When in Rome..

…do as the Romans. Som man ju säger. Så efter beslutsångest på hög nivå kom jag i torsdags fram till att jag ändå skulle ta å springa det där loppet jag anmält mig till för så väldigt länge sen och som alltid, fram tills nu, hade känts som så väldigt långt bort. Min första och enda Ultra, 50 km. För faktiskt är det så att Sydafrikanerna är absolut galna i distanser. Det spelar ingen roll hur snabbt du gör milen, 21 km och 42 km. Dessa lopp är endast till för att bygga upp kroppen och för att få en bra seeding till det största och enda loppet i deras löparhuvuden, COMRADES. 89 km från Durban till Pietermaritzburg. Fullkomligt galet - men också jäkligt imponerande, det måste jag erkänna. Det krävs så otroligt mycket motivation och träning för att genomföra ett sådant lopp. Sen att färskingarna behöver 2 – 3 månader på sig för att komma tillbaka till träningen bara för att de är fullständigt slutkörda är en annan sak. Jag kan personligen inte förstå hur man kan tycka att det är värt det. Men som sagt, när frågan är ’hur många Comrades har du gjort’ istället för ’vad gör du för tid på milen’ så kan man förstå hetsen att gå från nybörjare till ultradistansare på nolltid. Du är ingen riktig löpare här förrän du har tagit dig igenom dina 9 mil. Anledningen till varför man springer Comrades är ju iofs lite cool. Många Sydafrikaner deltog i första världskriget varav ett stort antal av dem stupade. De överlevande ville göra något för att hedra sina kamrater, något som var en prestation utöver det vanliga, och startade loppet Comrades som fortfarande alltså springs av ett stort antal galningar varje år.        

Jag ska försöka och minska ner känslan av att det här är min löpardagbok så jag ska inte leverera några detaljer om det här längsta loppet jag någonsin kommer att göra, men det var faktiskt lite av en upplevelse. Det är så sjuuukt långt. Jag var mest glad för att jag slapp kramp och hade huvud nog att kämpa mig igenom det. Men det krävdes också en hel del medicinsk förberedelse.

Frukost på kontoret

Men för att summera upplevelsen är de här långa distanserna ingenting för mig. Nu är det helt och hållet terränglopp och andra små kortisar som gäller. Dessutom börjar loppen en timme senare på vintern, jiipee, sovmorgon till 6 minst..! 

Hm, som sagt mycket aktiviteter för tillfället. Förra helgen hade vi ytterligare en helg borta. I samma by som jag varit tidigare, Kaapse Hoop - fantastiskt vackert. Och den här gången var jag inte rörelsehindrad på samma sätt som sist och kan nu visa er exakt hur fint det är här. Bilderna gör ju såklart inte stället rättvisa men ändå...



Davvve stoppar stora hästar



Vildhästarna posade perfekt



Escarpment



WTF

Anyways, nedräkningen har börjat. Om några dagar åker vi ner till Kapstaden och Garden Route. Äntligen! Det ska bli grymt. Dessutom fyller D hela 30 år och måste firas med hajdyk i bur, vinprovningar och pingvinsafari. Det kommer med andra ord finnas goda skäl till ett uppehåll i bloggandet nästkommande två veckor.

Annars börjar det ju hända lite spännande saker även i härnere när det kommer till demokrati och sådana där inte alltför självklara saker. Människor i det lilla kungadömet Swaziland har sedan i tisdags börjat göra uppror mot kung Mswati den tredje. Tydligen en person som varje år till sin födelsedag tar sig en ny fru för att fira sig själv. Demonstrationerna har slagits ner och någon minister hotar om att alla som demonstrerar gör så på egen risk. Hela 70 procent Swazilands befolkning lever på under en US dollar om dagen. Kungen uppskattas ha en förmögenhet om ca 100 miljoner US dollar och är enligt Forbe’s på plats nummer 15 för rika monarker. Heja medborgare av Swaziland!

Utöver det händer det inte alltför softa grejer här i SA. Polisen sköt i veckan ihjäl en aktivist i den lilla hålan Ficksburg (se mitt tidigare inlägg om körsbärsfestivalen) framför ögonen på hans fru och massa andra förbipasserande. Och Julius Malema, ledare för ANC Youth League, är i domstol för att försvara sin rätt att sjunga kampsången ”awudubhule ibhunu" eller ”skjut boerna”. För att visa sitt stöd för Malema har ett gäng samlats utanför och sjunger exakt den sång Malema är inför rätta för att ha sjungit. Ibland blir man mycket trött.

One Hundred Trilion Dollars

     

Och så har jag fått min sedel från Zim…