nedräkning till Sverigevisit

5 arbetsdagar, 1 helgdag och 1 helg kvar! Sen återvänder jag till Stockholm och till kyla, jul, snö, glögg, familj, vänner och Davve. Hade jag vetat hur man gör ett sånt där hjärta så hade jag gjort ett..! Kontoret stänger imorgon så efter det är det jag, big boss och indiern bakom mig kvar. Ser verkligen fram emot att sitta av en vecka i ett tomt kontor med muntra Vinor, medan alla andra andra är ute vid kusten och badar... Idag ville han inte gå hem tidigare för att han då skulle bli tvungen att ta hand om sin ettåriga bebis. Jag upphör aldrig att förvånas. Kanske kan man få jobba hemifrån nästa vecka. Hoppas.

Julkänsla här innebär sommar, alkohol och fest. Med andra ord har jag lite svårt att förstå att det bara är dagar kvar till jul. Jag försöker fortfarande återhämta mig från helgens julfest, Christmas Chaos, som på Sydafrikansk manér började redan klockan 1 på dan med fria drinkar. Tyvärr med lite för lite middag. Provade även en ny Sydafrikansk specialitet - Klipper’s & Coke – dvs. cola med inhemsk konjak, med den underbara inofficiella sloganen ’a fight in every bottle’. Inget slagsmål, men efter bara några timmar i kaoset kunde jag definitivt känna av att jag sprungit mer än jag druckit vin de här senaste månaderna. Det kommer att bli en billig vistelse i Brasilien om jag upprätthåller det här hälsolivet.       

Annars flyr som sagt folk stan och jag försöker underhålla mig själv så bra det går genom att besöka varuhus och gå på marknader med afrikanska hantverk. Man blir ju blind efter tag på de här maknaderna. Man vill ju gärna stödköpa någonting av försäljarna och det är ju nästintill gratis. Jag försöker så hårt att tycka att vissa grejer är åtminstone ok så att jag efter ett tag faktiskt lyckas lura mig själv. ’Men var inte den här snidade elefanten rätt schysst? Om det bara var den i rummet? Och rummet var helt vitt?’ Men nej, än så länge har jag lyckats vakna upp i tid innan jag kommit hem med några skumma prylar. Men om någon är sugen på en afrikansk trumma, en sån där krigsmask man kan hänga väggen eller bara några monkeyhands så hojta till - I fix!

Planerna för helgen är således inte många, springa lopp i Pretoria på lördagen med chef plus fru och förhoppningsvis besöka en diamantgruva på söndag. Och sen måste jag ju hinna med ett till besök på lejonfarmen innan jag åker hem. Enligt rykten har de släppt ut nya små odjur för klappning. 

Har ett tight schema hemma men om nån är sugen på att prata eller ses en snabbis får ni gärna höra av er. Jag har kvar mitt gamla svenska nummer...

Puss och kram och god jul om jag inte skriver nåt mer innan dess!

foods...

Och så det utlovade utlåtandet om maten. Fantastisk och billig. All frukt och grönt smakar så mycket mer. Apelsinerna är gudomliga. Jag antar att det är så enkelt som att allt som inte har färdats i lastbil i tre veckor smakar mer. Att äta ute kostar ingenting. En middag med något glas vin för 150 kronor. Och det är i den rika förorten Sandton. Men även om man åker utanför stan så är jag mycket imponerad över hur hög standard det är på maten. Joburg kom till på grund av guldet och gruvnäringen är det en av de få storstäder i världen som varken ligger vid havet eller vid en större flod. Det finns en hel del fisk och skaldjur, men det är framförallt kött som gäller.

• Braai - Att Sydafrikanerna gör en braai nästan varje lördag är det väl ingen följare av bloggen som har missat. Standard är att alltid grilla åtminstone dubbelt så mycket mat än man kan äta upp. Till braai äter man nästan bara sallad med dressing och bröd. Ibland för man potatis eller någon gratäng men det är ganska uppenbart att köttet är fokus.

• Biltong - Min absoluta favoritsnacks och en Sydafrikansk specialitet. Det kan låta vidrigt men biltong är i princip rått torkat kött. Man köper det antingen hos slaktaren eller i speciella biltongbutiker. Där kan man få alla smaker och former. Min personliga favorit är moist biltong som inte torkad lika länge som vanlig biltong, köttet är fortfarande rött och fuktigt i mitten. Love it.
• Boerwors - Något annat de älskar är borewors (afrikaans för typ bondkorv – eftersom holländarna som kom hit ofta var bönder - och pratade afrikaans), kryddig korv med hög köttmängd. Äts vanligen i samband med braai eller som snabbmat i ett vitt bröd - boerwors roll. Också mycket gott.
• ”Bunny chow” - Min andra personliga favorit är ”bunny chow”. En afrikaniserad indisk rätt med mycket stark lammcurry serverad i ett vitt bröd. All indisk mat är fantastisk här. Anledningen till att just den indiska maten står ut så mycket beror på Sydafrikas stora indiska befolkning. De flesta bor visserligen i Durban på östkusten men även indierna kommer till Joburg för jobben så det finns ett stort utbud även här. Tyvärr saknar jag en bild på denna underbara skapelse som man äter med händerna. Tydligen var indierna inte tillåtna att äta sin curry med bestick när de kom till Sydafrika, varför de helt enkelt stoppade ner den i ett bröd och åt med fingrarna. De bästa dagarna på jobbet är när indierna på kontoret tar med mig för att äta ”bunny chow”. Alla svettas i samförstånd.     

Allt bra börjar på B idag verkar det som. Nu är det tvätt och ta det lugnt på soffan som gäller. Har varit en lång vecka på jobbet, chefen är i Mexico på klimatkonferens och skickar arbetsuppgifter per sms… Imorgon terränglopp. Bra träning och oftast med fantastisk utsikt, men konceptet ”eco friendly” (dvs. vatten serveras ej) tillhör inte mina favoriter. 15 km i 30 gradig värme utan vattenkontroller får till och med Sydafrikanerna att blekna. Men så länge man enbart kör med kolkraft och inte har några kommunala transportmedel så måste man väl göra något för att känna sig bättre till mods antar jag. Även om det innebär att bleka svenskor vill lägga sig ner och dö redan efter 5 km.

Ciao for now…

Vilda livsfarliga djur och betongstränder

Jag har börjat bli lite lat med att skriva blogg, märker ni det? Ligger numera en vecka efter. Men här kommer iaf en lång uppdatering om allt från vilda djur till god mat (nästa inlägg). Håll till godo...

Okej, förra veckan gjorde vi ett långt besök i Pilanesberg för min första riktiga game drive. Med oss hade vi Lorenzos kusin, Anthony, som är ett naturfreak och håller på att utbilda sig till vakt i parken. Ett mycket strategiskt beslut ska det visa sig. Turen började lugnt. Vi stirrade på två flodhästar gömda i en sjö (mest näsborrarna syntes) över medhavd frukost och fortsatte sedan runt i parken för att titta på både zebror, impalor och vildsvinsliknande mycket söta små kultingar. Vi höll även ögonen öppna efter ”Steroid” den omtalade aggressiva elefanten som totalspårat på området och som enligt ryktet haft ihjäl en del turister. Anthony förklarade att det funnits ont om elefanter i området på 80-talet när man gjorde om området till naturreservat varpå man importerade elefanter från Krugerparken. Problemet var bara att man inte kunde frakta de fullvuxna elefanterna utan endast småttingarna, dvs. ungdjuren. Så Pilanesberg blev snart ett föräldrafritt party för elefanterna som helt missade det uppfostrande elementet av sin uppväxt och därmed utvecklade en hel del aggressivitet. Nu är antalet elefanter i reservatet för stort och de förstör stora delar av parken varför man har påbörjat avskjutning, vilket leder till stor stress för elefanterna. Nåväl, tillbaka till historien. Anthony får syn på en elefant en bit bort. Jag är framme med min kamera, men elefanten är fortfarande bara en prick långt borta. Däremot så låter den. Inte trumpetar utan mer morrar. Anthony tycker att det är märkligt men vi får syn på en impala som står lite för nära och det är tydligen den som elefanten stör sig på. Inget konstigt med det. Elefanten börjar röra på sig och Anthony vill att vi kör fram och genskjuter den på vägen en bit bort för att kunna se den bättre. Sagt och gjort, Lorenzo trampar på gasen och vi försöker hinna ifatt elefanten som är snabb som tusan. Vi svänger runt ett krön och där står den plötsligt. Blixtstilla och stirrar på oss. Anthony är till en början lugn och säger några lugnande ord till Lorenzo. ”It’s ok, take it easy, but reverse a bit”. Plötsligt gör elefanten ett utfall och börjar springa snabbt emot oss. Anthony som inte är lika lugn längre ber Lorenzo att backa, backa, backa. Problemet är bara att vi har en bil bakom oss som inte backar lika fort som vi. Det är då Anthony’s fru freakar ur. Tanken på att hon är van vid afrikanska djur och game drives och nu sitter i baksätet och skriker att hon inte vill dö börjar göra mig lite nervös. Men fortfarande är jag påtagligt lugn. Lyckligt ovetandes exakt hur farliga elefanter faktiskt är. Men Anthony vet och skriker till Lorenzo att stå på gasen. Elefanten gör en paus och stannar. Lorenzo försöker vända bilen på den supersmala vägen, ett av hjulen fastnar i diket och det är knäpptyst i bilen. Allt som hörs är hans andhämtning vilket äntligen får mig att förstå allvaret i situationen. Men Lorenzo lyckas få bilen åt rätt håll igen och kör till sist gasen i botten. Vi möter 7-8 bilar på rad som har börjat backa i alldeles för hög fart. Jag såg det inte själv, men Lorenzo sa att ansiktsuttrycken på människorna i de bilarna vi mötte var ett minne för livet. Ingen av chaufförerna förstår till en början varför de backar. När de sekunder senare ser elefanten svänga runt krönet på vägen längre fram går det upp för dem varför. Adrenalinet pumpar i kroppen i säkert en timme efteråt. Wow, vilken upplevelse. Vi har fått se en av de aggressiva elefanterna i parken på nära håll. Lite för nära håll. Men det var inte Steroid… Han är större. Kanske hans kusin.

Efter det såg vi två lejoninnor som latade sig under ett träd 500 meter bort. Till och med i kikaren såg de små ut. Inga noshärningar och inga andra direkt märkvärdiga djur syntes efter det. Allt liksom bleknande i skuggan av kusinen. På vägen tillbaka hade flodhästarna iaf tagit sig upp ur vattnet vilket var häftigt att se.

Hectic stuff

Efteråt gjorde vi ett stopp i det berömda Sun City. Sydafrikas kanske mest berömda sommarresort med lyxhotell, golfbanor och vattenland. Det var stekhett och ”Valley of the waves” gjorde sitt namn rättvisa med en gigantisk fejkstrand med importerad sand och en enorm vågmaskin. Stället var mycket välbesökt och man fick stanna på en plats om man ville känna på vågorna – det var så mycket folk att inte ens gick att simma. Jag såg minst tre mammor i femtonårsåldern. Vad är det med vattenland och tonårsföräldrar? Eller för den delen par i trettioårsåldern som måsta använda försvunna fejkbarn som ursäkt för att åka till Leksands sommarland på somrarna :). Men det var väldigt skönt att ligga lite på stranden, något man definitivt saknar i Joburg när det är 35 grader varmt och man inte har en pool…    

Ficksburg Cherry Festival eller festivalen som Gud glömde..

Ytterligare en helg hemifrån. Denna gång begav sig löparklubben, om än andra delar av den, till byn Ficksburg i Free State, nära gränsen till det lilla landet Lesotho. Vi bodde på en liten farm långt ut i bushen och på natten syntes bara miljarder stjärnor. Mycket vackert. Vi kom tyvärr dit ganska sent på fredagskvällen efter att ha kolhydratladdat på Wimpy's, Sydafrikas svar på McDonalds, med limemilkshake och grön Creme Soda, och var minst sagt slitna när vi klev upp på lördagsmorgonen. Loppet startade med en högtalarbön på alla Sydafrikas 11 officiella språk. Bönen gick i princip ut på att det var med Herrens hjälp man skulle klara av loppet (jag förstod den engelska delen) och jag trodde att det var på skoj alldeles för länge. Alla män hade tjocka mustascher och vår vän Deon som sparat till Movember smälte in bra i folksamlingen. Jag känner att det börjar bli lite tjatigt att skriva om mina lopp så jag besparar er detaljerna. Vi kan säga att vi sprang långt och att det vansinnigt varmt.  

Sent omsider anlände vi till traktens årliga höjdpunkt, körsbärsfestivalen i Ficksburg. Om det nu fanns några körsbär på den där festivalen så var de väldigt svåra att hitta. Fokus låg istället på karaoke på Afrikaans, mängder med sprit och åkattraktioner som var äldre än en själv och såg livsfarliga ut. Men stämningen var hög och klubbens medlemmar på glatt humör och efter en frukost bestående av två munkar och öl hittade vi till sist ett stånd där de sålde körsbär. Väldigt goda sådana också. 



Lauren och Deon

 Resterande delen av helgen blev lugn, med relax på farmen, braai och rödvin på kvällen samt sovmorgon på söndagen. Nåväl, så länge man kan sova när man vant sig att gå upp vid halv fem på morgnarna. Innan hemfärd hann vi också med Eggs Benedict i grannbyn Clarens. 

 

SOWETO

Helgen började lite segt. Sprang ett halvt lopp (benen är fortfarande inte riktigt med mig), besökte botaniska trädgården i Joburg, hade ytterligare en GPS incident som jag hade kunnat vara utan. Ja, umgicks en del med mig själv helt enkelt. 

På söndagen hade vi en sedan länge inplanerad tur till Soweto (SOuth WEstern TOwnship). Halva mitt resesällskap bestående av Lorenzo, hans fru och hennes syster hade sovit två timmar natten innan och var lagom sugna på att spendera sex timmar i en buss men Lorenzo hittade snabbt en marknad där man sålde besk enliters öl och med tre av dessa lyckades iallafall han hålla modet uppe för min överentusiastiska skull. Alla tre är födda och uppvuxna i Johannesburg men ingen av dem har varit där förut. Det var på tiden helt klart.  

Det har hänt mycket i området sedan apartheidtiden och många riktiga hus har byggts sedan dess. Begreppet kåkstad är därför kanske inte helt passande även om det finns delar som fortfarande inte har vatten, avlopp eller elektricitet. Och visst finns det många områden som idag är mycket värre. Man räknar med att ca 3 miljoner människor bor i Soweto men myndigheterna vet inte säkert.



SOWETO





Frisör på marknaden

Alternativ sjukvård - i mitten yes, monkey hands, högst naturligt 

Inne i ett spel

Turen gick mellan vanligare turistattraktioner som Mandelas hus, platsen där Hector Pieterson sköts till döds i kravellerna 1976 och Soccer City till alternativmedicin på torget och hem till vanliga människor som ville visa upp sina hem. Det som berörde mest var ett barn- och ungdomscenter i Kliptown, ett av Sowetos fattigaste områden. Centret är öppet varje dag efter skolans slut och frivilliga lärare kommer och håller lektioner mellan 4 och 6 på kvällen från måndagar till torsdagar varje vecka. I söndags var det bara lek på schemat och centret var fullt av barn när vi kom. Vår fantastiska guide och även en av grundarna till centret, Bengali, berättade att centret framförallt var till för att barn som växte upp i området skulle få perspektiv på livet och inte påverkas alltför mycket av den miljö de växte upp i eftersom de allra flesta slutar i kriminalitet. Jag blev alldeles kär i den här lilla tjejen på fotografiet nedan som bär sin docka som ett litet barn på ryggen i ett lakan. För en löjlig summa kan man varje år ge de här barnen mat tre gånger per dag, skoluniform och förhoppningsvis en drägligare uppväxt. Jag tror jag har hittat mitt projekt.     





Avlopp finns inte utan kommunen har ställt ut tillfälliga toaletter som töms en gång  veckan





Illegal el

Vuxenlek

Hm







first and fucking last

Jag trodde att jag hade upplevt fysisk utmattning, men helgens prövning tog ordet utmattning till en helt annan nivå. 42.2 km är långt kan jag meddela. Speciellt i 38 graders värme. Med 200 meter kvar lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det. Två dagar efteråt undrade jag på allvar om jag verkligen var kapabel att köra mig själv till jobbet. Fyra dagar senare kämpar jag fortfarande med att gå nerför trappor, men längtar redan till morgondagens pass. Kanske var det inte så farligt ändå.... 

Helgen började redan på fredagsmorgonen med en tidig avfärd från Joburg. Flera stopp gjordes på vägen för bland annat mathandling, upplockning av klubbens enda stjärna Patric och sightseeing. Vägen dit var verkligen magisk. Landskapet förändras radikalt från i princip åkrar och åter åkrar (och minst 5 ståtliga kolkraftverk som spydde ut svart rök) till grönt bergslandskap med djupa dalar.     



Vattenfall



Medresenärer, och nej det är inte svårt att lista ut vem stjärnan är

Gammal gravplats efter Boerkriget

Kaapsehoop visade sig vara en fantastiskt liten gullig by. Dessvärre lyckades jag inte fånga så många av de söta husen med hänsyn till min invaliditet resterande delen av helgen. Men landskapet var otroligt med häftiga stenformationer och vildhästar som boerna lämnat efter sig i kriget som sprang omkring runt om byn. 

Efter gemensam middag, ett ordentligt åskväder och sömn kom så tävlingsdagen. Regnet öste ner och ingen tog på sig solskydd (vilket även resulterade i många roliga solbrännor - min favorit: Ipod Mini på höger överarm). 06.00 gick starten, 06.05 sprack det upp och ca 07.00 med tre timmar kvar att springa var det runt 30 grader (38 grader när jag kom i mål efter 4 långa timmar och 10 minuter). Ambulansen åkte i skytteltrafik. Min rumskompis var en av de som hade turen att tuppa av i målområdet och behövde således inte ligga på avsvimmad på vägen som några andra gjorde. Hon kom tillbaka från sjukhuset samma kväll med diagnosen värmeslag. Jag gjorde mina sista 7 km på 1 timme och 10 minuter på grund av kraftig kramp i båda vaderna. Antagligen orsakad av saltbrist. Jag kunde inte ens gå - springa var uteslutet. Därav löftet att aldrig göra det igen.    

Kvällen avslutades med gemensam braai och fest även om jag vek ner mig redan klockan nio. På söndagen anordnades champagnebrunch på toppen av berget i Kaapsehoop där de som missat lördagskvällen fick ta igen det man missat :)   

långweekend till Kaapsehoop, Mupalanga (eller vad det heter)

Ok, tillbaka till roligare saker. Som till exempel att jag ska åka på långweekend i helgen, till Kaapsehoop utanför Nelspruit i Mupalanga. Jag har försökt uttala namnet på den här orten sååå många gånger och det är aldrig nån som fattar vart jag ska. Det är inte helt lätt att uttala alla de här namnen på Afrikaans. Det är alltid några extra vokaler som man har missat. Anyways. Springklubben ska åka och springa maraton och jag vill såklart följa med på utflykt när möjlighet ges. 600 kronor för två dagars övernattning och halvpension. Inte dåligt. Dessutom ska det faktiskt bli lite skönt att komma ifrån stan. Alla säger att det är sjukt vackert där och att vägen dit är magisk. Tur att någon annan kör så att jag kan sitta i baksätet med min kamera. Jag är inte ledsen för att lämna min trötta Getz hemma. Hon är dessutom mer än rödbrun än vit efter det senaste regnvädret. Men nu ska jag alltså springa mitt första maraton. Enligt väderprognosen ska det bli 35 grader varmt. Yey.    

Lyckodraget att möta upp med släktingars vänner för två veckor sedan resulterade, förutom i en mycket angenäm helg, även i en ny svensk bekantskap nämligen Linn. 

Linn flyttade ner till Sydafrika två dagar före mig till sin Sydafrikanske pojkvän Paul. Paul och Linn ska imorgon överge mig för en vidare flytt ner mot Kapstaden. Shame. Hon hann iaf ta del av projektet Välkommen ut ut förorten genom att ta med mig på en alternativ sightseeingtur med schyssta ställen igår kväll. All tacksamhet till dig för det Linn. 

  

På hemvägen var jag dock väldigt nära på att köra oss rakt ner i fördärvet genom att inte ha fullt fokus på min GPS. Helt plötsligt befann vi oss i ett mörkt skumt område obehagligt nära downtown. GPS damen ville dessutom att vi skulle göra en helt omöjlig vänstersväng rakt ner i helvetet. Men med lite kallt huvud, varningsblinkers på bilen och en helt möjlig högersväng så var vi uppe på motorvägen och på väg till de trygga förortena i norr igen. Ibland är det skönt att vara två.  

välfärdssamhället Sydafrika

Det blir alltmer vardag både att köra bil och att vara ute på kvällstid. Däremot blir jag fortfarande lika illa berörd av fattigdomen. Det svider i hjärtat att se dessa slitna och omoderna kläder på dessa fattiga människor. Många av de vuxna männen ser ut som pojkar i kroppen. Jag antar att det har att göra med näringsintaget, men kanske är de byggda så. Oavsett vad så påminner det mig om vilken typ av liv de lever. Medelinkomsten för en svart person i Sydafrika 1 500 kr i månaden. Mitt gymkort kostar en tredjedel av detta i månaden. Servitriser och parkeringsvakter lever inte på lön utan på de ynka rand de kan få i dricks. Arbetskraften är med andra ord helt gratis. Klyftan finns inte bara mellan vita och svarta utan mellan de som har och de som inte har. I mitt område (som betraktas som mycket bra) bor exempelvis nästan lika många svarta som vita. Samtidigt har jag aldrig sett en vit person gå längs vägen, sälja något vid trafiklysena eller åka något annat än bil till jobbet. Fortfarande finns en stor skillnad på det sättet.   

Mot bakgrund av detta är det inte utan att man blir provocerad när man hör sina arbetskamrater klaga på all den skatt de betalar och som de inte får någonting för. För alla intresserade skattejurister ligger marginalskatten på 40 %. Att det är de som ser till att landet i över huvudtaget går runt. Att människor som inte har jobb är lata och tjänar mer pengar på att tigga än att göra rätt för sig.

Samtidigt så börjar jag förstå deras misstro gentemot samhället. Man betalar för allmän sjukvård som är så usel att man ändå måste skaffa sig en privat sjukvårdsförsäkring för att kunna gå till ett sjukhus där man inte riskerar att få HIV av ett blodprov. Att statskassan är ett svart hål utan botten. Att antalet fattiga svarta människor inte har minskat sedan ANC kom till makten för 16 år sedan. 

Hur mycket man än försöker att öka på sin dricks till parkeringsvakten (som dessutom stoppar andra bilar när man backar - till min stora glädje) så går det inte att hjälpa alla. Och man förstår också att det inte är de som tigger vid vägen som det är mest synd om. Just nu letar jag således biståndsprojekt. Men det säger jag bara till er.     
 

spring och sol

Har haft en skön förmiddag i solen. Började dagen med en tidig bilfärd till Pretoria för ytterligare ett lopp om 21 km, den här gången i förfärlig hetta. När vi började röra oss hemåt runt kl 8 var det 26 grader.. Något uttorkad blev jag men var hyfsat nöjd ändå. Ingen topptid men den dög. På hemvägen stannade vi för snabb frukost och poolbad på Joburgs Country Club.   



Nu är det final i rugbyligan samt braai (nummer tre) hemma hos chefen som gäller. Sharks vs Western Province, dvs Durban mot Kapstaden. Gör allt utom att bestämma vad i hela friden jag ska ta på mig på den här tillställningen. Nu har jag dessutom fem minuter på mig. Underbart. 

Bye for now.   

T.I.A. man

Äntligen bredband i lägenheten. Nu finns det inte längre några ursäkter för att inte hålla sin blogg uppdaterad, laga mat i brist på recept och försöka låsa upp sin iphone. Attans. Men så skönt att börja kunna leva igen. Och faktum är att det faktiskt känns som att livet har kommit tillbaka till en lite. Är inte längre rädd på samma sätt jag var i början. Inte heller säker på att jag kommer att bli rånad vilken sekund som helst. Vågar till och med titta försäljarna vid vägskälen i ögonen – även om jag fortfarande aldrig i livet skulle våga öppna fönstret.

Själv är jag trött men glad efter en mycket rolig helg med många sköna människor. Jag började faktiskt seriöst bli orolig för att de inte fanns därute, men jorå, det gjorde de såklart. Däremot skämdes man ju lite när folk började fråga en hur man kände de här människorna och man började förklara att jo min ehh second cousin met these this couple on a Greek island last summer and thought they were kind of cool… Eh, so I called them. Jag kan iofs ha sagt kusin, eller jo, jag sa kusin. För att det skulle låta något mindre desperat. Men shit vad det lönade sig att vara påflugen just den här helgen. Det visade sig att de här människorna kände andra sköna människor och som bjöd med mig på mitt livs andra braai på lördagen. Och sen var jag sysselsatt resten av helgen. Ett lyckodrag. Det blev t.o.m. en liten utgång även om jag var sjukt trött efter att ha gått upp 04.30 och sprungit 30 km på morgonen samt druckit vin i solen sedan klockan lunch. Löpningen kommer att bli svår att kombinera med alla former av socialt umgänge här. I framtiden kommer det gälla att prioritera.   

Jag lärde mig även ett nytt väldigt matnyttigt uttryck i fredags. T.I.A. - funkar på allt som inte funkar som det borde. Tre – fyra veckor för att installera bredband, en bil som inte kan hantera AC och uppförsbackar samtidigt… T.I.A. man. This Is Africa. Acceptera och gå vidare.

Idag har varit ganska lugnt. Träning på morgonen, lite sol i trädgården på eftermiddagen följt av ett besök på Apartheidmuseet i Soweto. Inte det mest upplyftande museet kanske. Hundratals lagar för att särskilja raserna från varandra. Passlagar, förbud att gifta sig över rasgränser, olika bostadsområden för de olika raser, bantu education - en särskild läroplan för svarta ”utbildning måste ges i enlighet med vad människor kan förvänta sig av livet” säger den ansvarige ministern. Och denna lag upphävs 1991 – det är bara 19 år sedan. Men så häftigt att se tv-bilderna från parlamentet när de Klerk meddelar att man ska släppa Nelson Mandela och ta bort förbudet mot ANC. Och en liten tår i ögonen när man ser den leende vinkande Mandela och det första talet i frihet med 50 000 människor på plats i Kapstaden. Det här landet har verkligen en otrolig historia.

På hemvägen kände jag mig faktiskt som världens största. Med skylinen av den skitiga staden Joburg på ena sidan motorvägen och det böljande lila- grönskande afrikanska landskapet på andra sidan. Och ett litet euforirus för att jag kände mig så modig som var här själv.    

waka waka

Nu börjar det likna Afrika! Lejon, tigrar, flodhästar och leoparder. Allt på en dag och nej, jag har inte varit på Joburg Zoo. Var helt uppspelt hela dagen igår, som ett litet barn. Och jag som egentligen är rädd for djur. 20 skumpiga minuter utanför Joburg ligger det en park. Man kan tro att den är hemlig för det är tydligen inte sa många som känner till den. De tar hand om djur som har vanskötts eller farit illa på andra sätt. Sen har de även en liten minipark där man kan åka på safari med lejon. En av cheferna på jobbet säger att safari är for jenkare som inte vet bättre och att arrangörerna tar dubbelt sa mycket betalt om man använder det ordet. Game drive heter det tydligen. Så hädanefter, game drive.  

Det coolaste med det här stället var att de hade bade leopard- och lejonungar som man fick KLAPPA för en rimlig summa. Allt går att köpa for pengar. Det var en leopardunge som var bara några veckor gammal som var det absolut sötaste jag har sett (förlåt Zacke). Den fick man inte klappa förrän om tre veckor när den har växt till sig lite sa jag har redan bokat in nästa visit. Leoparden var fem månader och lejonungarna var hela sex månader och lite läskiga faktiskt. Tydligen var de precis på gränsen att man fick komma in till dem, när de fyller sju månader tar man bort dem för då borjar de bli farliga. Skötaren sa att om de tog tag i en med tassarna sa fick man inte få panik och dra bort handen eftersom de då skulle rivas ordentligt. Jag får ju panik bara folk säger att man inte får få panik så jag var rätt försiktig i början, men sen vågade jag till slut. 

När vi var klara med ungarna åkte vi ut i parken. De hade precis börjat mata lejonen när vi kom (genom att släpa ut ett helt djur mitt i parken – lite overkligt) och hannen var just klar när vi kom dit. Den kom den rakt emot oss och gick precis runt vår bil. Jag var inte mer än en meter ifrån den. Hur coolt som helst. Nu är det Kruger parken nästa.

Annars var gårdagen lite av kontrasternas dag. Började morgonen med 21 km genom de rika förorterna i Pretoria. Det är konstigt hur mycket renare och finare allt känns där även om städerna i stort sett är lika stora och har växt ihop för länge sedan. En mycket backig bana som det tog mitt springsällskap 2 timmar och 8 minuter att ta sig igenom. Min sämsta halvmara någonsin. Men det var rätt skönt att värma upp lite lätt eftersom jag varken är van vid den höga höjden eller med att börja ett lopp kl 6 utan frukost. Dessutom var det snorkallt på morgonen – bara några grader - så jag tog aldrig ens av mig jackan.

Efteråt tog vi en utlovad sightseeingtur genom delar av down town. Det märks att de aldrig är där, vi hittade knappt ut när vi var färdiga. Och jag fick inte heller se det riktiga down town, Hillbrow, där alla citat ‘nigerianer och prostituerade hänger runt’. Att nigerian är ett skällsord hade jag nog inte förstått tidigare.

Alla är faktiskt mycket försiktiga. Jag tänkte nog att man blir avtrubbad när man har bott här i hela sitt liv, men det känns nästan tvärtom. Idag sprang jag ytterligare ett lopp med min chef och när vi skulle ga ur bilen och jag började plocka med min väska sa bad han mig gå in i bilen och göra det istället för att stå på parkeringen. Jag känner mig som kusinen från landet. Det är en mycket ovan känsla som inte är så rolig alltid.

uppladdning..

...inför morgondagens 21 km halvmara. Kl 06.00 går startskottet i Pretoria, kl 04.30 är det avfärd från Joburg. Lite magstarkt tycker till och med jag men vad gör man inte i brist på andra helgaktiviteter... Det har även utlovats en liten biltur downtown så jag laddar mentalt med District 9 och chips. Gillar att det är nigerianerna som säljer vapen till alla aliens. 

Jag måste faktiskt på allvar börja röra mig utanför den här förorten. Satt i bilkö idag och noterade att på varje skrothög till taxibuss gick det ca 15 - 20 stora nya dyra bilar. I de dyra bilarna sitter alltid en, oftast vit, medelålders man på väg hem från jobbet. I taxibussen trängs 15 - 20 svarta. Man kan inte ha bott i Afrika och bara sett det här. Det går bara inte. I morgon är första dagen i mitt nya afrikanska liv. Välkommen ut ur förorten...

Nu får det nog bli läggdags. Godnatt på er!

Mitt livs första braai

Jag har fått en vän. En vänlig själ på jobbet som har förbarmat sig över stackars ensamma mig och tagit med mig för att träffa sin fru och sina vänner. Det var i sista stund. Höll på att gå sönder där ett tag när jag kände mig som världens ensammaste. Skrev de mest desperata små sms hem till Dejv när jag fick äta lunch själv på kontoret. De manliga veganindierna har nämligen en tendens att aldrig fråga mig om jag vill följa med ner och äta. En av dem är iofs ganska rolig, tror jag, vet inte säkert. Han heter Vinor och sitter bakom mig i kontorslandskapet och jobbar med programmering, pratar i telefon och ifrågasätter allt. Det enda han verkar bli glad över på kontoret är AC:n. Vilken han blev tvungen att stänga av nu när jag kom eftersom jag blev snorig bara av att sitta där en förmiddag. 

Folk går upp så sjukligt tidigt här. Solen går upp vid halv sex men de flesta verkar vara på benen runt fem och utövar diverse aktiviteter innan jobbet, som går till gymmet, spelar tennis eller springer. Problemet i Joburg är nämligen att man aldrig kan åka varken till eller från jobbet när man själv helst skulle vilja. Mellan klockan 7 och 9 är trafiken så galen att det inte är någon idé att ge sig ut. Samma sak gäller mellan halv 5 och halv 7 på eftermiddagen. Detta resulterar i att 70 procent av kontoret kommer in innan 7 på morgonen och går innan 4 medan resterande del kommer in efter 9 och åker hem efter halv 7. Som i skift kan man säga. Dessutom har många av dem tre – fyra mil till jobbet. Växthuseffekten lever och frodas i världens farligaste stad.      

Min enda vän har under dessa knappa dagar tagit mig med på klättring två gånger, visat ett kasino, trollat fram en mobiltelefon, visat en fågelpark, gjort research kring bredband, kollat upp den bästa affären om man vill köpa en reflexväst, sjungit karaoke samt bjudit in mig till mitt livs första braai. Han har gjort sitt kan man säga. Braai är afrikaans för att grilla mängder med kött av alla de slag och dricka öl. Som i Brasilien ungefär. Problemet är bara att man inte får dricka för många öl om man ska lyckas köra hem efteråt. Ganska trist. Singstar med främmande människor efter bara två öl känns sådär faktiskt. Men hans fru och vänner är verkligen toppen. Väldigt roliga, vänliga, hjälpsamma, välutbildade och generösa. Och rasister. Inget som jag iofs blir speciellt förvånad över, har ju hört många historier om fenomenet. Men det här är ju vanliga och trevliga människor. Kommer att bli svårt att vänja sig vid.      

Det har visat sig att jag kommit ner hit i rätt tid. För något år sedan hade regeringen monopol pa bredband vilket betydde att det kunde ta flera månader att få ett telefonjack till lägenheten. Nu har marknaden släppts fri och regeringen tar nu endast tre veckor på sig att leverera ett bredband. Det kallas progress. Så om tre veckor har jag bredband, då får ni vara beredda på skype! 

Fattar inte hur man får över bilder från min iphone sa idag blir ni utan...

tillfälligt internet, tillfälligt liv..

En vecka sen idag jag lämnade Sverige. Känns som en evighet. Johannesburg är stort på gränsen till oöverblickbart, skitigt och fattigt - mycket exotiskt och spännande men läskigt. Har lite svårt att tackla känslan av otrygghet. Ständigt på helspänn. Om man inte ens känner sig trygg på dan, hur känner man då på kvällen när allt är mörkt. Överallt längs med motorvägen går och springer folk och vid trafiklysena står det klasar med folk och hänger vilket är ganska obehagligt. Sanningen är att jag aldrig kommit hem senare än 8 på kvällen och då ganska skärrad. Det kan iofs bero på jag även upptäckte att jag körde utan lysen till halvvägs hem :) - driving skills, not so much. Jag tror och hoppas iaf att det går över. Har bara med mig fem säsonger av the wire så efter dessa 65 timmar av kvalitativt tidsfördriv blir jag så illa tvungen att låsa upp gallergrinden.

Bor, som jag tidigare misstänkt i ett gated community, 24 timmars vakt vid grinden, videoövervakning och galler för samtliga fönster utom sovrumsfönstret. Logiskt, nej. Ett ointagligt fort kan tyckas. Ända säger tjejen jag hyr av att det finns områden som är bra mycket värre. Vet inte om det är bra eller dåligt... Securityavdelningen på jobbet verkar ha ca 1300 anställda med diverse uppgifter som t.e.x. att vakta parkeringen, även fast det finns grind med vakt, så det är inget skämt att säkerhetsindustrin här är stor och lönsam. Deloitte i Joburg är sanslöst stort - ett helt litet industriomrade fast en park - med djur. Idag var det väldigt exotiskt när en en meter stor sköldpadda ville ta sig in i lunchrestaurangen och det fick tillkallas vakt. Skatt består av tre byggnader och bara min avdelning TMC består av 30 - 40 pers. Teknologisidan består i en majoritet av indier. Föga förvånande. Antalet jurister med skattebakgrund är begränsat - tror jag är ensam - men jobbet känns roligt och utmanande om än ganska luddigt. Är sjukt imponerad av deras sätt att jobba och det känns som om jag kommer att lära mig massor.    

Vänstertrafiken håller på att kål på mig. Varje dag börjar och slutar med panikångest. Jag var ute och övningskörde hela helgen men det visade sig vara bra mycket svårare att köra när andra ocksa var ute. Surprise. Som om trafiken inte hade varit nog så drar man ju igång vindrutetorkarna varje gång man ska svänga vilket inte direkt mildrar ångesten (blinkers är lokerade till höger om ratten). Dessutom har de gett mig nåt skräp till bil som inte går i mer än 55 km/h om man har pa AC:n. Polisen ska gå att muta om man kör för fort men det är inget som jag ska behova bry mig om så länge jag inte vill komma till jobbet genomblöt. Om det är bilkö, vilket det verkar vara jämt, kör man bredvid vägen. No worries.

Har hittat en löparklubb i omgivningarna och tävlingar verkar det finnas gott om på helgerna. Springa ensam är uteslutet. Träningstid tisdagar och torsdagar 05.00 till 06.30. Tempo från 3.30 till 6. Tror att det blir bakre ledet för mig imorgon.

Än sa länge återstår många praktiska saker att lösa. Jag har som sagt tillfälligt internet på fel dator, fortfarande inget telefonnummer och inga vänner. Om ni vill snacka sa får ni gärna dela med er av era skypenamn! 

Bifogar lite bilder från hemmet. Hyresvärdinnan har en del ruskiga prydnadssaker (girafferna inte värst - by far) som kommer att ryka sa snart hon försvinner ur landet.  

So long.