välfärdssamhället Sydafrika

Det blir alltmer vardag både att köra bil och att vara ute på kvällstid. Däremot blir jag fortfarande lika illa berörd av fattigdomen. Det svider i hjärtat att se dessa slitna och omoderna kläder på dessa fattiga människor. Många av de vuxna männen ser ut som pojkar i kroppen. Jag antar att det har att göra med näringsintaget, men kanske är de byggda så. Oavsett vad så påminner det mig om vilken typ av liv de lever. Medelinkomsten för en svart person i Sydafrika 1 500 kr i månaden. Mitt gymkort kostar en tredjedel av detta i månaden. Servitriser och parkeringsvakter lever inte på lön utan på de ynka rand de kan få i dricks. Arbetskraften är med andra ord helt gratis. Klyftan finns inte bara mellan vita och svarta utan mellan de som har och de som inte har. I mitt område (som betraktas som mycket bra) bor exempelvis nästan lika många svarta som vita. Samtidigt har jag aldrig sett en vit person gå längs vägen, sälja något vid trafiklysena eller åka något annat än bil till jobbet. Fortfarande finns en stor skillnad på det sättet.   

Mot bakgrund av detta är det inte utan att man blir provocerad när man hör sina arbetskamrater klaga på all den skatt de betalar och som de inte får någonting för. För alla intresserade skattejurister ligger marginalskatten på 40 %. Att det är de som ser till att landet i över huvudtaget går runt. Att människor som inte har jobb är lata och tjänar mer pengar på att tigga än att göra rätt för sig.

Samtidigt så börjar jag förstå deras misstro gentemot samhället. Man betalar för allmän sjukvård som är så usel att man ändå måste skaffa sig en privat sjukvårdsförsäkring för att kunna gå till ett sjukhus där man inte riskerar att få HIV av ett blodprov. Att statskassan är ett svart hål utan botten. Att antalet fattiga svarta människor inte har minskat sedan ANC kom till makten för 16 år sedan. 

Hur mycket man än försöker att öka på sin dricks till parkeringsvakten (som dessutom stoppar andra bilar när man backar - till min stora glädje) så går det inte att hjälpa alla. Och man förstår också att det inte är de som tigger vid vägen som det är mest synd om. Just nu letar jag således biståndsprojekt. Men det säger jag bara till er.