first and fucking last

Jag trodde att jag hade upplevt fysisk utmattning, men helgens prövning tog ordet utmattning till en helt annan nivå. 42.2 km är långt kan jag meddela. Speciellt i 38 graders värme. Med 200 meter kvar lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det. Två dagar efteråt undrade jag på allvar om jag verkligen var kapabel att köra mig själv till jobbet. Fyra dagar senare kämpar jag fortfarande med att gå nerför trappor, men längtar redan till morgondagens pass. Kanske var det inte så farligt ändå.... 

Helgen började redan på fredagsmorgonen med en tidig avfärd från Joburg. Flera stopp gjordes på vägen för bland annat mathandling, upplockning av klubbens enda stjärna Patric och sightseeing. Vägen dit var verkligen magisk. Landskapet förändras radikalt från i princip åkrar och åter åkrar (och minst 5 ståtliga kolkraftverk som spydde ut svart rök) till grönt bergslandskap med djupa dalar.     



Vattenfall



Medresenärer, och nej det är inte svårt att lista ut vem stjärnan är

Gammal gravplats efter Boerkriget

Kaapsehoop visade sig vara en fantastiskt liten gullig by. Dessvärre lyckades jag inte fånga så många av de söta husen med hänsyn till min invaliditet resterande delen av helgen. Men landskapet var otroligt med häftiga stenformationer och vildhästar som boerna lämnat efter sig i kriget som sprang omkring runt om byn. 

Efter gemensam middag, ett ordentligt åskväder och sömn kom så tävlingsdagen. Regnet öste ner och ingen tog på sig solskydd (vilket även resulterade i många roliga solbrännor - min favorit: Ipod Mini på höger överarm). 06.00 gick starten, 06.05 sprack det upp och ca 07.00 med tre timmar kvar att springa var det runt 30 grader (38 grader när jag kom i mål efter 4 långa timmar och 10 minuter). Ambulansen åkte i skytteltrafik. Min rumskompis var en av de som hade turen att tuppa av i målområdet och behövde således inte ligga på avsvimmad på vägen som några andra gjorde. Hon kom tillbaka från sjukhuset samma kväll med diagnosen värmeslag. Jag gjorde mina sista 7 km på 1 timme och 10 minuter på grund av kraftig kramp i båda vaderna. Antagligen orsakad av saltbrist. Jag kunde inte ens gå - springa var uteslutet. Därav löftet att aldrig göra det igen.    

Kvällen avslutades med gemensam braai och fest även om jag vek ner mig redan klockan nio. På söndagen anordnades champagnebrunch på toppen av berget i Kaapsehoop där de som missat lördagskvällen fick ta igen det man missat :)