Rösta ANC, eller?

Idag är det kommunalval i Sydafrika och president Jacob Zuma har utlyst public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. Det klagar vi icke röstberättigade inte alltför högt på. David är ute och åker cross i en av de alla ’mine dumps’ som omger stan, dvs. avfallshögar som blivit över från svunna tiders gruvnäring, och undertecknad softar hemma och försöker att inte tänka på högen med jobb på kontoret. Eller på att det är en tidsfråga innan han hamnar i gipsvagga.  

Det är inte utan att det känns lite sorgligt när man tänker på det. Som liten (eller nåväl mindre) betydde ANC frihet, mänskliga rättigheter och försoning. Nelson och Winnie Mandela vinkandes i ett hav av grönt, gult och svart. Men det där gnistrande ANC har idag förlorat sin trovärdighet för mig genom ständiga korruptionshärvor, ett system av att i alltför hög grad gynna folk i partiet, handlingsförlamning i HIV/Aids-frågan och diverse andra tillkortakommanden. ANC kom till makten för ganska exakt sjutton år sedan om jag räknar rätt. Och ser man till hur många som procentuellt sett röstar på ANC i Sydafrika idag lär de nog styra landet i ytterligare ett antal år om det inte händer något drastiskt. ANC är staten. Den som blir ny partiledare för ANC bli Sydafrikas näste president.

På cykelturen i Soweto får vi se hur det hela fungerar i praktiken. Mitt i en hög med skjul (ja, så ser det faktiskt ut där folk bor) står ett antal nästintill färdigbyggda tegelhus. Indraget vatten och el. Kontrasten mot skjulen är slående. Det finns taggtråd runtom det nya kvarteret, men någon har kastat sten genom fönstren. Vi får veta att husen byggdes inför valet 2009. När ANC fick fortsatt förtroende slutade byggandet av bostäderna. Då hade man redan fått de röster man ville ha. Nu inför kommunalvalet två år senare har byggandet på fastigheterna återupptagits. Man kan be till Gud att de blev färdiga igår, för imorgon lär det inte komma någon till byggarbetsplatsen. Det som gör mig mest förbannad är hur man nedvärderar de här människorna som bor i området. Som att folk inte kommer att komma ihåg hur bygget avstannade förra gången.

Problemet är att det inte verkar som om det spelar någon roll. Så länge man kan bita ihop och visa tänderna precis så här mycket är man lugn.



President Jacob Zuma, mina vänner



Historien om bostäderna är påtagligt lik den i och med valet plötsligt uppflammade toalettdebatten. I kort hände följande; ANC Youth League drog det andra största partiet i Sydafrika, DA, inför domstol för att de i en kåkstad utanför Kapstaden (där de har majoritet) byggt toaletter helt utan skydd för insyn. Helt fruktansvärt och ovärdigt människor, det råder det inget tvivel om. Denna incident föranleder, om jag har förstått det hela rätt, att ANC inleder sin kampanj ”We deliver for all” som syftar på att DA missgynnar fattiga svarta människor i kåkstäderna. Det uppdagas dock veckan före valet att DA inte är ensamma om att byggt toaletter utan väggar. I Free State, regionen sydöst om Johannesburg, visar det sig att ANC byggt precis likadana toaletter, också de helt utan skydd för insyn. Som att detta inte vore nog upptäcker man även att borgmästaren i en av de drabbade städerna, även hon ansluten till ANC, genom en upphandling fått kontraktet för byggandet av toaletterna genom ett bolag som hon äger tillsammans med sin make. Kontraktet var värt ca 1,6 miljoner kronor. Dessutom var jobbet med att bygga toaletterna så dåligt gjort att hela arbetet måste göras om. I ett försök att rätta till misstaget och förhoppningsvis tillskansa sig några röster verkar nu varenda byggjobbare i Free State vara upptagen med att spika väggar.

 

Bild från tidningen M&G

Men ANC har på sistone fått utstå en hel del kritik av oppositionspartierna avseende massarbetslöshet, fattigdom, korruption och sjukvårdsreformer. Och tydligen var skillnaden mellan ANC och DA relativt liten här i Johannesburg vid förra kommunalvalet så valutgången är kanske inte helt skriven i sten. Ändå är valdeltagandet mycket lågt och intresset för politik verkar ganska begränsat. Lite märkligt i ett land som har kämpat för sina demokratiska rättigheter i flera decennier.

Tidningen M&G skriver att det här är första gången ett val har kommit att handla om leverans av service till medborgarna istället för vilken ras man tillhör. Ser man det på det sättet har toaletthistorien inte enbart upprört känslor, skaffat flera människor lite värdighet innanför fyra väggar utan förhoppningsvis ändrat den politiska debatten något. Så länge det finns liv finns det hopp.