Midsommar i Afrika

Jajamän, tror ni inte att det var den kallaste dagen på hela året..? Absolut, vad annars! 13 grader på dagen och ner mot bara någon enstaka grad på natten. Men är det någonting man bara måste göra på midsommar så är det ju att klaga på vädret så allt var i sin ordning.

Varje gång jag har fest tänker jag att aldrig mer. Så mycket jobb och fixa... Men sen så blir det ju kul när det väl händer. Men helt seriöst, svenskt tema i Afrika, kommer inte att hända igen. Inte nog med att det tog flera veckor att lokalisera strömming/sill på kosherhyllan på PicknPay i Gallo Manor, sen skulle den läggas in också. Senapsill och vanlig. Premiär för det. Och inte vet jag om det blev speciellt bra heller. Men åt gick den iaf, till min stora förvåning. Tillsammans med Jansson Frestelse, hemmagjorda köttbullar, lite för stora prinskorvar, färskpotatis (mitt i vintern), importerad västerbottenost, hårt bröd och jordgubbstårta. Puh.

Festen inleddes iaf med majning och resning av midsommarstång. David hade på morgonen snickrat ihop den fagra stången. I brist på björk länsades uteplatsen på bångstyrig klängväxt och med hjälp av Davves skumma klips till moppen kunde stången bli grön även om det kanske inte var den mest sprudlande stången jag har sett. Snygg va!?

Lunch intogs, snapsvisor sjöngs och partyt fortsatte, med hänsyn till vädret, inomhus som sig bör. Svenskarna som är vana vid diverse snapspartyn tog det lite lugnt i början medan våra glada syadfrikanska vänner bokstavligen gick lös. Kvällen fortsatte med jungfru skär och små grodorna runt midsommarstången och hela havet stormar i största allmänhet. Min kamera försvann i virrvarret och dessvärre har jag inga bilder från senare delen av kvällen. Eller kanske dessbättre, vad vet jag. Sjukt lyckat var det iaf.

Själv försöker jag motivera mig själv till att träna till det skogsmaraton jag har signat upp mig på för nästa helg. Usch. Jag är så undertränad så det finns inte. Det är svårt att motivera sig till att gå upp 4.30 på morgnarna nu för att springa. Kallt och mörkt är det. Men, men, jag får jogga runt. Anledningen till att jag anmälde mig från början var att alla säger att det är ett fantastiskt vackert lopp. Och så sammanfaller loppet med Ostronfestivalen nere i Knysna längs med Garden Route. Något som tydligen inte får missas om man är här nere för ett år. Jag får ta med mig kameran så får de andra hämta mig när det börjar bli mörkt helt enkelt.

Stackars David som också skulle ha sprungit i Knysna har precis varit hos ortopeden och fått reda på att ett ledband i foten är av och att nyckelbenet mot axeln är ruggat i kanten. Troligtvis efter år av hockeytacklingar, tennisspelande å gymmande och inte nödvändigtvis av olyckan, men ändå. Surt värre. Sex veckor i viloläge är det ingen av oss som ser fram emot. Men han är fast besluten om att det ska fortare än så, så vi gör vad vi kan och håller tummarna för att det går vägen...

Till helgen ser jag fram emot lugna aktiviteter med mountainbiking på lördagen ute i Northern Farms, ett cykelparadis hyfsat nära stan. Sist vi var där hade de vakter på fyrhjulingar som körde omkring för att vakta området. Anledningen, fick vi veta, var att de har förekommit en hel del hijackings av cyklar därinne på det inhängnade området. Lätta att ta (till skillnad från bilar) och värda en hel del pengar. Antagligen är förekommandet av kapningar kopplat till den i närheten belägna och mindre paradisliknande kåkstaden Diepsloot. Och visst känns det sjukt att man skulle kunna bli rånad på sin cykel när man är ute och åker, men det är helt enkelt en risk som man får leva med. Tacka vet jag löpning, inte ens den mest desperata personen skulle vilja ta mina New Balance. 

Ciao for now...           

San Fransisco och tillbaka

Vad är det för någon liten kines som sitter och hackar sig in på min blogg och kastar om min text? Har du inget bättre för dig? Ska se vad jag kan göra för att rätta till det så att ni inte missar min fantastiska utläggning om taxibussarna... Hehehe.

Helgen var trevligt hektisk. Vi lämnade Johannesburg lite senare än gryning eftersom Davve stannat uppe hela natten för att kolla på när Vancouver dessvärre förlorade i NHL-finalen och anlände till det kyliga men soliga Clarens till lunch på torsdagen. Efter en stärkande sopplunch gav vi oss iväg för att leta reda på den gård där vi hade bokat ridningen. Jag var lite skraj eftersom jag inte har varit i ett stall sen jag var fyra och inte minns att jag tyckte om det så mycket ens då. Hästar är läbbiga och i Afrika har de ju en tendens av att låta en prova på allt möjligt utan några som helst skills så jag var rätt övertygad om att jag skulle åka av så fort den började ta i lite. Men det var faktiskt hur roligt som helst! Jag fick lite hybris och ville bara rida fortare och fortare och min häst var helt med på noterna. Han blev också irriterad på den rädda söliga tjejen längst bak... Men jag var rätt öm i baken efter den minst sagt skumpiga färden. Det var inte direkt så att man fick några instruktioner om hur man skulle göra, eller så att jag på något sätt var en naturbegåvning för det här med ridning.

Middag intogs på hotellet i den gulliga lilla byn men när vi kom tillbaka efter maten så var rummet helt gasfyllt efter att lågan slocknat och gasen fortsatt läckt ut. De här gasolvärmarna är verkligen livsfarliga. Tänk om vi hade kommit in med en cigarett eller legat och sovit. Numera är det alltid stänga av gasen hemma när man drar nåstans. Oavsett hur kallt det är :(
Anyways, nästa dag drog vi in i Golden Gate nationalpark och jag lyckades lura med Davve på en lite hike i bergen. Väldigt vackert! Det var nästan lite rymdenkänsla på vissa ställen. Röd och torr jord så långt ögat når. Tror det är så det ser ut på Saturnus! Efter pizzalunch och souvenirtittande började vi sakta röra oss tillbaka mot Joburg.

Lördagen spenderades ute på barnhemmet ”Milly’s Village of Joy” tillsammans med andra frivilliga. Scrap-booking med barnen stod på schemat. Alla fick göra ett eget album med sina egna bilder av sig själva och vi hjälpte till att vara kreativa och försökte i största möjliga utsträckning få dem att få ner saker på papperena istället för i ansiktet. Lite sorgligt var det när en del av barnen inte hade några bilder alls från när de var små. Själv har jag hela sju prydliga album i källaren. Tack mamma! Men jag älskar ju pyssel så jag tyckte att det var sjukt kul, även om det var svårt att hålla koncentrationen uppe hela dagen. Plus att man fick hålla i tungan lite så att man inte sa exakt vad man tyckte om alla färgval... Men det var roligt att se hur mycket barnen uppskattar att det kommer folk och hälsar på. Och även om man tycker synd om dem för att de inte lever med sina föräldrar av diverse orsaker så känns det ändå som att de här barnen är väldigt lyckligt lottade om man jämför med andra jämnåriga. Barnhemmet låg en bra bit utanför stan, de hade ordentliga hus, de äldsta barnen t.o.m. eget rum, flera anställda och stora områden för aktiviteter, cyklar etc. Genom stipendier och andra donationer går flera inte heller i statliga skolor utan i privatskolor. Det är också det som är problemet här. Börjar man rota i välgörenhet och organisationer som man kan skänka pengar till här upptäcker man hur mycket mer man kan/bör göra och det känns på en gång nästan otillräckligt. Oavsett kändes det iaf bra för egen del att offra en ledig dag att hänga med barnen. Kanske har man motiverat någon till något genom sitt snygga djungel- eller bakelsetema. Eller inte...

Söndagen ägnades åt terränglöpning i de nya hemgjorda skorna (har exprimenterat lite själv med sax – blev mycket bra) och shopping inför nästkommande helgs midsommarfirande. Och inte att förglömma, en tre timmars lång vistelse på akuten. Japp, vem hade kunnat ana att det skulle sluta så här..?

Närå, det är ganska lugnt tror jag. En vänsterfot som stod åt fel håll och eventuellt en axeloperation som väntar - men han lever :) Särken är tydligen ’standard procedure’.

Moppar...

Japp, då har man varit med ute på crossbanan på studiebesök då. Inte helt medtvingad heller – lite nyfiken blir man ju på att se vad han håller på med hela dagarna. Visserligen var ljudvolymen öronbedövande och samtliga MX-färger och mönster alltför skrikiga - dålig smak och dirtbiking verkar sitta ihop, liksom för många kids per familj - men annars var det en ganska trevlig dag ute. David hade packat matsäck med dricka,  bananer och lite godis för rastlösa åskådare. Jag gick runt med kameran och försökte fånga den minst skrikiga åkaren i hoppen. Men inte för många kort bara, sa David innan, och jag kände mig väldigt mycket som en fotbollsmorsa när jag halkade omkring i leran med mina nya terrängskor och försökte smygfota. Jag var dock inte ens i närheten att få in nåt bra kort ”i luften” som jag hade blivit tillsagd. Han var helt enkelt alldeles för snabb. Men visst lyckades jag få in några representabla bilder på moppen och min värmländska moppekille. Running sucks, yeah :)     

Missa inte techno-dojjorna

Wroom

Och nu måndag igen. Usch, helgerna går alldeles för snabbt. Men den här vecka är i varje fall bara tre dagar med ”Youth Day” (ledig dag) på torsdag och obetald semester på fredag. Vi tänkte göra en liten roadtrip till Golden Gate National Park och rida häst (!). Sydafrika är faktiskt väldigt bra på det här med lediga dagar. De firar allt från konstitutionen till Mandela och såklart den officiella braai-dagen i september. Det är klart att man ska vara ledig och grilla en dag om året. Underbart! Det lustiga är att om du frågar en sydafrikan vad det är de firar just den dagen så har du väldigt bra odds på att den du frågar inte har en aning. Som Youth Day till exempel. Jag trodde att det var en ”Barnens dag” – typ fritids åker buss till Grönan och provar den senaste attraktionen, men tydligen så firar man upproren i Soweto 1976 då skolbarnen gjorde uppror för att de var tvungna att lära sig matte på afrikaans enligt dåtidens bantu education. Något bättre anledning att fira kanske... Upproren fick tyvärr ett sorgligt slut med flera skjutna barn men det blev också en start för upproren mot apartheid även om det skulle dröja många år innan förändringen kom. Den här berömda bilden är tagen vid upproren. Den skjutna Hector Pietersen med sin syster.

Oavsett vad det är man firar är man i alla fall väldigt tacksam för alla lediga dagar. Speciellt när semesterdagarna är slut för länge sen. Återkommer med rapport från hästrygg i Golden Gate. Hjälp!     

Gasolvärme, ja tack...

Det har minst sagt varit krispiga morgnar i Johannesburg de senaste veckorna, med nätter runt 2 – 3 grader. Det är inte konstigt om man fryser! Och det även fast jag bara går ett par meter från hemmet till bilen och från bilen till jobbet varje morgon (här ligger man riktigt illa till om man förlitar sig på vardagsmotion)...

Om det nu enbart hade varit kallt ute hade vintern här inte varit värre än vilken vårdag som helst i Sverige. På dagarna är det fortfarande upp mot en 19 – 20 grader och ständigt klarblå himmel och solsken. Ganska lagom med andra ord. Till en början tycker man att det är skönt när det är trettio grader jämnt, men efter ett tag tycker man faktiskt att det är lite störigt. Som det här med att man trots allt har ett jobb att sköta varje dag och inte får vara utomhus. Eller att man måste göra alla aktiviteter så där sjukligt tidigt på morgnarna. Nu kan man börja cykla och springa, åka cross (?!) eller vad det är man vill göra i normal tid vilket inte sabbar hela kvällen innan.

Men nu är det dessvärre inte så att det enbart är kallt ute. Husen har obefintligt med isolering och det finns inte ett endaste element i vår lägenhet eller på jobbet. Jag skulle dö för ett par fingervantar för det kalla tangentbordet. Det är säkert inte mer än några och tio grader inomhus. Bbbbrrrrr. Hemma kör vi med värmefläkt i sovrummet och duntäcke som standard i soffan. Jag vill inte ens börja spekulera i vilka elräkningar vår hyresvärdinna börjar få. Eller vad vintern innebär om man bor i ett skjul av korrugerad plåt och presenning.  

Det är också först nu som man börjar längta lite hem till Sverige. Ljust, varmt och alla som är ute jämnt och på hundra gånger bättre humör än för bara två månader sen. Bad på Långholmen och korvgrillning på Skinnarviksberget. Men högsäsongen på jobbet saknar jag inte - sabbatsår är speciellt grymt i slutet av maj och i början av juni!

I söndags var vi på det berömda Westcliff Hotell och drack High Tea efter morgonens aktiviteter (D på crossbanan och jag på terränglopp i skogen). Som jag har förstått det är High Tea en variant av Afternoon Tea men fråga mig inte vad skillnaden är. Jag tror jag fick en sockerchock efter bara en kvart. Utsikten från hotellet var iaf riktigt fin och det känns som att det var snarare den man kom för än någonting annat. Tyvärr gjorde vintern att det var lite mer grått än vanligt, men man blir ändå överraskad över hur grönt och lummigt det är. Och detta trots att Johannesburg inte får en droppe regn på hela vintern. Jag minns att jag i våras stod på ett ställe inte så långt därifrån och tittade ut över det lila-grönskande landskapet med alla Jacaranda-träd och förundrades över hur fint det var. Inte alls som den storstad man upplever när man är mitt i den. 



Dresscode en söndag - inte poppis

 

Jag kommer också ihåg hur läskigt exotisk jag tyckte trafiken var när jag kom. Nu håller inte ens världens mest laglydiga medborgare sig till trafikreglerna längre... Skulle man göra det skulle man inte komma långt i den här stan. Idag är det en av de saker som jag tycker är charmigast här - så länge jag inte själv har bråttom det vill säga. Taxibussarna som tränger sig före i bilköerna och bränner förbi dig bredvid vägen så att dammet sprutar. Eller det faktum att du alltid kan köra om fler bilar i den långsamma vänsterfilen på motorvägen än i den snabba högra (tänk vänstertrafik – tvärtom). Oavsett vad man äger för skrothög (och dessa finns det gott om eftersom det inte finns någonting motsvarande körduglig och Bilprovning), så tycker man inte att man är långsam nog att köra i den långsamma vänsterfilen utan satsar på mittenfilen. Detta bidrar till världens trögaste mittenfil och riktigt farlig högerfil eftersom alla ska väja för det moln av svart rök som sprutar ur skrothögarna. Och alltså alltid väjar åt höger för att inte hamna i den skamfyllda vänstern. Ja, ni förstår. Det tar några månader att lära sig köra. Men nu är jag på allvar orolig för att gå tillbaka till högertrafik. Det får nog bli övningskörning igen när jag kommer hem.

 

Annars är ju taxibussarna något av en egen historia. Till och med Wikipedia verkar hålla med om att man helst låter sig transporteras på något annat sätt om man kan; ”Over 60% of South African commuters use shared minibus taxis (16 seater commuter buses). These vehicles are mostly unsafe and not roadworthy, and often dangerously overloaded.” Under apartheid så var marknaden för taxibussar hårt reglerad och det var mer eller mindre olagligt för svarta att utöva taxiverksamhet. När man släppte på reglerna under senare delen av åttiotalet blev det en stor efterfrågan på taxitjänster och marknaden växte explosionsartat och okontrollerat. Olika taxichaufförer gick ihop och bildade allianser och begränsade konkurrensen genom att komma överens om pris mellan varandra. Myndigheterna var korrupta och gjorde ingenting åt saken. Till sist gick det så långt att det blev ett gangsterkrig mellan olika allianser av chaufförer och det var inte ovanligt att chaufförerna hade med sig vapen på bussarna för att skydda sig själva samt helt enkelt skjuta rivaliserande taxichaufförer och deras passagerare. Inför VM gjorde dock regeringen ett försök att städa upp i branschen genom att byta ut många av de skruttigaste bilarna. Faktum är att många av de nya bussarna faktiskt inte heller kör riktigt lika illa som många av de äldre. Antagligen finns det mer att förlora på att mosa en helt ny taxibuss mot en gammal multikrockad.

Bifogar ett litet klipp om vad som hände när regeringen försökte införa stora nya bussar för folk. Inte för att det är roligt på något sätt utan mer för att visa vilken stor industri det rör sig om.  

http://www.youtube.com/watch?v=UteOaT7Guxw

Nog om bussar. Just nu håller vi på och fundera på om vi ska åka bort över nästa Public Holiday eller stanna hemma. Behöver jag tillägga att David vill åka cross... Det är så mycket man fortfarande vill göra och se men det mesta ligger en väldigt dyr flygresa eller en väldigt lång bilresa bort. Hm, vi får se. Jag är lite sugen på Gaborone i Botswana som bara ligger 4 timmars bilresa härifrån. Men jag har för närvarande inget pass och någonting säger mig att det inte är som att åka till Finland. På gott och ont :)