spring och sol

Har haft en skön förmiddag i solen. Började dagen med en tidig bilfärd till Pretoria för ytterligare ett lopp om 21 km, den här gången i förfärlig hetta. När vi började röra oss hemåt runt kl 8 var det 26 grader.. Något uttorkad blev jag men var hyfsat nöjd ändå. Ingen topptid men den dög. På hemvägen stannade vi för snabb frukost och poolbad på Joburgs Country Club.   



Nu är det final i rugbyligan samt braai (nummer tre) hemma hos chefen som gäller. Sharks vs Western Province, dvs Durban mot Kapstaden. Gör allt utom att bestämma vad i hela friden jag ska ta på mig på den här tillställningen. Nu har jag dessutom fem minuter på mig. Underbart. 

Bye for now.   

T.I.A. man

Äntligen bredband i lägenheten. Nu finns det inte längre några ursäkter för att inte hålla sin blogg uppdaterad, laga mat i brist på recept och försöka låsa upp sin iphone. Attans. Men så skönt att börja kunna leva igen. Och faktum är att det faktiskt känns som att livet har kommit tillbaka till en lite. Är inte längre rädd på samma sätt jag var i början. Inte heller säker på att jag kommer att bli rånad vilken sekund som helst. Vågar till och med titta försäljarna vid vägskälen i ögonen – även om jag fortfarande aldrig i livet skulle våga öppna fönstret.

Själv är jag trött men glad efter en mycket rolig helg med många sköna människor. Jag började faktiskt seriöst bli orolig för att de inte fanns därute, men jorå, det gjorde de såklart. Däremot skämdes man ju lite när folk började fråga en hur man kände de här människorna och man började förklara att jo min ehh second cousin met these this couple on a Greek island last summer and thought they were kind of cool… Eh, so I called them. Jag kan iofs ha sagt kusin, eller jo, jag sa kusin. För att det skulle låta något mindre desperat. Men shit vad det lönade sig att vara påflugen just den här helgen. Det visade sig att de här människorna kände andra sköna människor och som bjöd med mig på mitt livs andra braai på lördagen. Och sen var jag sysselsatt resten av helgen. Ett lyckodrag. Det blev t.o.m. en liten utgång även om jag var sjukt trött efter att ha gått upp 04.30 och sprungit 30 km på morgonen samt druckit vin i solen sedan klockan lunch. Löpningen kommer att bli svår att kombinera med alla former av socialt umgänge här. I framtiden kommer det gälla att prioritera.   

Jag lärde mig även ett nytt väldigt matnyttigt uttryck i fredags. T.I.A. - funkar på allt som inte funkar som det borde. Tre – fyra veckor för att installera bredband, en bil som inte kan hantera AC och uppförsbackar samtidigt… T.I.A. man. This Is Africa. Acceptera och gå vidare.

Idag har varit ganska lugnt. Träning på morgonen, lite sol i trädgården på eftermiddagen följt av ett besök på Apartheidmuseet i Soweto. Inte det mest upplyftande museet kanske. Hundratals lagar för att särskilja raserna från varandra. Passlagar, förbud att gifta sig över rasgränser, olika bostadsområden för de olika raser, bantu education - en särskild läroplan för svarta ”utbildning måste ges i enlighet med vad människor kan förvänta sig av livet” säger den ansvarige ministern. Och denna lag upphävs 1991 – det är bara 19 år sedan. Men så häftigt att se tv-bilderna från parlamentet när de Klerk meddelar att man ska släppa Nelson Mandela och ta bort förbudet mot ANC. Och en liten tår i ögonen när man ser den leende vinkande Mandela och det första talet i frihet med 50 000 människor på plats i Kapstaden. Det här landet har verkligen en otrolig historia.

På hemvägen kände jag mig faktiskt som världens största. Med skylinen av den skitiga staden Joburg på ena sidan motorvägen och det böljande lila- grönskande afrikanska landskapet på andra sidan. Och ett litet euforirus för att jag kände mig så modig som var här själv.    

waka waka

Nu börjar det likna Afrika! Lejon, tigrar, flodhästar och leoparder. Allt på en dag och nej, jag har inte varit på Joburg Zoo. Var helt uppspelt hela dagen igår, som ett litet barn. Och jag som egentligen är rädd for djur. 20 skumpiga minuter utanför Joburg ligger det en park. Man kan tro att den är hemlig för det är tydligen inte sa många som känner till den. De tar hand om djur som har vanskötts eller farit illa på andra sätt. Sen har de även en liten minipark där man kan åka på safari med lejon. En av cheferna på jobbet säger att safari är for jenkare som inte vet bättre och att arrangörerna tar dubbelt sa mycket betalt om man använder det ordet. Game drive heter det tydligen. Så hädanefter, game drive.  

Det coolaste med det här stället var att de hade bade leopard- och lejonungar som man fick KLAPPA för en rimlig summa. Allt går att köpa for pengar. Det var en leopardunge som var bara några veckor gammal som var det absolut sötaste jag har sett (förlåt Zacke). Den fick man inte klappa förrän om tre veckor när den har växt till sig lite sa jag har redan bokat in nästa visit. Leoparden var fem månader och lejonungarna var hela sex månader och lite läskiga faktiskt. Tydligen var de precis på gränsen att man fick komma in till dem, när de fyller sju månader tar man bort dem för då borjar de bli farliga. Skötaren sa att om de tog tag i en med tassarna sa fick man inte få panik och dra bort handen eftersom de då skulle rivas ordentligt. Jag får ju panik bara folk säger att man inte får få panik så jag var rätt försiktig i början, men sen vågade jag till slut. 

När vi var klara med ungarna åkte vi ut i parken. De hade precis börjat mata lejonen när vi kom (genom att släpa ut ett helt djur mitt i parken – lite overkligt) och hannen var just klar när vi kom dit. Den kom den rakt emot oss och gick precis runt vår bil. Jag var inte mer än en meter ifrån den. Hur coolt som helst. Nu är det Kruger parken nästa.

Annars var gårdagen lite av kontrasternas dag. Började morgonen med 21 km genom de rika förorterna i Pretoria. Det är konstigt hur mycket renare och finare allt känns där även om städerna i stort sett är lika stora och har växt ihop för länge sedan. En mycket backig bana som det tog mitt springsällskap 2 timmar och 8 minuter att ta sig igenom. Min sämsta halvmara någonsin. Men det var rätt skönt att värma upp lite lätt eftersom jag varken är van vid den höga höjden eller med att börja ett lopp kl 6 utan frukost. Dessutom var det snorkallt på morgonen – bara några grader - så jag tog aldrig ens av mig jackan.

Efteråt tog vi en utlovad sightseeingtur genom delar av down town. Det märks att de aldrig är där, vi hittade knappt ut när vi var färdiga. Och jag fick inte heller se det riktiga down town, Hillbrow, där alla citat ‘nigerianer och prostituerade hänger runt’. Att nigerian är ett skällsord hade jag nog inte förstått tidigare.

Alla är faktiskt mycket försiktiga. Jag tänkte nog att man blir avtrubbad när man har bott här i hela sitt liv, men det känns nästan tvärtom. Idag sprang jag ytterligare ett lopp med min chef och när vi skulle ga ur bilen och jag började plocka med min väska sa bad han mig gå in i bilen och göra det istället för att stå på parkeringen. Jag känner mig som kusinen från landet. Det är en mycket ovan känsla som inte är så rolig alltid.

uppladdning..

...inför morgondagens 21 km halvmara. Kl 06.00 går startskottet i Pretoria, kl 04.30 är det avfärd från Joburg. Lite magstarkt tycker till och med jag men vad gör man inte i brist på andra helgaktiviteter... Det har även utlovats en liten biltur downtown så jag laddar mentalt med District 9 och chips. Gillar att det är nigerianerna som säljer vapen till alla aliens. 

Jag måste faktiskt på allvar börja röra mig utanför den här förorten. Satt i bilkö idag och noterade att på varje skrothög till taxibuss gick det ca 15 - 20 stora nya dyra bilar. I de dyra bilarna sitter alltid en, oftast vit, medelålders man på väg hem från jobbet. I taxibussen trängs 15 - 20 svarta. Man kan inte ha bott i Afrika och bara sett det här. Det går bara inte. I morgon är första dagen i mitt nya afrikanska liv. Välkommen ut ur förorten...

Nu får det nog bli läggdags. Godnatt på er!

Mitt livs första braai

Jag har fått en vän. En vänlig själ på jobbet som har förbarmat sig över stackars ensamma mig och tagit med mig för att träffa sin fru och sina vänner. Det var i sista stund. Höll på att gå sönder där ett tag när jag kände mig som världens ensammaste. Skrev de mest desperata små sms hem till Dejv när jag fick äta lunch själv på kontoret. De manliga veganindierna har nämligen en tendens att aldrig fråga mig om jag vill följa med ner och äta. En av dem är iofs ganska rolig, tror jag, vet inte säkert. Han heter Vinor och sitter bakom mig i kontorslandskapet och jobbar med programmering, pratar i telefon och ifrågasätter allt. Det enda han verkar bli glad över på kontoret är AC:n. Vilken han blev tvungen att stänga av nu när jag kom eftersom jag blev snorig bara av att sitta där en förmiddag. 

Folk går upp så sjukligt tidigt här. Solen går upp vid halv sex men de flesta verkar vara på benen runt fem och utövar diverse aktiviteter innan jobbet, som går till gymmet, spelar tennis eller springer. Problemet i Joburg är nämligen att man aldrig kan åka varken till eller från jobbet när man själv helst skulle vilja. Mellan klockan 7 och 9 är trafiken så galen att det inte är någon idé att ge sig ut. Samma sak gäller mellan halv 5 och halv 7 på eftermiddagen. Detta resulterar i att 70 procent av kontoret kommer in innan 7 på morgonen och går innan 4 medan resterande del kommer in efter 9 och åker hem efter halv 7. Som i skift kan man säga. Dessutom har många av dem tre – fyra mil till jobbet. Växthuseffekten lever och frodas i världens farligaste stad.      

Min enda vän har under dessa knappa dagar tagit mig med på klättring två gånger, visat ett kasino, trollat fram en mobiltelefon, visat en fågelpark, gjort research kring bredband, kollat upp den bästa affären om man vill köpa en reflexväst, sjungit karaoke samt bjudit in mig till mitt livs första braai. Han har gjort sitt kan man säga. Braai är afrikaans för att grilla mängder med kött av alla de slag och dricka öl. Som i Brasilien ungefär. Problemet är bara att man inte får dricka för många öl om man ska lyckas köra hem efteråt. Ganska trist. Singstar med främmande människor efter bara två öl känns sådär faktiskt. Men hans fru och vänner är verkligen toppen. Väldigt roliga, vänliga, hjälpsamma, välutbildade och generösa. Och rasister. Inget som jag iofs blir speciellt förvånad över, har ju hört många historier om fenomenet. Men det här är ju vanliga och trevliga människor. Kommer att bli svårt att vänja sig vid.      

Det har visat sig att jag kommit ner hit i rätt tid. För något år sedan hade regeringen monopol pa bredband vilket betydde att det kunde ta flera månader att få ett telefonjack till lägenheten. Nu har marknaden släppts fri och regeringen tar nu endast tre veckor på sig att leverera ett bredband. Det kallas progress. Så om tre veckor har jag bredband, då får ni vara beredda på skype! 

Fattar inte hur man får över bilder från min iphone sa idag blir ni utan...

tillfälligt internet, tillfälligt liv..

En vecka sen idag jag lämnade Sverige. Känns som en evighet. Johannesburg är stort på gränsen till oöverblickbart, skitigt och fattigt - mycket exotiskt och spännande men läskigt. Har lite svårt att tackla känslan av otrygghet. Ständigt på helspänn. Om man inte ens känner sig trygg på dan, hur känner man då på kvällen när allt är mörkt. Överallt längs med motorvägen går och springer folk och vid trafiklysena står det klasar med folk och hänger vilket är ganska obehagligt. Sanningen är att jag aldrig kommit hem senare än 8 på kvällen och då ganska skärrad. Det kan iofs bero på jag även upptäckte att jag körde utan lysen till halvvägs hem :) - driving skills, not so much. Jag tror och hoppas iaf att det går över. Har bara med mig fem säsonger av the wire så efter dessa 65 timmar av kvalitativt tidsfördriv blir jag så illa tvungen att låsa upp gallergrinden.

Bor, som jag tidigare misstänkt i ett gated community, 24 timmars vakt vid grinden, videoövervakning och galler för samtliga fönster utom sovrumsfönstret. Logiskt, nej. Ett ointagligt fort kan tyckas. Ända säger tjejen jag hyr av att det finns områden som är bra mycket värre. Vet inte om det är bra eller dåligt... Securityavdelningen på jobbet verkar ha ca 1300 anställda med diverse uppgifter som t.e.x. att vakta parkeringen, även fast det finns grind med vakt, så det är inget skämt att säkerhetsindustrin här är stor och lönsam. Deloitte i Joburg är sanslöst stort - ett helt litet industriomrade fast en park - med djur. Idag var det väldigt exotiskt när en en meter stor sköldpadda ville ta sig in i lunchrestaurangen och det fick tillkallas vakt. Skatt består av tre byggnader och bara min avdelning TMC består av 30 - 40 pers. Teknologisidan består i en majoritet av indier. Föga förvånande. Antalet jurister med skattebakgrund är begränsat - tror jag är ensam - men jobbet känns roligt och utmanande om än ganska luddigt. Är sjukt imponerad av deras sätt att jobba och det känns som om jag kommer att lära mig massor.    

Vänstertrafiken håller på att kål på mig. Varje dag börjar och slutar med panikångest. Jag var ute och övningskörde hela helgen men det visade sig vara bra mycket svårare att köra när andra ocksa var ute. Surprise. Som om trafiken inte hade varit nog så drar man ju igång vindrutetorkarna varje gång man ska svänga vilket inte direkt mildrar ångesten (blinkers är lokerade till höger om ratten). Dessutom har de gett mig nåt skräp till bil som inte går i mer än 55 km/h om man har pa AC:n. Polisen ska gå att muta om man kör för fort men det är inget som jag ska behova bry mig om så länge jag inte vill komma till jobbet genomblöt. Om det är bilkö, vilket det verkar vara jämt, kör man bredvid vägen. No worries.

Har hittat en löparklubb i omgivningarna och tävlingar verkar det finnas gott om på helgerna. Springa ensam är uteslutet. Träningstid tisdagar och torsdagar 05.00 till 06.30. Tempo från 3.30 till 6. Tror att det blir bakre ledet för mig imorgon.

Än sa länge återstår många praktiska saker att lösa. Jag har som sagt tillfälligt internet på fel dator, fortfarande inget telefonnummer och inga vänner. Om ni vill snacka sa får ni gärna dela med er av era skypenamn! 

Bifogar lite bilder från hemmet. Hyresvärdinnan har en del ruskiga prydnadssaker (girafferna inte värst - by far) som kommer att ryka sa snart hon försvinner ur landet.  

So long.