, men som är den enda jag har träffat här som har sagt – ’hm, Sweden – Ingvar, Ingvar Kamprad’ och sen garvat högt ’smart guy Ingvar’.

Den där känslan man bara vill komma ihåg att ta med sig hem till Sverige. Som när killen som har tvättat ens bil ut- och invändigt i 45 minuter får dricks och tackar en som om man räddat hans liv. Och när ens hemhjälp skriver en liten liten lapp om att Gud ska välsigna en för att man köpte en matkasse hon kan ta med sig hem. Och hur ont det gör av att se en trasig benprotes i plast på en kille som ska försöka kränga på en något skit i neon man inte ens förstår vad det är för något. Sånt som gör att man bara vill gråta för att livet är så orättvist.

Perspektiv tror jag det kallas. Jag hoppas jag aldrig glömmer det.    

Kontraktet ska i alla fall förlängas till slutet av september och HR gör sitt bästa för att knåpa ihop något som inte kommer att behöva skrivas om. Många av de saker som jag idag tar för åtminstone halvsanningar kommer jag säkert skratta åt om ytterligare ett halvår. Men det kan jag berätta om då. God natt and God bless.  

Självbehärskning och belöningar

I fredags eftermiddag hade jag två mål med helgen. Ett, att springa mitt livs andra maraton utan att dö. Två, att göra absolut ingenting. Pinsamt att erkänna, men jag är helt slut efter alla aktiviteter jag tvingade på mina stackars föräldrar när de var på besök. Men först alltså, fyra komma två långa mil ute på den afrikanska högslätten. Loppet arrangerades i en liten stad som heter Secunda - runt två timmar utanför Johannesburg och kanske mest känd för att ha världens största utsläpp av koldioxid. Staden rymmer nämligen fabriksanläggningen till Sydafrikas energiproducerande monster Sasol. Eller kanske är det mer rätt att säga att fabriken rymmer stan. Jag vet inte. Lyckligtvis blåste det åt rätt håll på dagen för loppet så syre fanns det iallafall gott om. Annars skulle jag kanske kunnat ha en förklaring till min ofattbara kramp i båda vaderna. För efter ganska exakt 32 km kunde jag konstatera att förbannelsen fortfarande sitter i sedan sist - trots ohälsosamma intag av allt från magnesium och salt, till andra diverse mineraler. Jag måste ta reda på vad det är jag gör för fel... Det kan inte vara meningen att man ena sekunden ska kunna känna sig hur stark som helst och andra sekunden ligga på rygg i vägrenen utan att kunna röra sig ur fläcken.



okej t.o.m. jag kan tänka mig en hund om de inte blir större än så här...



Efteråt övertalades jag att ta ett isbad för att kunna återhämta mig snabbare – något som nästintill var lika smärtsamt som mina krampande vader. Att med fri vilja sänka ner sig i ett badkar med is till midjan och att motarbeta överlevnadsinstinkten att ta upp sig upp fort som attan var en prövning. Enligt experten ska man hålla sig i vattnet i ca tio minuter. Jag klarade sex och en halv minut men genomgick en smärre livskris. Fick också en liten flashback till isvaken nere vid Kanaanbadet i Blackan. Sol och tio minus. Lite halvförkyld, ångest, MVG i gympa inom räckhåll (nej, min lärare var inte mycket för bollsporter – evigt tacksam till dig för det Staffan), långkallingar, täckbrallor, djupt andetag och sen hoppa. Skär panik och inget minne av hur man använder ispikarna - samla sig - (för hur många gånger hade man inte ’tränat’ på gymnastiksalsgolvet) - efteråt bastu och eufori. Helgens isbadkar bjöd inte direkt på nån eufori men jag känner mig faktiskt i skrivande stund förvånansvärt fräsch i benen. Och tydligen hade jag tillräcklig sinnesnärvaro för att sträcka mig efter kameran och ta en bild. Även om mina ben verkar vilja flyta upp till ytan. Här kommer den.      

Sjukligt kallt

För er som undrar (eller inte) är tullfrågan löst. Yey! Min skriftliga inlaga var uppenbarligen mycket övertygande och allt landade på en administrationsavgift på 25 rand. Mycket nöjd med det första mötet med myndigheterna.

Ytterligare en glad nyhet är att vi i förra veckan äntligen inhandlade en bil! Ingen Volvo, men en fransk svart liten nyckelpiga som förhoppningsvis ingen kommer att göra sig besvär att knycka. Citroen C2. David är inte så nöjd. Hon var nog hans typ tionde val eller nåt, men jag tycker faktiskt att hon är rätt gullig. Det är svårt att handla bil i ett land där alla bilar ser fräscha ut men visar sig ha gått mellan 15 och 20 tusen mil. Och då kan man räkna ut hur många av de där milen som spenderats i en bilkö. En kvarts livstid minst.   



D har reserverat sig mot bilden - hon ser inte tillräckligt 'snabb' ut här 



Jag har väl aldrig direkt varit känd för att vara bra på det där att inte göra någonting men jag måste ändå tycka att jag lyckades ganska bra i helgen. Lördag eftermiddag spenderade jag vid poolen på Johannesburgs Country Club, på lördag kväll kollade jag och några kompisar på när the Lions vann sin första match (!?) mot Cheetahs på den lokala puben. Kanske mer förvånade än något annat. Senare vid tiotiden när David kom hem från jobbet åt vi en delikat middag på McDonald’s. Ja, om ni tror att man slipper jobba bara för att man flyttar hit tror ni fel. På söndagen, efter en lång frukost, smugglade jag in mig själv på poolområdet på Hilton för sol och bad medan Davve spelade golf med sina kollegor. Meningen var att jag skulle äta lunch, för det brukar jag göra när jag smugglar in mig själv där med min svenskaste accent och Skandiabankskortet i högsta hugg, men jag blev liksom aldrig hungrig efter den där stora frukosten. Så istället tog jag beslutet att dricka Evian för att lätta mitt samvete. Evian är den dyraste drycken på menyn, vilket är patetiskt men rätt roligt. Evian har färdats helt sjukt långt och är jättelyxigt. Kostar mer än en lunch. Återstår bara att hålla tummarna för att hotellägaren inte känner igen mig på nån bild och kastar ut mig nästa gång för att jag har hånat deras val av vatten på the world wide web. Förlåt.           

Föräldrar på visit, del II

Andra helgen bestod av ett lopp i Pretoria på morgonen. Visserligen bara 10 km men ett monster när det kom till backar. Mamma följde med som moraliskt support och tröjbärare medan pappa och jag kämpade oss upp och ner på en gigantisk klippvägg. Men det var roligt att visa päronen hur anspråkslösa de här loppen är; inga chip på skorna för tidtagning, ingen seeding utan ’walkers’ trängs med eliten vid startlinjen. När startskottet går är det iallafall minst 5 minuter tills du kan börja springa... Men alltid skön stämning, många skratt och välförtjänta grillade boerwors rolls efteråt.       

Lördagens utflykt bar av till bergskedjan Magaliesburg. David stannade i stan och spelade golf med Lorenzo. Han var lite knäckt idag på jobbet (måndag morgon) och sa att han hade lärt sig en läxa - att alltid kolla vad folk har för handikapp innan han börjar med sitt trash talk. David inledde tydligen första hålet med att göra en birdie (hm, tror jag det heter). Men jag är mest glad att de kan bli golfkompisar. Det betyder att jag slipper sura över att jag är tvungen att åka golfbil och vara sällskap :)



Magaliesburg



Bad!!

Åter till Magaliesburg, vilket fantastiskt ställe. Vindlande canyons med naturliga små ’swimming pools’ med klart friskt vatten som kan bada i efter en lagom lång hike. Och en stor fin campingplats med den obligatoriska braaien vid varje ’tomt’. Måste bara tillbaka dit! Att det sedan tog oss (läs mig – har INGEN annan att skylla på) runt tre timmar att hitta stället är en annan femma. Men jag samlar material till en Garmin/TomTom law suit för förlorad fritid och efter den här vistelsen kommer jag ha ett klockrent case. Watch out!     

Middagen spenderades på Wombles med kött, kött och kött. Vi var dock minst en halvtimme sena till restaurangen efter att ha blivit stoppade av polisen på vägen. Det var uppenbart att de hade en enda anledning för att stanna oss. Pengar. Sjukt oskönt. Vi hade inte kört för fort (eller jo det hade vi verkligen gjort lite tidigare men det hade polisen inte sett). Det som var fel var att vi medpassagerare inte hade våra pass med oss. Man hade ju lust att påminna dem om att Sydafrikas passlagar avskaffades samtidigt som apartheid, men det kändes lite som att det skulle kunna göra dem lite irriterade. Jag vet inte hur Davve lyckades snacka oss ur situationen. Kanske genom att inte låtsas om hintarna om mutor, men de lät oss åka till slut. 

Sista dagen tog vi en guidad cykeltur i Soweto. Man tycker ju att man efter 5 månader i Afrika ska ha lärt sig att sätta på sig solskydd men tydligen inte. Min nacke har idag en skön illröd färg. Touren var i alla fall en hit. Kul att visa mamma och pappa något annat än Sandton och förortsliv. Lite skönare att ta sig fram på cykel istället för buss också – även om nog turen blir lite mer begränsad rent geografiskt.

Soweto by bike

Overall, en bra vistelse med bitvis kanske lite väl intensivt schema. Jag är sjukt seg idag. Mor och far - jättekul att ni ville komma och hälsa på! Och som sagt – open invite för alla som vill komma.    

Föräldrar på visit, del I

Men knappt några bildbevis alls! Väldigt kameraskygga de där två. Totalt tio dagars sportlov varav två helger i guldets stad. Eftersom Deloitte har bantat ner mina 30 semesterdagar till ynka 13,5 fick föräldrarna åka till Krugerparken och kolla på Big Five och häftiga Blyde River Canyon själva. Dessvärre. Men, men, som rutinerade Sydafrikaresenärer (nåväl) överlevde de äventyret utan oss.

Första helgen bestod i alla fall av en citytour Jozi a la Helena. Kommer att slipa lite på den tills nästa gång nån kommer och hälsar på. Ett besök i Afrikas högsta byggnad ’the Carlton Building’ i Joburg CBD under lördagsrusningen kan helt klart hoppas över. Speciellt eftersom jag aldrig ens hittade hissen upp i det där jäkla tornet och fick lite panik för att jag dragit ner mina stackars föräldrar till down town Johannesburg och det helt utan vapen J. I ärlighetens namn behöll de ett betydligt större lugn än jag. En biltur genom stan med låsta dörrar och uppvevade fönster hade varit mer än nog. Mamma å pappa var lite förvånad över hur det såg ut därnere och jag kom på att jag nog inte har beskrivit down town Johannesburg så värst mycket. Kanske för att det är ett ställe man faktiskt inte gärna åker till om man inte måste. Det är full kommers på gatorna. Försäljare överallt – grönsaker trängs med böcker, mobilladdare och annat säljbart på trottoarerna och på gatorna står trippelparkerade taxibussar i alla väderstreck och tutar på varandra. Egentligen är det kanske bara är en livlig stämning, jag vet inte, men som vit därnere känner jag mig alltid väldigt uttittad. Av ren nyfikenhet hoppas man ju såklart, men bara vetskapen om all kriminalitet gör att man ofta, orättvist nog, uppfattar uppmärksamheten som lite av ett hot. 

På söndagen tog vi en tur ut till Mänsklighetens vagga och klappade lejonungar, gick ner i droppstensgrottor och åt en lång sexrätters lunch med sex sorters sydafrikanskt vin på Roots ute i bushen. Fantastiskt ställe som gömmer sig långt bort från stan och GPS-kartor. Som vanligt visade min GPS oss en omväg om ca 50 minuter. Jag börjar bli riktigt trött på den här felkörningshalvtimmen man alltid måste räkna in när man ska någonstans. Men oavsett var lejonungarna värda vilka omvägar som helst. Bara fem månader den här gången - mycket leksugna och älskade alla typer av skor. Sjukt söta. Man vill bara ta med sig en hem.

Fint lejon

Lite läbbigt är det

Större kisse

The Roots