Vic Falls, wiiiii.......

Det här är utan tvekan det galnaste jag har gjort i hela mitt liv tänker jag när jag sitter på en liten stenavsats precis på kanten av världens största vattenfall - Victoriafallen i Zambia. Mor och far – ni kan sluta läsa nu – ni kommer inte att gilla det här. Jag skakar som ett asplöv och försöker för mig själv skylla på det kalla vattnet men vet att det helt och hållet beror på att mitt hjärta tickar som på en fågelunge och att adrenalinnivåerna är på all time high. Vattnet strömmar mot benen och det känns hela tiden som om strömmarna vill ta en med sig över kanten. Det är så läskigt. 108 meter längre ner träffar vattenmassorna berget och bidrar till den vägg av vattenånga som bildats ovanför fallet. Plötsligt är det någon som skriker till – kolla på guiden. Vår guide har ställt sig upp på kanten och tar nu bilder med våra kameror utför stupet. Jeeez, jag kan inte kolla. Det är bara för mycket.

Victoria Falls - gränsen Zambia och Zimbabwe

Hela situationen är bisarr och de omständigheter som leder upp till denna höjdpunkt bidrar med mycket kittlande i magen. Det hela börjar med att jag ser en power point presentation någon har gjort om fallet. Folk badar och plaskar omkring på kanten av fallet. Det är bara under ett begränsat antal månader varje år som man kan göra detta. Det ser helt surrealistiskt ut och min första tanke är att aldrig i h-vete jag kommer att göra det där. Men desto mer jag kan tänker på det desto mer vet jag att tanken har satt sig i huvudet på mig och jag kan bara inte få bort den – jag måste dit. Jag bokar en resa. Själv. Det ska mycket till för mig att åka på semester ensam men suget är för stort. Jag måste ha sett Victoriafallen innan jag åker hem.

Jag landar i 37 gradig hetta i Livingstone i Zambia. Redan från flygplanet kan man se det moln av rök som rör sig ovanför fallet. Fallet ”Mosi-oa-Tunya” gör skäl för sitt namn, ”The Smoke That Thunders” som fallet heter i Zambia. Flygplatsen är byggd i plywood, i stil med Ryan Airs Skavsta i slutet av nittiotalet innan lågprisflygsboomen. Boardingkorten skrivs för hand och köerna för visum in till Zambia ringlar i något obegripligt system. Men trots att allt tar en evinnerlig tid verkar allt till slut lösa sig och jag kan transporteras till mitt hotell.

Med på båttrippen ut till Livingstone Island som ligger en bra bit ut i Zambezifloden är en amerikansk familj från Texas boende i Zambia. De har fyra barn med sig och jag tänker att det här kanske inte är så farligt ändå. De två yngsta döttrarna är inte mer än 4 – 5 år. De ska inte med ner i poolen men de ska med på simturen ut dit. Strömmarna är kraftigare än vad de ser ut och vi tvingas simma uppströms för att inte riskera att svepas med. Småtjejerna sitter på guidernas axlar. En av guiderna simmar med en hand ovanför vattenytan med våra kameror i en plastpåse. Redan nu är spänningen hög för det är ganska läskigt att simma mot en ström på det sättet när man vet vad som befinner sig bara några tiotals meter bort. Men simturen ut går i vart fall bra och tjejerna är lite skärrade men inte mer än någon annan. När vi kommer ut till poolen får vi nya instruktioner. Man kan försöka klättra ner i poolen men guiderna avråder, det är besvärligt. Det absolut bästa är att hoppa. Dessutom vill de att man ska le mot sin kamera. Jag har inte en tanke på att bli bra på bild – det är bara överlevnad som gäller. Men hoppar ner i poolen gör jag och sen befinner jag mig alltså på stenkanten, overkligt nära stupet och med andan i halsen. Hade det inte varit för vattnet som pressar en mot berget hade det nog inte varit värre än att sitta nära kanten till vilket stup som helst. Men det är det där med kraften i vattnet som gör en så nervös. Ett ögonblick har man läget under kontroll men så fort man börjar tänka på var man befinner sig är paniken nära.

På vägen tillbaka till Livingstone Island och coctails är det galet bra stämning. Alla är i extas – det var verkligen den absolut sjukaste upplevelsen. Bara i Afrika kan man få göra något liknande – så det gäller att ta chansen. Jag, de kristna fyrbarnsföräldrarna och deras barnflicka från Texas sveper tre Pimm’s var innan det är dags att sätta sig i båten tillbaka.

Japp - hoppet!



Wiiiiii...

 

Det här är en utanför fallet bild tagen av guiden...


Resten av långhelgen spenderas på lite mer betryggande avstånd från fallet. Mitt hotell ligger precis vid nationalparken där fallen börjar och jag tar flera turer dit morgon, middag och kväll. Dessutom bokar jag in mig på ziplining i ravinen något som jämfört med badandet förefaller som väldigt lamt. Coolt att hänga fritt i supermanställning så högt upp i luften men betydligt mindre nervkittlande än jag trott. På vägen dit träffade jag många locals och de försökte såklart sälja på en allt möjligt skräp. Jag ville ha ett halsband med den berämda flodguden, något som på marknaden här i Johannesburg skulle gå på runt 30 spänn men som den tandlösa mannen i skjulet ville ha minst 42 amerikanska dollar för. Han hävdade nämligen att det var gjort av en speciell ädelsten vilket förvisso var BS men jag tyckte ändå synd om honom och gav honom ungefär något motsvarande tre gånger värdet av halsbandet.

Morgonpromenad och möte med skum kines

Mitt på dagen var det så hett att det enda stället man kunde vara bekväm var i hotellpoolen. När klockan började närma sig eftermiddag tog jag en solnedgångssafari på floden. På turen såg vi en massa flodhästar och elefanter som gick fria på de små öarna i floden. Flodhästarna gjorde verkligen skäl för sitt aggressiva rykte. En av dem försökte till och med attackera båten när vi kom för nära. Man vill så gärna se hela djuret och blir lite besviken när de gömmer sig i vattnet. Framförallt för att alla kort blir sådär bra. En näsborre här och ett öra där.... Guiden berättade att de har jättekänslig hy och att de skyddar sig från solen genom att vara under vattenytan. Efter ett tag stannade vi till på en ö på den Zimbabwiska sidan för GT, snacks och en helt fantastisk solnedgång. Som en stor blodröd apelsin som går ner i vattnet utgjorde den verkligen nidbilden av det ”riktiga” Afrika. I övrigt kändes Zambia verkligen som den äkta varan och inte den ”light” version av Afrika som jag bor i. Torrt som sjutton och väldigt fattigt. Även om de som livnär sig på turismen vid Victoriafallen säkert tjänar hyfsade pengar kändes det ändå annorlunda från det jag är van vid. Om man vill uppleva Afrika kan jag dock verkligen rekommendera ett besök i Vic Falls – och om man letar efter adrenalin vet ni var man kan hitta det.  

River safari

Okej solnedgångar är inte lätta att fota