Nu är jag lämnad ensam i lägenheten efter det att Davve åkt på värsta grymma semestern till Kruger, Mozambique Wild Coast och Sun City med sina vänner och jag har nu lite sådär skönt småtråkigt. Inte farligt, men just bara sådär så att man hinner med att göra det som man inte hinner i vanliga fall. Typ laga nyttig mat och skruva i nya skruvar i dörrposten och gå på gymmet bara för att stretcha. Japp, ni hörde rätt. Efter att sjukgymnasten informerat om att jag för att vara tjej var sjukligt stel och att det kan vara harphamstringsen som orsakar krampen har jag börjat strecha. Tydligen ska långdistanslöpare ha åtminstone en vinkel om 90 grader, liggandes på rygg och ena benet i ”uppåt sträck-läge” för att det ska vara okej. Och då snackar vi de där gamla stela sengubbarna. Efter många om och men tog jag mig iaf till gymmet och mätte min vinkel. Sextio grader. Jag trodde faktiskt inte att det var sant. Sextio. Typ inte ens två tredjedelar av minsta möjliga okej. Och jag är för övrigt inte alls avundsjuk på deras semester. Jag föredrar att stretcha.
Annars var förra helgen en riktig toppenhelg. En lång mountainbikecykeltur med Tracy och hennes klubb på lördagen. Lite väl mycket sopor var det iofs där vi cyklade men det får man räkna med om man inte åker utanför stan. Oavsett var det en skön förmiddag ute i solen – upp emot 25 grader på dagen. Våren är på väg! På eftermiddagen åkte vi till Wanderers sportklubb och kollade på rugby, SA mot Australien. The Springboks led ett hårt nederlag mot ärkefienderna och nu återstår att vänta på världsmästerskapen på Nya Zealand i september. Sydafrika har för övrigt kört en liten fuling och lämnat några av sina bästa spelare hemma från cupen Tri Nations som spelas nu mellan SA-NZ-AU. Inte poppis - men strategiskt. Jag har verkligen blivit ett rugbyfan. Det händer mycket hela tiden och jag kan inte sluta förundras över storleken på dessa jättar. En match kan vändas på nolltid. Dessvärre verkar alla lag jag bestämmer mig för att heja på konstant förlora. Men förhoppningsvis kan SA undvika fullständig förnedring i VM.
Söndagen fortsatte med en halvmara runt Houghton, det kanske finaste området i JHB där självaste landsfadern Nelson Mandela bor. Jag sprang på 1.38 och är nu nästan nere på mina svenska tider igen. Det var på tiden kan man tycka men höjdskillnaden gör faktiskt en stor skillnad. Liksom mängden löpning. Man blir inte snabb av långa distanser direkt. Efter loppet drog vi hem till Deon och Lauren på en perfekt söndagshängbraai med massa grill och vin.
Veckan efter toppade jag med en rätt vidrig influensa. Jag som hade satt prestige i att överleva hela min avdelnings influensaperioder två gånger om blev till slut tvungen att erkänna mig besegrad. Dessvärre var jag fortfarande inte helt återhämtad till helgen. Ett litet besök på lejonparken hanns med, liksom en ganska snabb visit på Arts on Main men i övrigt var det vila och mellan det underhållande av Davids kompisar (som var hemma och böts av) som gällde. Hoppas innerligt att den här veckan blir lite trevligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar