Midsommar i Afrika

Jajamän, tror ni inte att det var den kallaste dagen på hela året..? Absolut, vad annars! 13 grader på dagen och ner mot bara någon enstaka grad på natten. Men är det någonting man bara måste göra på midsommar så är det ju att klaga på vädret så allt var i sin ordning.

Varje gång jag har fest tänker jag att aldrig mer. Så mycket jobb och fixa... Men sen så blir det ju kul när det väl händer. Men helt seriöst, svenskt tema i Afrika, kommer inte att hända igen. Inte nog med att det tog flera veckor att lokalisera strömming/sill på kosherhyllan på PicknPay i Gallo Manor, sen skulle den läggas in också. Senapsill och vanlig. Premiär för det. Och inte vet jag om det blev speciellt bra heller. Men åt gick den iaf, till min stora förvåning. Tillsammans med Jansson Frestelse, hemmagjorda köttbullar, lite för stora prinskorvar, färskpotatis (mitt i vintern), importerad västerbottenost, hårt bröd och jordgubbstårta. Puh.

Festen inleddes iaf med majning och resning av midsommarstång. David hade på morgonen snickrat ihop den fagra stången. I brist på björk länsades uteplatsen på bångstyrig klängväxt och med hjälp av Davves skumma klips till moppen kunde stången bli grön även om det kanske inte var den mest sprudlande stången jag har sett. Snygg va!?

Lunch intogs, snapsvisor sjöngs och partyt fortsatte, med hänsyn till vädret, inomhus som sig bör. Svenskarna som är vana vid diverse snapspartyn tog det lite lugnt i början medan våra glada syadfrikanska vänner bokstavligen gick lös. Kvällen fortsatte med jungfru skär och små grodorna runt midsommarstången och hela havet stormar i största allmänhet. Min kamera försvann i virrvarret och dessvärre har jag inga bilder från senare delen av kvällen. Eller kanske dessbättre, vad vet jag. Sjukt lyckat var det iaf.

Själv försöker jag motivera mig själv till att träna till det skogsmaraton jag har signat upp mig på för nästa helg. Usch. Jag är så undertränad så det finns inte. Det är svårt att motivera sig till att gå upp 4.30 på morgnarna nu för att springa. Kallt och mörkt är det. Men, men, jag får jogga runt. Anledningen till att jag anmälde mig från början var att alla säger att det är ett fantastiskt vackert lopp. Och så sammanfaller loppet med Ostronfestivalen nere i Knysna längs med Garden Route. Något som tydligen inte får missas om man är här nere för ett år. Jag får ta med mig kameran så får de andra hämta mig när det börjar bli mörkt helt enkelt.

Stackars David som också skulle ha sprungit i Knysna har precis varit hos ortopeden och fått reda på att ett ledband i foten är av och att nyckelbenet mot axeln är ruggat i kanten. Troligtvis efter år av hockeytacklingar, tennisspelande å gymmande och inte nödvändigtvis av olyckan, men ändå. Surt värre. Sex veckor i viloläge är det ingen av oss som ser fram emot. Men han är fast besluten om att det ska fortare än så, så vi gör vad vi kan och håller tummarna för att det går vägen...

Till helgen ser jag fram emot lugna aktiviteter med mountainbiking på lördagen ute i Northern Farms, ett cykelparadis hyfsat nära stan. Sist vi var där hade de vakter på fyrhjulingar som körde omkring för att vakta området. Anledningen, fick vi veta, var att de har förekommit en hel del hijackings av cyklar därinne på det inhängnade området. Lätta att ta (till skillnad från bilar) och värda en hel del pengar. Antagligen är förekommandet av kapningar kopplat till den i närheten belägna och mindre paradisliknande kåkstaden Diepsloot. Och visst känns det sjukt att man skulle kunna bli rånad på sin cykel när man är ute och åker, men det är helt enkelt en risk som man får leva med. Tacka vet jag löpning, inte ens den mest desperata personen skulle vilja ta mina New Balance. 

Ciao for now...