Djur i bur och klantigheter

Det här är faktiskt inte roligt längre. Mina skavsår under fötterna håller bokstavligen på att äta upp mig inifrån. Jag ska springa det här loppet om mindre än en vecka och mina fötter ser återigen ut som att en kannibal tagit ett par tuggor under fötterna. Lördagens (i övrigt fantastiska) terränglopp som gick över långa sandbanker, fick mig att inse att nu är det vila som gäller om det här i över huvud taget ska funka. Problemet är att det här afrikanska medlet jag har hittat, Mercurochrome, gör det möjligt att springa igen efter bara några dagar, vilket lurar mig till att tro att det är lugnt, och sen är det igång från början igen. Och har så gjort i två månader nu. Medlet gör även huden under foten hårdnar som en liten extra häl vilket är mycket smickrande. Det kan vara för att en flaska kostar motsvarande 7 kronor, används mest i utvecklingsländer och vad jag förstår efter lite efterforskning innehåller kvicksilver (!?). Om inte annat låter det väldigt hälsosamt :) Nåväl, nog om mina fötter. Av förklarliga skäl blir ni utan bild...

Annars var det verkligen ett fantastiskt lopp med spektakulär utsikt och med skön stämning som vanligt. Jag kom sexa av tjejerna vilket var kul men jag känner också att jag nog skulle kunna ha gjort lite bättre ifrån mig om jag inte hade glömt min klocka och hade kunnat hålla lite koll på hur långt det var kvar. Jag hade nog kunnat gjort några kilometer till i samma fart och blev helt paff när jag förstod att jag var inne på upploppet.  

Efteråt drog David och jag för att spana in den andra lejonparken i Joburg. De hade giraffer som man fick mata vilket var ganska häftigt, även om den där svartblåa tungan var lite i det läbbigaste laget. Men avseende lejonungarna var jag väldigt besviken. Parken inte var ens i närheten av lika bra som den andra. Här var kön till de små liven flera hundra meter lång och de släppte in minst 10 personer samtidigt vilket gjorde att det bara var kaos därinne. Jag ville såklart ändå ställa mig i kön men blev för en gångs skull övertalad att låta bli. Trots besvikelsen åkte vi ändå ut till parken med lejonen. De hade precis fått mat och var relativt dåsiga men ändå - det är sjukt häftigt. När David envisas med att veva ner rutan för bättre bilder blir man lika kittlig i magen som första gången man såg dem. Stora och mäktiga. Och det gäller att inte glömma bort hur farliga de faktiskt är. För någon månad sen blev en av skötarna attackerad här i närheten och dog på fläcken. För att inte tala om den där turisten i Zimbabwe som stod och dushade på sin game farm när en flock omringade honom , attackerade och inte släppte förrän vakterna sköt mot dem. Men då var det såklart redan för sent.   

Något lam klapp

Gggrrrr..

I övrigt har jag för första gången blivit utsatt för någon typ av brottslighet här i en av världens farligaste städer. Och så var det för att jag var en stor klant och för en gångs skull var distraherad och inte uppmärksam. Såklart, de är ju proffs. Först skämdes jag jättemycket över hur jag kunde vara så korkad och tänkte att det här ska jag inte berätta för någon, men vad fasen, man kan inte vara sitt allra bästa jämnt... Såhär gick det iaf till. Jag skulle ner till Builder’s Warehouse för att returna vår stora tomma gastub mot en ny. Gastuben skulle räcka hela vintern men var slut redan efter tre veckor... Hm. Jag konkar iaf ut tuben ur bakluckan, samtidigt som jag lyssnar på musik imin iphone och sätter fart mot ingången. Väl därinne går allt som planerat. Kommer ut igen och går mot min bil när det kommer fram en vakt till mig. Har du din väska? frågar han. Ja, den är i bilen säger jag. Den här menar du? frågar han och har min handväska i handen. Jag kan inte förstå hur han kan ha min väska i handen och börjar ställa tusen frågor. Tydligen måste jag ha glömt att låsa bilen där jag stod med min gigantiska tank. En man har då sett detta och tagit sig fram till bakluckan, öppnat denna, tagit ut min handväska som låg där, stängt bakluckan och sprungit. Vakten skrek och försökte springa efter men tjuven kom undan. Han hann dock slänga min väska på marken innan dess. Som tur var hade jag både telefon och plånbok på mig, i väskan låg bara lypsyl och tuggummi. En sån jäkla tur. Det konstiga är att min bil låser sig automatiskt efter 10 sekunder om nyckeln inte sitter i. Tjuven måste alltså ha hunnit fram till bilen precis efter det att jag lämnade den.

Men så länge det bara är saker och pengar så är det faktiskt lugnt med mig. Jag är beredd på det. Fattigdom driver människor till dumma saker. Och i ett land där några procent har allt och den stora massan inget förstår jag att frustrationen tar över. Däremot kan jag inte finna mig i det här våldet i samband med brottsligheten. Jag kan inte förstå hur det kan vara så brutalt här jämfört med grannländerna. Historien gör väl sitt kan jag tänka mig men problemet kvarstår och lösningen känns inte nära.       

Ok, önska mig lycka till inför lördag – återkommer med redogörelse från resan och ostronfestivalen.