Ficksburg Cherry Festival eller festivalen som Gud glömde..

Ytterligare en helg hemifrån. Denna gång begav sig löparklubben, om än andra delar av den, till byn Ficksburg i Free State, nära gränsen till det lilla landet Lesotho. Vi bodde på en liten farm långt ut i bushen och på natten syntes bara miljarder stjärnor. Mycket vackert. Vi kom tyvärr dit ganska sent på fredagskvällen efter att ha kolhydratladdat på Wimpy's, Sydafrikas svar på McDonalds, med limemilkshake och grön Creme Soda, och var minst sagt slitna när vi klev upp på lördagsmorgonen. Loppet startade med en högtalarbön på alla Sydafrikas 11 officiella språk. Bönen gick i princip ut på att det var med Herrens hjälp man skulle klara av loppet (jag förstod den engelska delen) och jag trodde att det var på skoj alldeles för länge. Alla män hade tjocka mustascher och vår vän Deon som sparat till Movember smälte in bra i folksamlingen. Jag känner att det börjar bli lite tjatigt att skriva om mina lopp så jag besparar er detaljerna. Vi kan säga att vi sprang långt och att det vansinnigt varmt.  

Sent omsider anlände vi till traktens årliga höjdpunkt, körsbärsfestivalen i Ficksburg. Om det nu fanns några körsbär på den där festivalen så var de väldigt svåra att hitta. Fokus låg istället på karaoke på Afrikaans, mängder med sprit och åkattraktioner som var äldre än en själv och såg livsfarliga ut. Men stämningen var hög och klubbens medlemmar på glatt humör och efter en frukost bestående av två munkar och öl hittade vi till sist ett stånd där de sålde körsbär. Väldigt goda sådana också. 



Lauren och Deon

 Resterande delen av helgen blev lugn, med relax på farmen, braai och rödvin på kvällen samt sovmorgon på söndagen. Nåväl, så länge man kan sova när man vant sig att gå upp vid halv fem på morgnarna. Innan hemfärd hann vi också med Eggs Benedict i grannbyn Clarens. 

 

SOWETO

Helgen började lite segt. Sprang ett halvt lopp (benen är fortfarande inte riktigt med mig), besökte botaniska trädgården i Joburg, hade ytterligare en GPS incident som jag hade kunnat vara utan. Ja, umgicks en del med mig själv helt enkelt. 

På söndagen hade vi en sedan länge inplanerad tur till Soweto (SOuth WEstern TOwnship). Halva mitt resesällskap bestående av Lorenzo, hans fru och hennes syster hade sovit två timmar natten innan och var lagom sugna på att spendera sex timmar i en buss men Lorenzo hittade snabbt en marknad där man sålde besk enliters öl och med tre av dessa lyckades iallafall han hålla modet uppe för min överentusiastiska skull. Alla tre är födda och uppvuxna i Johannesburg men ingen av dem har varit där förut. Det var på tiden helt klart.  

Det har hänt mycket i området sedan apartheidtiden och många riktiga hus har byggts sedan dess. Begreppet kåkstad är därför kanske inte helt passande även om det finns delar som fortfarande inte har vatten, avlopp eller elektricitet. Och visst finns det många områden som idag är mycket värre. Man räknar med att ca 3 miljoner människor bor i Soweto men myndigheterna vet inte säkert.



SOWETO





Frisör på marknaden

Alternativ sjukvård - i mitten yes, monkey hands, högst naturligt 

Inne i ett spel

Turen gick mellan vanligare turistattraktioner som Mandelas hus, platsen där Hector Pieterson sköts till döds i kravellerna 1976 och Soccer City till alternativmedicin på torget och hem till vanliga människor som ville visa upp sina hem. Det som berörde mest var ett barn- och ungdomscenter i Kliptown, ett av Sowetos fattigaste områden. Centret är öppet varje dag efter skolans slut och frivilliga lärare kommer och håller lektioner mellan 4 och 6 på kvällen från måndagar till torsdagar varje vecka. I söndags var det bara lek på schemat och centret var fullt av barn när vi kom. Vår fantastiska guide och även en av grundarna till centret, Bengali, berättade att centret framförallt var till för att barn som växte upp i området skulle få perspektiv på livet och inte påverkas alltför mycket av den miljö de växte upp i eftersom de allra flesta slutar i kriminalitet. Jag blev alldeles kär i den här lilla tjejen på fotografiet nedan som bär sin docka som ett litet barn på ryggen i ett lakan. För en löjlig summa kan man varje år ge de här barnen mat tre gånger per dag, skoluniform och förhoppningsvis en drägligare uppväxt. Jag tror jag har hittat mitt projekt.     





Avlopp finns inte utan kommunen har ställt ut tillfälliga toaletter som töms en gång  veckan





Illegal el

Vuxenlek

Hm







first and fucking last

Jag trodde att jag hade upplevt fysisk utmattning, men helgens prövning tog ordet utmattning till en helt annan nivå. 42.2 km är långt kan jag meddela. Speciellt i 38 graders värme. Med 200 meter kvar lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det. Två dagar efteråt undrade jag på allvar om jag verkligen var kapabel att köra mig själv till jobbet. Fyra dagar senare kämpar jag fortfarande med att gå nerför trappor, men längtar redan till morgondagens pass. Kanske var det inte så farligt ändå.... 

Helgen började redan på fredagsmorgonen med en tidig avfärd från Joburg. Flera stopp gjordes på vägen för bland annat mathandling, upplockning av klubbens enda stjärna Patric och sightseeing. Vägen dit var verkligen magisk. Landskapet förändras radikalt från i princip åkrar och åter åkrar (och minst 5 ståtliga kolkraftverk som spydde ut svart rök) till grönt bergslandskap med djupa dalar.     



Vattenfall



Medresenärer, och nej det är inte svårt att lista ut vem stjärnan är

Gammal gravplats efter Boerkriget

Kaapsehoop visade sig vara en fantastiskt liten gullig by. Dessvärre lyckades jag inte fånga så många av de söta husen med hänsyn till min invaliditet resterande delen av helgen. Men landskapet var otroligt med häftiga stenformationer och vildhästar som boerna lämnat efter sig i kriget som sprang omkring runt om byn. 

Efter gemensam middag, ett ordentligt åskväder och sömn kom så tävlingsdagen. Regnet öste ner och ingen tog på sig solskydd (vilket även resulterade i många roliga solbrännor - min favorit: Ipod Mini på höger överarm). 06.00 gick starten, 06.05 sprack det upp och ca 07.00 med tre timmar kvar att springa var det runt 30 grader (38 grader när jag kom i mål efter 4 långa timmar och 10 minuter). Ambulansen åkte i skytteltrafik. Min rumskompis var en av de som hade turen att tuppa av i målområdet och behövde således inte ligga på avsvimmad på vägen som några andra gjorde. Hon kom tillbaka från sjukhuset samma kväll med diagnosen värmeslag. Jag gjorde mina sista 7 km på 1 timme och 10 minuter på grund av kraftig kramp i båda vaderna. Antagligen orsakad av saltbrist. Jag kunde inte ens gå - springa var uteslutet. Därav löftet att aldrig göra det igen.    

Kvällen avslutades med gemensam braai och fest även om jag vek ner mig redan klockan nio. På söndagen anordnades champagnebrunch på toppen av berget i Kaapsehoop där de som missat lördagskvällen fick ta igen det man missat :)   

långweekend till Kaapsehoop, Mupalanga (eller vad det heter)

Ok, tillbaka till roligare saker. Som till exempel att jag ska åka på långweekend i helgen, till Kaapsehoop utanför Nelspruit i Mupalanga. Jag har försökt uttala namnet på den här orten sååå många gånger och det är aldrig nån som fattar vart jag ska. Det är inte helt lätt att uttala alla de här namnen på Afrikaans. Det är alltid några extra vokaler som man har missat. Anyways. Springklubben ska åka och springa maraton och jag vill såklart följa med på utflykt när möjlighet ges. 600 kronor för två dagars övernattning och halvpension. Inte dåligt. Dessutom ska det faktiskt bli lite skönt att komma ifrån stan. Alla säger att det är sjukt vackert där och att vägen dit är magisk. Tur att någon annan kör så att jag kan sitta i baksätet med min kamera. Jag är inte ledsen för att lämna min trötta Getz hemma. Hon är dessutom mer än rödbrun än vit efter det senaste regnvädret. Men nu ska jag alltså springa mitt första maraton. Enligt väderprognosen ska det bli 35 grader varmt. Yey.    

Lyckodraget att möta upp med släktingars vänner för två veckor sedan resulterade, förutom i en mycket angenäm helg, även i en ny svensk bekantskap nämligen Linn. 

Linn flyttade ner till Sydafrika två dagar före mig till sin Sydafrikanske pojkvän Paul. Paul och Linn ska imorgon överge mig för en vidare flytt ner mot Kapstaden. Shame. Hon hann iaf ta del av projektet Välkommen ut ut förorten genom att ta med mig på en alternativ sightseeingtur med schyssta ställen igår kväll. All tacksamhet till dig för det Linn. 

  

På hemvägen var jag dock väldigt nära på att köra oss rakt ner i fördärvet genom att inte ha fullt fokus på min GPS. Helt plötsligt befann vi oss i ett mörkt skumt område obehagligt nära downtown. GPS damen ville dessutom att vi skulle göra en helt omöjlig vänstersväng rakt ner i helvetet. Men med lite kallt huvud, varningsblinkers på bilen och en helt möjlig högersväng så var vi uppe på motorvägen och på väg till de trygga förortena i norr igen. Ibland är det skönt att vara två.  

välfärdssamhället Sydafrika

Det blir alltmer vardag både att köra bil och att vara ute på kvällstid. Däremot blir jag fortfarande lika illa berörd av fattigdomen. Det svider i hjärtat att se dessa slitna och omoderna kläder på dessa fattiga människor. Många av de vuxna männen ser ut som pojkar i kroppen. Jag antar att det har att göra med näringsintaget, men kanske är de byggda så. Oavsett vad så påminner det mig om vilken typ av liv de lever. Medelinkomsten för en svart person i Sydafrika 1 500 kr i månaden. Mitt gymkort kostar en tredjedel av detta i månaden. Servitriser och parkeringsvakter lever inte på lön utan på de ynka rand de kan få i dricks. Arbetskraften är med andra ord helt gratis. Klyftan finns inte bara mellan vita och svarta utan mellan de som har och de som inte har. I mitt område (som betraktas som mycket bra) bor exempelvis nästan lika många svarta som vita. Samtidigt har jag aldrig sett en vit person gå längs vägen, sälja något vid trafiklysena eller åka något annat än bil till jobbet. Fortfarande finns en stor skillnad på det sättet.   

Mot bakgrund av detta är det inte utan att man blir provocerad när man hör sina arbetskamrater klaga på all den skatt de betalar och som de inte får någonting för. För alla intresserade skattejurister ligger marginalskatten på 40 %. Att det är de som ser till att landet i över huvudtaget går runt. Att människor som inte har jobb är lata och tjänar mer pengar på att tigga än att göra rätt för sig.

Samtidigt så börjar jag förstå deras misstro gentemot samhället. Man betalar för allmän sjukvård som är så usel att man ändå måste skaffa sig en privat sjukvårdsförsäkring för att kunna gå till ett sjukhus där man inte riskerar att få HIV av ett blodprov. Att statskassan är ett svart hål utan botten. Att antalet fattiga svarta människor inte har minskat sedan ANC kom till makten för 16 år sedan. 

Hur mycket man än försöker att öka på sin dricks till parkeringsvakten (som dessutom stoppar andra bilar när man backar - till min stora glädje) så går det inte att hjälpa alla. Och man förstår också att det inte är de som tigger vid vägen som det är mest synd om. Just nu letar jag således biståndsprojekt. Men det säger jag bara till er.