Sakna, sakna inte, sakna....

Saker att sakna

• Den allmänna välviljan. Kassörskan i matvaruaffären som småsnackar om ditt och datt och nyfiket frågar var man kommer ifrån. De stora leendena och de många skratten, åt allt och inget. Den enorma gästfriheten och den öppna dialogen. Det trevliga i att fastna i Pretoria-trafiken med en kollega man knappt känner och kunna prata öppet om sina vardagsdilemman och framtidsplaner om karriär vs fritid och andra högst privata saker. Något stadie det i Sverige kan ta månader att komma till i en vänskap. Och så givetvis alla kompisar vi har fått här. Er kommer jag att sakna ungefär hur mycket som helst. 
• Durban Curry. Ja, på en andra plats kommer mat. Jag ÄLSKAR den SA typiska Bunny Chow. Den starka men lena indiska curryn från Durban som äts i ett stort vitt bröd med händerna.   

• Naturen och aktiviteterna. Kanske är det för att man har haft ett år på sig att vara turist, men spektakulärt är det. Och hur schysst är det inte att varje helg få se något nytt? För ingenstans ser det likadant ut, och varje terränglopp eller mountain bike-utflykt går till ett nytt ställe, med nya vattenfall, coola bergsformationer och urgamla stentrappor. Och så lejonungarna dårå – som man aldrig kan tröttna på. 
• Vädret. Ja, för visst är vädret ruttet hemma i jämförelse med det här... Årstider i all bemärkelse men nu är det vinter och det är 22 grader och sol. Sämre kan det bli.   
• Tolerens och det faktum att allt går att skämta om. Ok, lite måste jag bita mig i tungan när den svarta parkeringsvakten ropar efter mig, "hey, mama". Jag är ta mig tusan ingen mamma och hur gammal ser jag ut egentligen? Men så kommer man på sig själv. De säger så där till alla i en viss ålder. Och helt osannolikt att jag skulle vara en mamma är det väl inte. Men visst gillar jag "hey sister" bättre... I ett land med så otroligt många olika kulturer blir olikheter och kulturskillnader mer självklara. Fördomar blir mer ok att skämta om på ett sätt som jag tycker är väldigt befriande. Du Vinor, frågar jag den buttra indiern bakom mig, hur kommer det sig att du kallar dig indier, när du aldrig ens har satt din fot i Indien..? Och inte dina föräldrar, eller mor- och farföräldrar heller. Det är ju helt sjukt. Och han bara ler. Mm, hon har en poäng, "Sweden", som jag kallas på jobbet. Man kommer till och med undan med en fråga om huruvida hans fru hade träffat honom innan de förlovade sig och spelar på fördomar om arrangerade äktenskap och Vinors oförtjänt, men helt självförvållade rykte om att vara en sur och tråkig ensamvarg. Och då garvar han faktiskt högt. Och ger tillbaka såklart. Men svider gör det inte direkt. De har lite för dålig koll på Sverige och svenskarna. I Sverige kan man ibland känna att det är så jäkla allvarligt allting. Man är livrädd för att trampa någon på tårna. Jag kom speciellt att tänka på det igår kväll. Vi satt på en avskedsdrink på David's jobb och Cathy, Davids kompis, var sjukt nöjd för att det bara var tre vid hennes bord som åt av den stora tallriken med kött-, kyckling-, bläckfisk- och korvspett som ställdes fram. Varför är det bara tre av åtta som äter frågar jag och Cathy börjar rabbla anledningar. "Han är inte säker på att det är kosher, hon (nickar åt pinnsmal tjej) äter absolut inget som är friterat och hon där är typ Hare Krishna eller nåt sånt". I Sverige skulle man nog ha knipit igen om åtminstone två av de tre anledningarna bara för säkerhets skull, men här är det världens mest naturliga sak. Hon är Hare Krishna eller nåt, hehe, inget jag skulle klämt ur mig på min arbetsplats direkt.       
• Åtta timmars arbetsdag. Jag vet numera hur det känns att ha ett liv. Det är ganska trevligt faktiskt.
• Biltong. Mat igen. Yes. Det här det bästa snackset alla kategorier. Torkat rått kött. Rikt på protein och salt och perfekt för en hike, efter träningen eller bara till öl.
• Städerskan. Okej bäst i världen är hon inte, men tillräckligt för att man ska ha blivit ordentligt bortskämd. Hon stryker varje vecka David samtliga skjortor, viker all tvätt och städar hela huset. Och det för en fjärdedel av priset hemma, efter RUT. Det ni. Vi kompenserar vårt dåliga samvete av det billiga priset med matkassar någon gång i månaden.


• Engagemang och entreprenörskap. Bilderna nedan är tagna utanför byggvaruhuset här nedanför. är står de varje dag och raggar jobb. En bild säger mer än tusen ord.

Saker man kommer att komma leva utan

•  Grumligt och gulbeige kranvatten efter vattenuppehåll. Motivering saknas.
• Julius Malema. Kan han verkligen komma undan med det här? frågar jag Paul, vår kompis här. Det är bara det senaste i raden av anklagelser om korruption. Nu är det en hemlig trust som Malema förfogar över och som företag i den norra provisen Limpopo (där även Malemas hemby ligger) betalat in pengar till i utbyte mot uppdrag i offentliga upphandlingar. Malema nekar såklart mot anklagelserna. I övrigt är det många andra saker som gör att nackhåret reser sig när man pratar om Malema. Inte nog med att Malema är en regelrätt rasist som sjunger sånger om att man ska skjuta alla boer eller offentligt förnedrar objektiva journalister, han är även av åsikten att samtliga Sydafrikas gruvor ska nationaliseras. Och nationalisering betyder i det gällande politiska läget – ges till ANC. Och med hänsyn till effektiviteten inom statsapparaten idag kan man ju bara föreställa sig hur det kommer att sluta. Inte undra på att välutbildade skeptiska vita flyr landet i rädsla för ett nytt Zimbabwe. Men man kan ändå inte låta bli att undra om inte hela Malema-spektaklet egentligen är en ren skenmanöver. I jämförelse med den här galningen framstår Sydafrikas president Jacob Zuma som en helt normal person, som ”bara” sjunger om sitt maskingevär. Något jag starkt betvivlar att han är. Oavsett - jag kommer inte att sakna rapporter om Julius Malema. Varje gång det är något nytt får man ont i magen. Mest med hänsyn till det stora stöd han har hos allmänheten. Tidningen Mail & Guardian citerar några av Sydafrikas största tweetrare om skandalen. Lämna honom i fred säger de. Alla som kritiserat Malema är rasister. Å andra sidan vet jag inte om det är bättre att inte få rapporterna om Julius Malema. Mannen bör nog hållas under noggrann uppsikt framöver.    

          http://www.youtube.com/watch?v=EpIcwctC7nQ





Japp, Julius Malema


• SA Post - ett brev på 12 månader. Något måste vara allvarligt fel.
• Trafiken. Och då har jag ändå varit förskonad genom att bo ca 12 minuter från jobbet. Men bilköer och icke-existerande tålamod är ingen vidare kombo. Jag blir så arg att jag kokar över. Tänk vad jag hade kunnat göra istället för att sitta här! Nej, det har gått ett år och jag kan fortfarande inte hantera det. Bilköer har ingen plats i mitt liv.    
• Snigellik myndighetsutövning. På Trafikregistreringsmyndigheten spenderade vi två timmar för att erhålla ett nummer för att kunna äga ett fordon. Och då var vi rejält nöjda, bara två timmar! Eller ja, även på privata större företag kan snigelbeteendet identifieras. Jag var på min bank häromdagen för att försäkra mig om att jag kan göra utlandsbetalningar (SA har restriktioner för sina medborgare hur mycket pengar man för föra över utomlands). Det var 4 handläggare och två före i kön. Sweet, tänkte jag – det här kommer att gå fort. 45 minuter senare var det min tur. Ytterligare 50 minuter senare hade jag registrerat min utlandsöverföring. Och då hade jag själv ända gjort den faktiska överföringen via interbanken på mindre än fem minuter. Dessutom informerades jag om att FNB tar ut en avgift om R 125 för att föra över R 100. Skandiabanken – du är saknad.     
• Ögon i nacken.
• Davids frisyrer. Som sagt det är väldigt tur att min skönhet klär i allt för tålamodet för rugbyfrisyrerna är slut. Långt i nacken, kort på sidorna. Tänk utväxt mohikan. Det räcker nu.