San Fransisco och tillbaka

Vad är det för någon liten kines som sitter och hackar sig in på min blogg och kastar om min text? Har du inget bättre för dig? Ska se vad jag kan göra för att rätta till det så att ni inte missar min fantastiska utläggning om taxibussarna... Hehehe.

Helgen var trevligt hektisk. Vi lämnade Johannesburg lite senare än gryning eftersom Davve stannat uppe hela natten för att kolla på när Vancouver dessvärre förlorade i NHL-finalen och anlände till det kyliga men soliga Clarens till lunch på torsdagen. Efter en stärkande sopplunch gav vi oss iväg för att leta reda på den gård där vi hade bokat ridningen. Jag var lite skraj eftersom jag inte har varit i ett stall sen jag var fyra och inte minns att jag tyckte om det så mycket ens då. Hästar är läbbiga och i Afrika har de ju en tendens av att låta en prova på allt möjligt utan några som helst skills så jag var rätt övertygad om att jag skulle åka av så fort den började ta i lite. Men det var faktiskt hur roligt som helst! Jag fick lite hybris och ville bara rida fortare och fortare och min häst var helt med på noterna. Han blev också irriterad på den rädda söliga tjejen längst bak... Men jag var rätt öm i baken efter den minst sagt skumpiga färden. Det var inte direkt så att man fick några instruktioner om hur man skulle göra, eller så att jag på något sätt var en naturbegåvning för det här med ridning.

Middag intogs på hotellet i den gulliga lilla byn men när vi kom tillbaka efter maten så var rummet helt gasfyllt efter att lågan slocknat och gasen fortsatt läckt ut. De här gasolvärmarna är verkligen livsfarliga. Tänk om vi hade kommit in med en cigarett eller legat och sovit. Numera är det alltid stänga av gasen hemma när man drar nåstans. Oavsett hur kallt det är :(
Anyways, nästa dag drog vi in i Golden Gate nationalpark och jag lyckades lura med Davve på en lite hike i bergen. Väldigt vackert! Det var nästan lite rymdenkänsla på vissa ställen. Röd och torr jord så långt ögat når. Tror det är så det ser ut på Saturnus! Efter pizzalunch och souvenirtittande började vi sakta röra oss tillbaka mot Joburg.

Lördagen spenderades ute på barnhemmet ”Milly’s Village of Joy” tillsammans med andra frivilliga. Scrap-booking med barnen stod på schemat. Alla fick göra ett eget album med sina egna bilder av sig själva och vi hjälpte till att vara kreativa och försökte i största möjliga utsträckning få dem att få ner saker på papperena istället för i ansiktet. Lite sorgligt var det när en del av barnen inte hade några bilder alls från när de var små. Själv har jag hela sju prydliga album i källaren. Tack mamma! Men jag älskar ju pyssel så jag tyckte att det var sjukt kul, även om det var svårt att hålla koncentrationen uppe hela dagen. Plus att man fick hålla i tungan lite så att man inte sa exakt vad man tyckte om alla färgval... Men det var roligt att se hur mycket barnen uppskattar att det kommer folk och hälsar på. Och även om man tycker synd om dem för att de inte lever med sina föräldrar av diverse orsaker så känns det ändå som att de här barnen är väldigt lyckligt lottade om man jämför med andra jämnåriga. Barnhemmet låg en bra bit utanför stan, de hade ordentliga hus, de äldsta barnen t.o.m. eget rum, flera anställda och stora områden för aktiviteter, cyklar etc. Genom stipendier och andra donationer går flera inte heller i statliga skolor utan i privatskolor. Det är också det som är problemet här. Börjar man rota i välgörenhet och organisationer som man kan skänka pengar till här upptäcker man hur mycket mer man kan/bör göra och det känns på en gång nästan otillräckligt. Oavsett kändes det iaf bra för egen del att offra en ledig dag att hänga med barnen. Kanske har man motiverat någon till något genom sitt snygga djungel- eller bakelsetema. Eller inte...

Söndagen ägnades åt terränglöpning i de nya hemgjorda skorna (har exprimenterat lite själv med sax – blev mycket bra) och shopping inför nästkommande helgs midsommarfirande. Och inte att förglömma, en tre timmars lång vistelse på akuten. Japp, vem hade kunnat ana att det skulle sluta så här..?

Närå, det är ganska lugnt tror jag. En vänsterfot som stod åt fel håll och eventuellt en axeloperation som väntar - men han lever :) Särken är tydligen ’standard procedure’.