Very najs i Najsna

Åh, vilken fantastisk långhelg det har varit. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få stanna kvar i fina Knysna några dagar till. 25 grader och sol, långa stränder och gröna skogar – alldeles alldeles underbart.  

Helgen började dock i lätt panik från Davids sida. Många sena kvällar i veckan bidrog till en tiominuterspackning på fredagsmorgonen. Upphämtning och avresa skulle ske från advokatfirmans kontor klockan 15.00 sharp. Klockan fem över sitter jag i bilen nedanför och börjar ana oråd. David sitter fortfarande och skriver på sin rapport. Men tro det eller ej, bara några minuter senare släntrar han faktiskt ner och in i bilen.

En snabb flygresa ner till George, en timmes bilfärd till Knysna, en kolhydratsrik pasta på Cornuti’s och sen landade vi äntligen i Knotzie där vi skulle bo. Huset som vi lånat av Hans kompis låg mellan en lagun och havet men mitt ute i skogen och promenaden upp till huset var beckmörk. Dessvärre slutade inte vårt beckmörka äventyr där. Elen gick inte igång och det blev till att tända ljus som vi placerade på de viktigaste ställena i huset. Och sen samma procedur när det var dags att gå upp några timmar senare, 04.45. Man lyckades glömma bort minst hälften av sina maratonrutiner i mörkret vilket resulterade i några brinnande skavsår på överkroppen men fötterna preparades noggrant och jag lyckades i och med det hålla dem helt utan skavsår. Yay! Loppet i sig var nog det finaste jag någonsin har sprungit. Men tufft. Man kördes in i skogen av diverse taxibussar, sprang sedan genom skogen på sandväg med otrolig utsikt över berg, dalar och hav. Med 11 km kvar slöt vi upp med halvmaranlöparna och världens brantaste nedförsbacke. Sen var det kört för min del. De sista 10 km av ett maraton är väl sällan njutbara men de sista 6 - 7 km sprangs/gicks med kramp i vaderna så avslutningen var sådär. Men ändå en skaplig tid med hänsyn till min undertränade fysik, 4.07. Totalt sett var jag nöjd, men den här krampen är ett stort och till synes olösligt problem.      

Efter stretching (nja), shawarma (kebab på SA vis) och pannkakor gjorde vi en ölprovning på Mitchell’s Brewery. All öl smakade sådär om jag ska vara helt ärlig. Efter ett maraton så vill man bara en sak efter att ha ätit, och det är att duscha. Redan att prova öl i sina springkläder är att testa gränser det vill jag lova. När vi kommer hem igen till huset i skogen får vi visserligen igång elektriciteten men det visar sig att det inte finns ngt varmvatten. Gasen i den jättelika tuben under huset är tom. Jag var gråtfärdig efter min väldigt snabba och iskalla dusch eftersom jag fortfarande kände mig kliig och saltig, men en suberb middag med OSTRON, champagne och skaldjur nere i hamnen gjorde att allt helt plötsligt kändes väldigt mycket bättre. Fast fräsch var man inte... Efter middagen gick vi vidare till Festen med stort F. Inga windsurfers dock. De var saknade :) Men mycket dans och roligt sällskap gjorde att jag redan dagen efter kände mig relativt återhämtad i benen.

Lagunen i Knotzie

Beachen i Knotzie

Vädret som redan under lördagen varit fantastiskt blev om möjligt ännu bättre på söndagen. Varmt å soligt och inte alls vinter som det borde. Veckan innan hade det tydligen varit tio grader och regn så får en gångs skull hade fröken Areschoug lite tur med vädret. På söndagens schema stod dock mest slappande på schemat. Tracy och Graham hade bokat sen lunch på en vingård i Plettenberg där vi satt och slöade i stort sett hela dagen. Gott närproducerat vin och supergod plockmat med en suverän utsikt över bergskedjan Tsitsikamma. Vi beställde alldeles för mycket mat men lyckades ändå slicka faten. Efteråt tog vi en efterlängtad dusch hemma hos Tracys föräldrar i Plett. Kan ha varit den skönaste duschen någonsin.  

Dagen efter var det återigen upp tidigt men den här gången till efterlängtat valsafari. Vi var rysligt nära att missa hela upplevelsen på grund av lätt IT-efterblivna organisatörer (”the e-mail lady wasn’t here last week”) och alldeles för lång frukost, men så klockan tio över nio rullade vår privata båt ut från stranden i Plettenberg Bay. Ibland är det bra att fucka up, då får man tydligen särbehandling i egenskap av egen båt :) Ute på havet var det lugnt och stilla, inte ens i närheten av hajdyksupplevelsen för två månader sedan. Redan efter 15 min kunde vi spotta den första valen, en Southern Right. Namnet kommer tydligen av att dessa valar var de ”rätta” att jaga när detta var lagligt. De är långsamma, flyter upp till ytan när de skjutits och är rika på speck och annat man kunde ta vara på. Sjukt häftigt var det absolut. Den var helt enorm. Och när den dyker kommer verkligen stjärten upp till ytan sådär National Geographic-likt. Den kvinnliga guiden i fören berättade att valen precis kalvat och hade en unge som drack 600 liter mjölk om dagen. Jag undrade varför man inte kunde se ungen och hon sa att den simmar under mamman. Den manliga guiden som körde båten (i bakre delen) berättade att samma val var en hane. Skönt att man som guider inte kan bestämma sig för EN story. Könet på mitt livs första val är således oklart, men vem bryr sig egentligen. VAL som VAL. Efter det åkte vi runt ute i bukten och fick syn på ytterligare valar. Humpback Whales. Dessa kom vi till och med riktigt nära och Paul kunde ta en del fantastiska bilder. Våra var såklart också fina (!) men inte i närheten av dessa. Paul’s bilder var så bra att jag beslöt mig för att sno alla hans. För att undvika framtida stämning för upphovsrättsintrång - fotograf till samtliga bilder är Paul Halley. Efter en mycket lång dag på vattnet avslutade vi dagen med tidig pizzamiddag på Enrique’s och landade på stranden ”hemma” i Knotzie för bad och öl på stranden.

     




 Till frukost morgonen efter hade Hans fixat nybakta croissants och kaffe. Vi satt som bäst på terassen och njöt av solen, utsikten och frullen när någonting grått dunsar ner från taket och snabbt som attan springer fram till en kartong med bullar, sliter åt sig två och kastar sig ut i grönskan igen. Två sekunder senare satt en stor apa på taket och njöt av sin fångst. Och bara någon minut senare hade han fått sällskap av sin stora familj på hela sju apor som hela tiden försökte göra attacker ner mot smulorna på balkonggolvet. Jag blev verkligen hur skraj som helst. Jag som hade tjatat på David sen vi kom att vi skulle köpa frukt och lägga fram så att vi fick se en av dem tyckte nu att de var ganska obehagliga. De slickade i princip hela balkongen med sina små rosa tungor och till slut blev det för mycket för oss och vi gav upp å gick in och kollade på dem innifrån istället. Betydligt bättre.

ok, lite söt

Efter apäventyret hann vi med ytterligare några utsiktsplatser samt långlunch innan vi blev tvungna att röra oss hemåt igen. Som sagt, jag hade kunnat stanna en vecka till. Lätt. Med varmvatten dårå. Och med risk för att låta sådär sydafrikanskt kristen, tack alla vänner som medverkade till helgen! En riktig upplevelse. Jag kommer tillbaka nästa år – var så säker.   

Andrea, Tracy, Helmut, Dave, moi, Graham, Paul, fotograf Hans