Oaser

Aaaahhhh söndag. Davve snusar på soffan och jag slökollar på Comrades på tv:n, håller utkik efter chefen och klubbkompisarna samt imponeras över folks galna målmedvetenhet. Det ser inte särskilt behagligt ut att springa 89 km, men shiieeet vad folk är glada när de passerar mållinjen. Såg precis en man bokstavligen krypa över mållinjen. Nu för tiden får man tydligen inte bära andra över mållinjen. För två år sedan var det nämligen någon som "hjälpte" en död kille i mål. Medalj för Comrades post mortem - helt bisarrt.    

David har spenderat dagen och även de senaste helgerna på crossbanor och minedumps och ser ut ungefär så här när han kommer hem varje dag. Lycklig, sjukt trött och färgglad.

Mwah!

Själv har jag börjat få in lite trevliga helgrutiner och återupptäcker de bästa delarna av stan. Jozis oaser - söndagsmarknaden på Art’s on Main och kvarteret vid 44th Stanley Avenue. Med schyssta designprylar, roliga konstinitiativ och goda luncher känns de som ett lagom avbrott från de gigantiska köpcentren i Sandton. David tycker att det känns som nationsliv i Uppsala eftersom folk sitter på marken och äter, men jag tycker för en gångs skull att det är befriande att se lite flum. Dessutom kan man faktiskt hitta lite fina kläder vilket kan behövas när man upptäcker att man helst har på sig fleecetröja och mjukisbrallor eller löpartights. Det är väl som Emma förutspådde för en sisådär 18 år sedan. Jag blev en sån där vuxen med skidjacka... Båda ställena är byggda i gamla fabrikslokaler och ligger i äldre, men ganska risiga delar av stan. Speciellt när jag ska ut från Art’s on Main måste jag alltid ta ett litet andetag. Dessutom hittade jag sist ett fantastiskt litet stånd med helt orörda solglasögon från 80-talet och vintagekläder för priser som skulle få hela östra Söder att vallfärda.     



Arts on Main - en oas i all betong

Annars har jag börjat pröva lite andra prylar. Tack vare Paul har jag nu både en mountain bike och en racercykel i vardagsrummet. Tusen tack Paul! Får lite dåligt samvete för att jag kastat ut Davids cykel till det hembyggda garaget men mina droppar iaf inte olja. Testade ett duathlon för två veckor sedan. Då fick man ett sånt där tufft nummer på benet. Sedan dess har det varit cykling båda helgerna. Sjukt roligt faktiskt, även om jag är extremt feg och ligger på bromsarna i alla nerförsbackar. Och jag är inte helt övertygad om cykelbrallorna. Det kan vara det vidrigaste plagget någonsin. Speciellt Lorenzo's version av brallorna i någon hemsk Borat-version.     

Nu är det säsongsfinal i Jerseyliciuos så det blir en kort blogg den här gången. New Jersey tar över världen och jag är fast! "In California they say like dawg" "What, like dog?" " Yeah, like woof, woof".  Epic trash...      

Rösta ANC, eller?

Idag är det kommunalval i Sydafrika och president Jacob Zuma har utlyst public holiday för att alla ska kunna gå och rösta. Det klagar vi icke röstberättigade inte alltför högt på. David är ute och åker cross i en av de alla ’mine dumps’ som omger stan, dvs. avfallshögar som blivit över från svunna tiders gruvnäring, och undertecknad softar hemma och försöker att inte tänka på högen med jobb på kontoret. Eller på att det är en tidsfråga innan han hamnar i gipsvagga.  

Det är inte utan att det känns lite sorgligt när man tänker på det. Som liten (eller nåväl mindre) betydde ANC frihet, mänskliga rättigheter och försoning. Nelson och Winnie Mandela vinkandes i ett hav av grönt, gult och svart. Men det där gnistrande ANC har idag förlorat sin trovärdighet för mig genom ständiga korruptionshärvor, ett system av att i alltför hög grad gynna folk i partiet, handlingsförlamning i HIV/Aids-frågan och diverse andra tillkortakommanden. ANC kom till makten för ganska exakt sjutton år sedan om jag räknar rätt. Och ser man till hur många som procentuellt sett röstar på ANC i Sydafrika idag lär de nog styra landet i ytterligare ett antal år om det inte händer något drastiskt. ANC är staten. Den som blir ny partiledare för ANC bli Sydafrikas näste president.

På cykelturen i Soweto får vi se hur det hela fungerar i praktiken. Mitt i en hög med skjul (ja, så ser det faktiskt ut där folk bor) står ett antal nästintill färdigbyggda tegelhus. Indraget vatten och el. Kontrasten mot skjulen är slående. Det finns taggtråd runtom det nya kvarteret, men någon har kastat sten genom fönstren. Vi får veta att husen byggdes inför valet 2009. När ANC fick fortsatt förtroende slutade byggandet av bostäderna. Då hade man redan fått de röster man ville ha. Nu inför kommunalvalet två år senare har byggandet på fastigheterna återupptagits. Man kan be till Gud att de blev färdiga igår, för imorgon lär det inte komma någon till byggarbetsplatsen. Det som gör mig mest förbannad är hur man nedvärderar de här människorna som bor i området. Som att folk inte kommer att komma ihåg hur bygget avstannade förra gången.

Problemet är att det inte verkar som om det spelar någon roll. Så länge man kan bita ihop och visa tänderna precis så här mycket är man lugn.



President Jacob Zuma, mina vänner



Historien om bostäderna är påtagligt lik den i och med valet plötsligt uppflammade toalettdebatten. I kort hände följande; ANC Youth League drog det andra största partiet i Sydafrika, DA, inför domstol för att de i en kåkstad utanför Kapstaden (där de har majoritet) byggt toaletter helt utan skydd för insyn. Helt fruktansvärt och ovärdigt människor, det råder det inget tvivel om. Denna incident föranleder, om jag har förstått det hela rätt, att ANC inleder sin kampanj ”We deliver for all” som syftar på att DA missgynnar fattiga svarta människor i kåkstäderna. Det uppdagas dock veckan före valet att DA inte är ensamma om att byggt toaletter utan väggar. I Free State, regionen sydöst om Johannesburg, visar det sig att ANC byggt precis likadana toaletter, också de helt utan skydd för insyn. Som att detta inte vore nog upptäcker man även att borgmästaren i en av de drabbade städerna, även hon ansluten till ANC, genom en upphandling fått kontraktet för byggandet av toaletterna genom ett bolag som hon äger tillsammans med sin make. Kontraktet var värt ca 1,6 miljoner kronor. Dessutom var jobbet med att bygga toaletterna så dåligt gjort att hela arbetet måste göras om. I ett försök att rätta till misstaget och förhoppningsvis tillskansa sig några röster verkar nu varenda byggjobbare i Free State vara upptagen med att spika väggar.

 

Bild från tidningen M&G

Men ANC har på sistone fått utstå en hel del kritik av oppositionspartierna avseende massarbetslöshet, fattigdom, korruption och sjukvårdsreformer. Och tydligen var skillnaden mellan ANC och DA relativt liten här i Johannesburg vid förra kommunalvalet så valutgången är kanske inte helt skriven i sten. Ändå är valdeltagandet mycket lågt och intresset för politik verkar ganska begränsat. Lite märkligt i ett land som har kämpat för sina demokratiska rättigheter i flera decennier.

Tidningen M&G skriver att det här är första gången ett val har kommit att handla om leverans av service till medborgarna istället för vilken ras man tillhör. Ser man det på det sättet har toaletthistorien inte enbart upprört känslor, skaffat flera människor lite värdighet innanför fyra väggar utan förhoppningsvis ändrat den politiska debatten något. Så länge det finns liv finns det hopp.

Man ska ha husvagn...

Men shit. Jag glömde ju lägga upp de här bilderna på vår husvagnssemester. På ett tak i Kapstaden. Coolt men mindre kul att gå på toa, duscha och sova – sånt där man gärna gör på ett hotell.

Kapstaden, Franschoek och the Garden Route

Semesterdagarna på minus och semestern över. Surt sa räven. Tillbaka i Jozi för mer jobb och ja, en något lugnare höst tror jag. Tur att Davve har skaffat sig en ny hobby som kommer att ta det mesta av hans tid (och hittills även min) i anspråk. Här är den alltså. Min nya konkurrent, och åtminstone delvis, födelsedagspresent. Le Tigre.

I två veckor stod den och spillde olja och doftade diesel i vårt vardagsrum, men nu har den äntligen fått en plats på baksidan med presenningar och ordentliga lås. Le Tigre – Katten, 1 - 1. Med motorsporter kan man också få se en hel del intressanta platser runt om i stan. Den billigaste verkstaden för att sätta på en dragkrok på bilen låg såklart i ett riktigt dodgy kvarter nere i stan där man inte riktigt kände för att gå ur bilen. Ägare till dirt bikes, dragkärror till dirt bikes och folk som arbetar på dirt bike banor har också visat sig vara mycket speciella personer. Jag känner att antalet gästspel från min sida på ”banan” kommer att bli ganska begränsade.     

Men jo, semstern dårå. Fantastiskt vackert i stort sett rakt igenom. Kapstaden med Table Mountain, de tolv (eller hm 17) apostlarna, Camps Bay, Chapmans Peak, Hout Bay och Simons Town. Bilderna får tala för sig själva.

Jag vill bara tillägga att japaner är de mest hänsynslösa turisterna i världen. 200 av dem på en och samma gång i en gemensam och organiserad ful trängning vållade mycket upprörda känslor hos övriga civiliserade värsldsmedborgare på vägen upp på Table Mountain. Group A3 – er karma ligger på fett minus.

Dessutom bjöd Kapstaden på mycket vackert väder våra första dagar. Davids födelsedag firades med en biltur i omgivningarna och med middag på La Colombe beläget på en vingård i Constantia. Grattis Dejv! Även om födelsedagsbarnet inte riktigt ville förstå att man bara fyller år en dag så fortsatte vi iallafall på söndagen med Davids julklapp – the Shark Cage Dive – som vissa av oss sett fram emot mer än andra. Just den dagen var det såklart en storm på ingång och jag mådde verkligen pyton på båten ut. Sen gjorde ju inte fiskrenset och ”betet” som låg i en liten låda och stank saken bättre. Och inte heller fågelön bredvid som bjöd på små vindpustar av spilling. Eller diesellukten från motorn. Ja, ni hajjar (hihi)... Men så fort man kom ner i buren i vattnet så blev det genast bra. Kanske för att man fick sig en ordentlig köldschock av det tolvgradiga vattnet. Så med cyklop kunde man följa hajarna när de jagade efter betet de släppt från båten. De är så overkligt stora och så märkligt att se dem sådär nära. Man vet hur farliga de är men man är så nära och känner sig så trygg att man har svårt att förstå hur farliga de verkligen är. Just vår bur hade lite dåligt med riktig action men det var nästan lika häftigt att se dem kasta sig efter bytet uppe från båten så det gjorde inte så mycket. När hyperventilering av det kalla vattnet lagt sig tyckte jag i stort att det var en riktigt häftig upplevelse och var glad för att jag hade trotsat mina spontana känslor att hoppa över själva dyket.    

Födelsedagsbarnet!

Efter Kapstaden drog vi vidare mot Franschoek, en liten bergsby med ett stort antal vingårdar. Tydligen ska det vara mycket vackert, men vädret var dessvärre riktigt dåligt med tunga grå regnmoln som hängde lågt så att jag inte riktigt kan påstå att jag har sett skönheten. Davve och jag fördrev tiden med att elda i vår kamin, läsa våra böcker och dricka vin på några av gårdarna. Dessvärre finns det ju en gräns för hur mycket vin man vill dricka på ett visst antal dagar och när den var nådd blev det faktiskt lite småtråkigt.   

Vidare sedan längs med Garden Route till George, Knysna (som sparades till nästa besök) och Plettenberg Bay. Vädret blev något bättre men fortfarande var det ganska kallt och regnigt från tid till tid. Motorvägen från Mossel Bay ner till Tsitsikamma National Park är verkligen helt hisnande fin på sina ställen. Men vi bodde alltså i Plettenberg Bay på ett B&B och gjorde dagsutflykter till ställena längs med rutten. Favoriten var helt klart hängbron i mynningen till Stormsriver. Fantastiskt vackert! Så grön och lummig skog och sen det turkossvarta (hm – om det är en färg) vattnet och de enorma vågorna. Middagarna bestod av ostron, helgrillad vit fisk och jätteräkor på de mest opretentiösa ställen. Två veckors löparvila och semester är en asskön kombo men jag längtar efter att börja träna igen.